Tiden mellan hägg och syren är redan förbi. I stället befinner vi oss nu i perioden mellan Roland-Garros och Wimbledon, som i år är osedvanligt spännande. När Novak Djokovic häromveckan vann Franska öppna mästerskapen på det parisiska gruset ser nämligen förutsättningarna för en äkta Grand Slam bättre ut än på mycket länge.

Även om både Roger Federer och Rafael Nadal har flest individuella Grand Slam-titlar i historien – 20 vardera mot Djokovic’ 19 stycken – ser ingen av dem längre ut att kunna lyckas med bedriften att vinna samtliga fyra stora Grand Slam-turneringar under ett och samma kalenderår.

Efter att ha tagit hem årets två första titlar i Melbourne och Paris, framstår Djokovic som ofrånkomlig huvudfavorit att vinna både Wimbledon den 11 juli och US Open den 12 september; det skulle i så fall innebära den första äkta Grand Slam i herrtennisen på mer än ett halvt sekel. (Detta konstaterande exkluderar dock det faktum att Stefan Edberg, som hittills ende singelspelare i historien, tog en Junior Slam 1983.)

Så vad har då egentligen tennis och tenorer med varandra att göra? Ja, det är inte endast undertecknad som skulle utnämna tennis till den mest musikaliska sporten, med sin böljande rytm och virtuosa nätpotential.

Såväl Peterson-Berger och Sibelius under det sena 1800-talet som Debussy, Satie och Sjostakovitj under det tidiga 1900-talet lät tennissporten tjäna som direkt inspiration till sina musikaliska kompositioner. (En intressant artikel i The Guardian inför Wimbledon 2015 erbjuder en utsökt exposé i ämnet.)

Läs även: #OscarsSoWhite? Nej, snarare #AcademySoStupid!

Euro 2020 i fotboll pågår för fullt, om än ett år efter utsatt tid; under normala omständigheter skulle turneringen ha inneburit 30-årsjubileet av den första De tre tenorerna-konserten inför fotbolls-VM 1990:s finalkväll i Rom. Denna resulterade i skivbolaget Deccas Carreras Domingo Pavarotti in Concert – tillika det mest framgångsrika klassiska albumet genom tiderna med över 10 miljoner sålda exemplar.

Det går givetvis både länge och väl att diskutera vem av de tre tenorerna Luciano Pavarotti, Plácido Domingo och José Carreras som var störst. Om Carreras hade den renaste rösten (åtminstone under 1970- och delar av 80-talet) så var Domingo den mest mångsidige (mer än 200 skivinspelningar täckande nära samtliga stora tenorroller i operarepertoaren) och Pavarotti den kommersiellt mest framgångsrike (över 100 miljoner sålda skivor).

Efter att först ensam ha sjungit Puccinis paradtenoraria ”Nessun dorma” (Turandot, 1926) – med det berömda höga H:et – alternerar Pavarotti med Domingo och Carreras i extranummersreprisen. Var och en får själv avgöra den inbördes rankingen, men för undertecknad råder ingen tvekan om att Pavarotti hade den största, vackraste och mest unika rösten.

Läs även: Sverige på nedre Eurovision-halvan trots slug tonartsdoping

Slutligen tillbaka till tennisen: Under 2000-talets första två decennier hägrade Federer som Pavarotti, tätt följd av Nadal som Domingo, medan Djokovic stod som god Carreras-trea.

Emellertid har Djokovic i år på allvar börjat utmana Federer om Pavarotti-positionen: först genom att ta över manteln som den tennisspelare med flest antal veckor på toppen av världsrankingen; sedan genom att slå ut Nadal – ”kungen av Roland-Garros”, som Federer aldrig lyckats besegra på Paris’ grusbanor – för att ta hem sin andra vinst i Franska öppna och därmed en så kallad dubbel Career Slam. (Att vinna tennisens fyra Grand Slam-titlar minst två gånger vardera har ingen annan spelare uppnått under den öppna tenniseran med början 1968.)

Federer må fortsatt vara tennisens stora nätvirtuos, Nadal dess oförvitlige kämpe om minsta mikronivåpoäng. Men om Djokovic fortsätter Grand Slam-året 2021 som han inlett det, och lyckas erövra en äkta Grand Slam, går det inte annat än att utnämna honom till tennisens Pavarotti.