Facebook noscript imageTholin: Tacka wokeismen för den blekaste OS-invigningen i mannaminne
Nöje
Tholin: Tacka wokeismen för den blekaste OS-invigningen i mannaminne
Lågmälda fyrverkerier inför tomma läktare vid gårdagens OS-invigning på Tokyos Olympiastadion. Foto: Patrick Semansky/AP/TT
Lågmälda fyrverkerier inför tomma läktare vid gårdagens OS-invigning på Tokyos Olympiastadion. Foto: Patrick Semansky/AP/TT

I ett allt mer politiserat samhälle trånas ett OS dedikerat åt ren och skär tävlan på genuint rättvisa villkor. Till skillnad från Discoverys expertkommentator Carolina Klüft, som menar att ”de olympiska spelen måste också vara med och ta ansvar för samhällsfrågor”, efterlyser Bulletins Pontus Tholin att sporten kan förbli fri från nyckfull politisk korrekthet och erbjuda asyl från lagomhetens obönhörliga likriktning.

NÖJESKRÖNIKA. ”Allt annat än lagom” – så lyder det OS-koncept som marknadsförts under juli månad av Discovery Networks Sweden, med det explicita syftet att ”väcka svenskarnas uppmärksamhet för Discoverys sändningar av Olympiska spelen i sommar”.

Medelst nyspråkliga dubbeltänkformuleringar förklarar bolagets Nordic Creative Director, Calle Östlund, vidare: ”Att använda ’lagom’ som en antites kändes rätt direkt. Det är ett inkluderande budskap som väcker både patrioterna och tävlingssuget i oss alla”.

Kanal 5:s sändning i går eftermiddag av den normalt spektakulära invigningsceremonin verkar dessvärre slagit an den långt mindre attraktiva sidan av lagomheten – den obehagligt aggressiva Jante-aspekten, vilken exkluderar allt som sticker ut från den för stunden socialt vedertagna sanningen om sakernas tillstånd.

Expertkommentatorn Carolina Klüft, tillika OS-guldmedaljös i sjukamp från 2004, bidrog med en matta av floskelinlägg för att förstärka woke-narrativet. När det så kallade Refugee Olympic Team (Flyktinglaget) presenterades efter 40 minuter, under inledningen av den två timmar långa nationsparaden, kluckade hon förtjust:

Ja, det är fantastiskt. Det visar ju också på det här som vi såg tidigare med Mohammad Yunus, som fick det här priset [Nobels fredspris 2006] just för det här sociala arbetet och sociala påverkan som idrott kan ha. Och hur viktigt det är att vi också inom den olympiska rörelsen visar på det, och att vi kan använda OS också i väldigt bra och hållbara syften på olika sätt.

Under parollen ”Moving Forward” var invigningen av de 29:e Olympiska sommarspelen på Tokyos nybyggda Olympiastadion raka motsatsen till vad man förvänta sig och önska sig av en sådan kulturell begivenhet.

I stället för en lustfylld, vacker, häpnadsväckande, nostalgisk och teknikbejakande show lyckades de japanska arrangörerna åstadkomma nära fyra timmar av övervägande enahanda, antiklimaktisk, stillös och klaustrofobisk performance – genomsyrad av den wokeism som allt mer håller på att ersätta anrika globala evenemang (Oscarsgalan, Melodifestivalen, Super Bowl et cetera) med ett själlöst kulturellt självförakt.

Showen lämnar sorgligt not det bestående intrycket att dagens japaner är fantasilösa dysterkvistar, utan någon stolthet över sina teknologiska landvinningar eller rika kulturarv.

Faktum är att Discovery-programledaren Jonas Karlssons två första meningar efter ceremonins avslutning väl sammanfattade vad som förevarit:

Ja, en väldigt annorlunda OS-invigning jämfört med vad vi har vant oss vid på senare år – nedtonat, naturligtvis, givet världsläget med pandemin. Mångfald var ett nyckelord, jämställdhet likaså, enighet och sportens enande kraft – där någonstans har vi väl kanske liksom essensen av vad man ville förmedla här.

Läs även: Sveriges tio största guldhopp i OS

Vad är egentligen kultur? Via en lång Wikipedia-artikel kan följande kondenseras ur det andra stycket: ”Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt. Den höga kulturella förmågan har betraktats som en definierande egenskap hos människan.” Intressant nog har den påstådda humanism, under vilken det förhärskande vänstervridna PK-narrativets olika kulturdiskurser torgförs, i stället lett till en lägre kulturell förmåga – och i förlängningen följaktligen mindre mänsklighet.

Invigningens performativa inslag genomsyrades av typiskt postmodern scen- och koreografi, som syntes syfta till att i möjligaste mån radera explicit kulturella element identifierbara i tid och rum, till förmån för en generiskt intetsägande sörja. Med absurdistisk minimalism lyckades man dölja det mesta som skulle kunna ha antytt sådana attribut som skönhet, nostalgi, kulturarv eller framför allt storslagenhet.

