Friedrich Nietzsche, Franz Schubert, Heinrich Heine, Robert Schumann, Guy de Maupassant, Gustave Flaubert, Anders Zorn – raddan av dessa manliga kulturgiganter lockar till sökandet av en valfrändskap. Musik, litteratur och de sköna konsterna kan säkert väcka myckna raffinerade associationer i snobbiga salonger. Men i en kompromisslös medicinsk värld är den obevekliga sanningen bestialisk: Syfilis.

Sjukdomen var en mara fram till mitten av 1900-talet då den definitiva boten kom – penicillin i skinkan. Dessförinnan slog smittan så gott som blint både i de finare stånden och bland de redan utblottade. Bilden av den brackige borgaren som beträdde bordellen är hopplöst förstockad. Den unge sonen som skulle begå sin initialrit, den rumlande alkoholisten, bondlurken vid stadens marknad eller den svältfödde munken – ingen gick fri från styggelsen.

Det var männen som var drivande i smittspridningen. Författaren Karen Blixen med sin femtioåriga sjukdomsperiod är en av få som givit farsoten ett kvinnligt ansikte. Männen drog hem smittan och överförde den till sina hustrur, till dels också till de ofödda barnen. Ibland bar de på sjukan omedvetet, vilken sedan blossade upp i en aggressiv form en bit in i äktenskapet. När den väl manifesterades, lurade misären.

Numera tillhör syfilis sällsyntheterna här i Sverige, fastän den åter är på uppgång. Några hundra är infekterade, företrädesvis homosexuella män. Globalt är åkomman mer spridd och WHO räknar att fem till sex miljoner människor är drabbade, företrädesvis i Afrika. Jag träffade på det första syfilisfallet under mina medicinstudier för ett knappt halvsekel sedan. Mitt under en lektion kom en av lärarna inrusande med andan i halsen. Denne befallde oss, 25 vetgiriga läkarstudenter, att bilda kö för att inträda i rummet bredvid och känna på ett syfilitiskt sår. Det yppade sig mitt på patientens penis, hårt och någon centimeter långt. Medan vi palperade hans organ ställde det sig rakt upp. Under pryda fnissningar fastnade erfarenheten på fingertopparna – där sitter den kvar ännu för att snart uppleva sitt femtioåriga minnesår.

Det är en gammal och inte helt hederlig sjukdom som Columbus besättning bar med sig från Haiti vid början av 1490-talet. Den spreds över den europeiska kontinenten likt en löpeld. Smittsamheten var vida större än dagens åkomma. Det verkliga elddopet var fransmännens belägring av Neapel 1494–1495. De förslagna invånarna skickade ut sina skökor som smittade ned soldaterna, därav benämningen ”franska sjukan”. Legosoldaterna spred farsoten illa kvickt. Man räknar med att den prominente Svante Nilsson, en i Stureätten, insjuknade år 1499. På svenska fick denna pest namnet ”fransosen” eller ”pocker”.

Beteckningen syfilis kom i bruk först på 1700-talet, härrörande från en dikt skriven 1521 av läkaren och poeten Girolamo Fracostoro. Dennes Syphilus är en herde som hånar gudarna och straffas med just franska sjukan. Redan tidigt visste man att plågan förökade sig genom okyskhet, medan man stod tämligen handfallen inför dess behandling.

Gamla doktorer som inte kunnat lämna sin läkekonst åt sidan har ofta ägnat sin ålderdom åt studiet av sina forna lärofäders terapeutiska misslyckanden. Ity att kunna brösta sig över den skicklighet man uppnått i sitt eget medicinska värv och le i mjugg åt historiens dråpliga fadäser.

Läs även: Maradona – den här gången var han död på riktigt

Med stort nöje har jag därför bland annat avnjutit professorn i dermatologi och venereologi, Nils Thyressons år 1991 utkomna Från fransoser tlll AIDS vari syfilisen tecknas med en osviklig klinisk realism. ”Syffe” kan drabba obarmhärtigt med de mest outhärdliga plågor liksom den någon gång passerar obemärkt för den hemsökte. Det klassiska förloppet är att såret uppträder någon månad efter kärleksmötet, må det ha älskats genitalt, analt eller oralt. Därefter inträder en lugnare fas som oftast övergår i ett andra stadium med skiftande trötthet, feber och hudutslag på framför allt händer och fötter som ibland kan vara variga. Sjukdomskänslan är inte olik en influensa. Den försåtliga förmågan att härma andra sjukdomsförIopp gör den ibland svårdiagnostiserad.

Det tredje stadiet som kan inträffa efter många år är det framför allt hjärta och hjärna som får sig en ordentlig törn. Pumpen kan växa sig kämpastor, metaforen oxhjärta gör skäl för sitt namn, och till slut kan kroppspulsådern spricka och den gamle syndaren dör knall och fall. Mer varierat utdragna och outhärdliga är de neurologiska symtomen, exempelvis svåra blixtrande smärtattacker från ryggmärgen för att nu inte nämna galenskapen som driver patienterna in i ett hallucinatoriskt helvete.

Mentalsjukhusens syfilispatienter kunde stanna upp i sin sjukdomsutveckling vid storhetsvansinnets lite oskyldigare dramaturgi. Som då ett antal kejsare Napoleon stoltserade omkring i sjukhusparken och doktorn i sin terapeutiska välvilja lät patienterna mötas i övertygelsen att det bara kan finnas plats för en kejsare på tronen…

Kanske var det ett lyckat drag. Själv har jag bara träffat en patient benämnd ”världsmästaren” som sannolikt hade ett syfilitiskt förflutet. Den jovialiske skåningen skrävlade om alla sina VM- och OS-titlar. På sistone hade han dock kommit tvåa i ett sådant mästerskap, vilket vi vittra vitrockar tolkade som en demens i vardande.

Idag är den insjuknade som i tid insett sitt predikament en bagatell att behandla. Ett antal penicillinsprutor och normaliteten är räddad.

Läs även: Det höll på att gå åt pipan

Behandlingsalternativen har annars historiskt sett varit erbarmligt bedrövliga. Man gav mest kvicksilversalter i olika former som injicerades, tuggades eller inandades. Ofta visste man inte om det var det giftiga kvicksilvret eller sjukdomen som ledde till det neurologiska lidandet. Den ökade salivproduktionen, ett par kilo per dygn som dräglades ner i närmaste kar, var den önskade kvicksilvereffekten. På så sätt menade mina forntida kolleger att man kunde fördriva smittoämnet.

Det var först Paul Ehrlich år 1910, som med sitt frälsande Salvarsan, kunde lätta på den terapeutiska tortyren. Ehrlich, ärlig på tyska kuriöst nog, gav denna botgörande arsenikförening till de drabbade. Penicillinet (1943) förpassade dock honom till medicinens museala minne. Denna dräpande sjukdom väcker inte bara oss åldrande läkares intresse trots att den numera sjunger sin medicinhistoriska svanesång. I vårens bokflod kan man dock fiska upp författaren Agneta Rahikainens Smittans rike med dess litterära allusioner och associationer. Verkets underhållningsvärde är inte fy skam, särskilt inte på fina middagar med lärda vänner.

Själv föredrar jag att betrakta lidandet i allsköns ro genom den kliniska backspegeln, följande en gammal kollegas, Nils Thyressons, upptrampade stig rakt in genom helvetets portar.