SPORTKRÖNIKA. Vid onsdagens slut ledde Japan medaljligan med tolv guld, medan Kina under torsdagen lade sig jämsides med 15 guld, för att under fredagen med 19 guld passera sin ostliga ö-grannes 17.

Parallellt har Bermuda och Filippinerna vunnit sina första olympiska guld någonsin, Norge ett guld och ett silver, Danmark ett silver och ett brons, Finland ett brons. Till och med San Marino, med en befolkning motsvarande Katrineholms (ungefär 34 000), har lyckats vinna ett brons – tillika nationens första OS-medalj i historien.

Vad är poängen med ovan resonemang? Jo, den självutnämnda moraliska stormakten Sverige ser sig gärna också som en storspelare vid världens största idrottsturnering. Återigen kan därvid noteras Discoverys ”Allt annat än lagom”-kampanj – som lyftes fram i förra veckans krönika om den blekaste OS-invigningen i mannaminne – och skulle vara ”ett inkluderande budskap som väcker både patrioterna och tävlingssuget i oss alla”.

Nog för att det föreligger en god portion slump i hur enskilda medaljer faller ut över tid. Icke desto mindre är Tokyo 2020 Sveriges sämsta sommar-OS sedan Aten 2004, som också skördade noll medaljer under första veckan. Den tämligen osminkade wokeism som genomsyrade invigningsceremonin har tack och lov särkopplats från Japans organisation och framför allt sportliga prestation under själva OS-tävlingarna.

Frånsett extrem värme och farligt regn, som störde tennis- respektive triathlon-disciplinerna, vilka får skyllas snarare på högre makter än de japanska arrangörerna, har första OS-veckan avlöpt föredömligt klanderfritt. Givet de löfvenska ingångsvärdena har Japan följaktligen överpresterat medan Sverige har grovt underpresterat.

På wokeismen och identitetspolitikens altare har dock allt fler unga offer skördats. Först ut var hemmahoppet Naomi Osaka: den 23-åriga världstvåan i tennis föddes just i den japanska staden Osaka till en japansk mor och haitisk far, men flyttade blott tre år gammal till USA där hon växte upp.

Läs även: OS: Invigningschefen får sparken dagen innan starten – 23 år gammalt skämt fällde honom

Förra året blev Osaka känd både som världens bäst betalda idrottskvinna och som Black Lives Matter-aktivist. Hon avbröt Franska öppna mästerskapen den 31 maj i år med hänvisning till psykisk ohälsa – vilket ledde till 15 000 dollar i böter för vägran att bli intervjuad. Efter att även ha uteblivit från Wimbledon gjorde hon storstilad comeback genom hedersuppdraget att tända den olympiska elden vid invigningsceremonin.

Osakas prestation i den olympiska tennisturneringens tredje omgång var allt annat än stabil, med remarkabelt många så kallade enkla misstag; hon slogs ut i två raka set mot tjeckiskan Markéta Vondroušová i tisdags.

Senare samma dag var det dags för en av de redan främsta olympiska gymnasterna att bryta sin medverkan i lagtävlingen ”för att fokusera på sin mentala hälsa”: 24-åriga amerikanskan Simone Biles har efter sina fyra guld i Rio 2016 hyllats som en representant för såväl kvinnor som minoriteter.

Läs även: Sverige till OS-semi – möter Australien

Paradoxen är att ju mer någons genus och etnicitet betonas, desto mer reduceras individen till en symbol för ett konstlat kollektiv: ”In the center of the black and white image were Simone Biles and Gabby Douglas, two African-Americans, standing side-by-side with teammates Laurie Hernandez, a Latina; Aly Raisman, who is Jewish; and Madison Kocian, who is Catholic.”

I den svenska OS-truppen har Jenny Rissveds och Madelen Janogy berättat om längre perioder av psykisk ohälsa. Rissveds OS-guld i mountainbike från Rio 2016, 22 år gammal, ledde till flera år av depression och ätstörningar – till den milda grad att tisdagens 14:e-plats kom som något av en frälsning: ”Jag känner mig tom, stolt och jag känner en lättnad över att alla de här åren är över. /…/ Jag har ett namn, jag heter Jenny, jag är inte den olympiska mästaren”, sade hon till Sportbladet.

I en två år gammal DN Sport-intervju – som formligen frossar i ytlig mångfald – pressades Janogy, då 23, med frågor av typen ”Känner du att du kan bli en förebild för alla tjejer i Sverige med afrikanska rötter, eftersom du är den första som går hela vägen?” till det franka konstaterandet att ”Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag inte tänkt den tanken. Jag hade ingen aning om det innan någon berättade det.”

På sedvanligt förutsägbart vis skyller idrottsforskaren Cecilia Åkesdotter, doktorand vid Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm, nämnda fall av psykisk ohälsa primärt på ”en väldigt stark maskulin norm där det gäller att inte visa svaghet”. Undertecknad skulle emellertid framhålla att Åkesdotter är ute och cyklar – om än så långt ifrån de aktuella Olympiska spelen som man kan komma.

Pressen att prestera på personlig nivå har kvinnor klarat i alla tider; vad som tillkommit med senaste årens allt aggressivare identitetspolitik är den milt sagt stolliga idén att ens prestationer ska representera en hel grupp – från en etnisk minoritet eller sexuell läggning till en hel religion, kontinent eller könstillhörighet.

Detta för oss avslutningsvis till bilden överst, som visar en av veckans höjdpunkter i form av den nya OS-sporten skateboard. Vid måndagens damfinal kneps guld- och silvermedaljerna av två till synes osårbara 13-åringar, medan bronset gick till en 16-åring. I ljuset av ovan diskussion frågar sig vän av ordning om det inte finns någon åldersgräns för att delta i OS; det korta svaret är nej.

Vad som dock inte behöver betvivlas är att när det gäller ideologisk renlärighet kommer identitetspolitikens skoningslösa skördande av allt yngre offer vara lika inhuman mot dessa nyblivna världsstjärnor som mot Osaka, Biles, Rissveds och Janogy; att det rör sig om bokstavliga barn är ett pris som plötsligt saknar substansvärde.

Läs även: Thord Eric Nilsson: ”Armand Duplantis bör bli historisk”