Efter drygt tre timmar hade arrangörerna bestämt sig för att lägga i en överväxel av wokeism i form av ren mental tortyr, realiserad genom Internationella Olympiska Kommitténs (IOK) president Thomas Bachs överlånga tal.

IOK:s president Thomas Bach håller ett kvartslångt tal av mestadels snömosiga floskler. Foto: Hannah McKay/Pool Photo/AP/TT

Undertecknad gjorde flera försök att söka förstå vad han faktiskt sade, men tvingades till sist konstatera att den tidigare OS-guldmedaljören i lagfäktning från 1976 levererade en ändlös stapling av snömosiga floskler.

Dess enda urskiljbara antydan till någon röd tråd var kombinationen av poserande snällism och eget bröstslagande över att ha utökat det sedan 1894 etablerade OS-mottot Citius, Altius, Fortius (snabbare, högre, starkare) med tillägget Communtier (tillsammans).

Tack och lov fanns ett partiellt undantag från det kulturella självföraktet i sekvensen om japanska arbetstraditioner under Edo-perioden, baserat kring träprodukter och husbygge – även om koreografin åter tenderade till det postmodernistiskt kaotiska.

Läs även: OS: Invigningschefen får sparken dagen innan starten – 23 år gammalt skämt fällde honom

En minnesvärd höjdpunkt infann sig emellertid äntligen, efter inte mindre än två timmar och fyrtio minuter, när något hundratal japanska barn jovialiskt arrangerade rätblock i ett rutmönster, som efter ett par minuter visade sig vara logotypen för Tokyo 2020-spelen. Samma logga syntes därefter ovanför Olympiastadion genom 1 824 lysande drönare – vilka sedan spektakulärt reformerades till ett imponerande vackert skimrande jordklot.

Det är förstås så med tomma läktare att det avgörande stämningsbidrag som normalt kommer från tiotusentals åskådare naturligen uteblir. Detta är dock ingen ursäkt för att inte i stället använda Tokyos enorma Olympiastadion – den dyraste genom tiderna för 15 miljarder kronor och 70 000 åskådare – till andra estetiskt exploaterbara ändamål.

Som direkt jämförelse nyttjade invigningen av OS 2018 i Pyeongchang Sydkoreas världsledande kunskaper inom modern AR- och bildteknik till maximal effekt. Medan invigningen av 2012 års London-OS med glimten i ögat radade upp de världsberömda samtidskändisarna Queen Elizabeth II, James Bond, Mr Bean och London Symphony Orchestra – allt i regi av Oscarsvinnande Danny Boyle (Slumdog Millionaire, 2008) – innebar å andra sidan invigningen av Sotji 2014 en veritabel orgie i storslagen rysk sekelskifteskultur, med särskilt framhävande av Tjajkovskij och Stravinskijs magiska baletter.

Ett jordklot av 1 824 lysande drönare svävar över Tokyos tomma Olympiastadion – ett av få minnesvärda inslag i en gråsynt OS-invigning. Foto: AP Photo/Natacha Pisarenko/TT

Så har du inget positivt att säga om OS-invigningen? Jo, det mest glädjande är faktiskt att den inte sändes av SVT med tillhörande spendering av en ansenlig andel av våra gemensamma skattemiljarder.

Man kan förvisso låtsas, som SVT:s programdirektör Eva Beckman, att SVT är ett måste i dylika sammanhang: ”Så inget SVT – ingen Eurovision Song Contest”. Detta är dock nästan lika osant som att SVT krävs för att svenska folket ska kunna följa OS.

Viasats sändningar från OS 2014 och 2016 fungerade nämligen alldeles utmärkt; likaså Discoverys från 2018 (undantaget Jessica Almenäs’ kymiga kvällsmagasin).

Man får bara hoppas att Carolina Klüft ägnar resten av sitt frikostigt tilldelade utrymme som expertkommentator åt sport. Hon har nämligen alldeles fel i att politik och idrott bör vara sammanblandade: ”Man kan inte skilja idrotten från övriga samhället, utan de samhällsproblem vi ser ute i samhället, de finns också inom idrotten.”

Än mer i dag, när samhället är mer politiserat än kanske någonsin, bör idrotten ägnas åt ren och skär tävlan på genuint rättvisa villkor. ”De Olympiska spelen måste också vara med och ta ansvar för samhällsfrågor; vare sig man vill eller inte så är det så.”

Nej, Carolina Klüft, OS ska ta ansvar för att sporten kan förbli fri från nyckfull politisk korrekthet – vilket gjort densamma till den enande kraft som förmår stå emot progressiva dumheter och erbjuda asyl från lagomhetens obönhörliga likriktning.

Läs även: Tholin: Söndagens historieskrivning dominerades av Djokovic’ möjliga Golden Slam

Pontus Tholin

Före detta skribent.