Vi har levt i en tro att det svenska är så omedelbart attraktivt att folk mer eller mindre kommer att ”smittas” av vår frihet när utlandsfödda ser hur vi lever.

Jag tror inte att det är så enkelt.
Det är svåra, ofta smärtsamma processer som äger rum när kulturer med olika värderingssystem möts.
Krocken är gravt underskattad.

Att som ung växa upp i skottlinjen mellan två konkurrerande system kan för många leda till svåra inre spänningar.

I den svenska skolan lär sig de unga om demokrati, sekularism, elevinflytande, och uppmuntras att hitta sin väg till kunskap och vad man vill göra i livet. Det talas om jämställdhet, ickebinärt kön och att man själv ska finna sin sanning. I skolan lär sig elever ifrågasätta auktoriteter. Själva skolorganisationen är byggd platt, om man hårdrar det, enligt devisen: ”Ingen är förmer än någon annan”.

Läs även: Betyder jämlik skola ”lika dålig skola för alla”?

Om man då har rötterna i en mer traditionell struktur med starka religiösa normer, strikta könsroller, hierarkier och lojaliteter, inte med en stat utan med en familj, och med en mer auktoritär syn på uppfostran, skapar det rimligtvis förvirring och dissonans.

I skolan får elever höra: ”Jaha, du tänker så? Intressant!”. Gränssättningen är otydlig.
Hemma är det: ”Lyssna och lyd, annars får du stryk”, om man nu grovt ska skissa dessa två konkurrerande attityder till uppfostran.
Vad händer hos unga då? Hur ska de navigera mellan rätt och fel? Hur ska de veta vem man ska lyssna på? Hur ska de veta vad som gäller?
Det är ett under att så många med rötter i mer traditionella, religiösa och auktoritära traditioner, trots allt, lyckas navigera mellan konservativa värderingssystem och det progressivt svenska.

Den senaste tiden har jag lyssnat på Yasin Byn, eller Yasin Abdullahi Mahamoud, som han egentligen heter. Hans ”efternamn” är hans pappas och farfars, på det viset som somalier namnger sina barn.

Jag vet inte mycket mer om hans familjeförhållanden annat än det man kan läsa på Wikipedia och i artiklar. Han är född i Rinkeby och är uppväxt med sin mamma och fyra syskon. Familjen tycks vara övergiven av pappan, vilket nämns i hans texter.

Han är knuten till det kriminella Rinkebygänget Shottaz som ligger bakom flera mord och mordförsök. Yasin är tidigare dömd för vapenbrott, har varit misstänkt för mordförsök och sitter nu häktad misstänkt för stämpling till människorov.

Läs även: Artisten Yasin Mahamoud ska få skadestånd: ”För lidande”

När jag lyssnar på hans musik måste jag säga att jag blir väldigt berörd. Den är stark, mångbottnad, växlar mellan eufori, sårbarhet och förtvivlan. I en del texter, som i ”Det jag känner för” ger Yasin uttryck för total nihilism.

Jag stäckar mina pengar för att slänga dem i luften
Högst upp i hotellet, jag röker värsta kushen (hasch, min anm.)
Om jag känner för det jag sms:ar värsta guzzen (tjejen, min anm.)
Om jag känner för det jag bjuder upp henne till rummet…
… Jag har fullt med pengar i min ficka
Om jag känner för det då jag slösar
Jag har fullt med vapen under sängen
Om jag känner för det då jag mördar.

Tänk efter nu. Detta är alltså sagt av en ung man som lika gärna hade kunnat känna sig hemma med att be fem gånger om dagen, levt religiöst och vårdat sin familj och satsat på utbildning. Men han har kastat loss från föräldragenerationens värderingar, aldrig landat i vad imamer och eventuellt hans släkt har lärt honom.

Men han har heller inte landat på ”den andra sidan”.

”Det jag känner för” är som en vulgariserad form av det liberala samhället. En eufori över att ingen minsann bestämmer över honom. Han har tolkat frihet som en förmån utan ansvar. Här finns ingenting av ”Gör din plikt, kräv din rätt.”

Om han hade fötts och levt i Somalia hade han som barn lärt sig rabbla sina förfäders namn många generationer bakåt i tiden, gått till moskén och ägnat sitt liv åt att skydda och vårda sin familj och släkt.

Men han föddes inte i Somalia och han valde ett annat liv. Ett grovt kriminellt, parallellt med att han gör musik som skildrar normupplösningen och våldet.

Läs även: Omar Makram: En polismakt som signalerar hjälplöshet är dåliga nyheter för samhället

Jag använder Yasin för att försöka förstå den gängproblematik som Sverige brottas med. Unga män, oftast med rötterna i Mellanöstern eller östra Afrika, som har släppt taget från de strukturer och den moral som gällde i föräldrarnas hemland. De lyssnar inte på och tillskriver inte de traditionella ledarna – ”de äldste” – någon auktoritet. Inte på något plan. De försök som ”de äldste” gjort för att lösa blodiga konflikter med traditionella metoder har avfärdats, vilket man kan läsa om i Diamant Salihus bok: ”Tills alla dör”.

Inte heller känner Yasin och hans vänner någon tillit och respekt för samhället, till staten, lagarna, systemet. De flyger mellan två världar, löper amok utan moraliskt korrelat. De gör vad de känner för i allians med sina ”bröder”, som kan ses som ett försök att skapa en ny slags grupptillhörighet, en familj.

Shottaz, Dödspatrullen, Vårbynätverket och de andra grovt kriminella grupperingarna ska inte förväxlas med klankriminalitet. Lojaliteten mellan medlemmarna bygger oftast inte på blodsband. De är löst sammansatta grupperingar av olika individer som vare sig tillskriver klanen eller staten någon legitimitet.

De svävar fritt, utan vägledning och förankring i något annat än kompiskretsen. De utgör ett slags perverterad form av klan utan karta och kompass, utan traditioner att vila sig mot och utan framtid att se an. De har inget annat mål än att söka tillfredställelse i den känsla av makt som våldskapitalet skänker dem och i belöningen i form av materiella ägodelar och en identitet byggd på gränsöverskridande.

Läs även: Lars Åberg: Räcker det med fler poliser?

Om man tappat taget om det ankare som familjen och traditionerna erbjuder och heller inte klarar övergången till de värderingar och system som det svenska samhället står för, kan man inte annat än må fruktansvärt dåligt. I flera av Yasins låtar kan man ana, och mer därtill, en förtvivlan och en vilsenhet som är monumental. Som i Yasins låt ”Mitt Notre Dame.”

Vi alla sitter i samma båt nu.
Finns inget sjukhus i världen som kan läka våra sår…
Nedförsbacken som vi lever i, den är för brant.
Det går inte släcka bränderna i mitt Notre-Dame.

När kulturer möts skaver de mot varandra. En del lyckas sammanfoga olikheter till ett sammanhållet helt som leder till funktionalitet i samhället.

Alldeles för många misslyckas kapitalt och blir en fara för både sig själva och andra. Yasin, trots hans begåvning och färdighet, är en sådan.

Det är inget annat än sorgligt.