Lördagskvällens Eurovision-final blev ovanligt spännande – dels då inte mindre än 16 av de 26 deltagande bidragen erhöll minst en 12:a, dels då diskrepansen mellan proffs- och hobbyrösterna var avsevärd. Medan Schweiz ledde efter att proffsrösterna var utdelade, låg Italien inte bättre än fyra och Ukraina nia. 

Tittarrösterna uppvisade dock en mer extrem fördelning än tidigare: Hela fyra nationer fick noll poäng. I gengäld erhöll tre bidrag mer än 10 procent vardera: Italien (14,1), Ukraina (11,8) och Frankrike (11,1). Eftersom Schweiz dock endast erhöll 7,3 procent av rösterna föll bidraget till en slutgiltig tredjeplats. 

Var då Italien en värdig vinnare? Den klassiska frågan är förstås fruktlöst formulerad, så länge inte några oegentligheter var inblandade – som i fallet med introduktionen av SVT:s hjärtröstningsapp 2015. Jag kategoriserade i tisdags Italiens bidrag som mjuk hårdrock, vilket även karakteriserar Finlands bidrag – för övrigt regerande mästare på Eurovision-rock genom Lordis ”Hard Rock Hallelujah” (2006). Utan att vara någon anhängare av avsiktlig grannröstning vill jag hävda att Finlands ”Dark Side” var både hårdare, rockigare och mer minnesvärd än Italiens ”Zitti e buoni” (Be Quiet and Behave). 

Man kan undra om årets val av tonarter säger något om vår samtid: Vi behöver nämligen gå ända ned till 11:e plats för att hitta ett bidrag som går i dur. Bland topp 10 återfinns idel förment dystra moll-tonarter, med inte mindre än fyra av topp 5-bidragen skrivna i d- eller e-moll. Så vad har tonarten egentligen för betydelse? 

Tja, det finns flera synestetiskt lagda tonsättare som förknippat de tolv olika halvtonerna med specifika färger. Mest känd bland dessa är Alexander Skrjabin, som utvecklade en clavier à lumières (ljusorgel) för inkluderande i hans sena verk Prometheus: Eldens dikt (1910). Tonen E motsvarades av färgen himmelsblå, medan D är gul. Andra intressanta ton–färg-kombinationer är grön för A, rosa för B och pärlblå för H.

Precis som Bulletin förutspådde i tisdags gick det inget vidare för Sveriges Tusse, som placerades först på plats 17 sedan proffsrösterna avlämnats. Med hjälp av tittarrösterna förbättrades placeringen till 14, vilket fortfarande innebär den nedre halvan och Sveriges enda placering utanför topp 5 sedan 2010 jämte Anna Bergendahl (2010), Robin Stjernberg (2013) och Benjamin Ingrosso (2018). 

Huruvida detta kan förklaras av den gröna tonarten a-moll är dock aningen utmanande att leda i bevis. Årets klart vackraste och mest välskrivna bidrag ”Tout l'univers” (All the Universe) från Schweiz går nämligen också i grön a-moll. Däremot kan det enkelt visas att Sverige i år – som enda land – ägnat sig åt något så ovanligt som tonartsdoping. 

I syfte att råda bot på det till synes oupphörliga loudness war, som pågått inom inspelad musik i flera decennier, införde Spotify 2017 standarden –14 dB LUFS (i linje med YouTube och Tidal). För att en låt ska låta ”större” (läs: högre, starkare, ljusare) återstår därmed endast tonhöjden som spelbar förstärkningsparameter. Vid de fyra framförandena i Melodifestivalen liksom de två under Eurovision-veckan går Tusses ”Voices” i a-moll, med en halv tonartshöjning till b-moll. I den singelversion som ligger på Spotify ligger låten emellertid i b-moll, med höjning till h-moll. 

Vän av ordning undrar förmodligen varför detta kan påstås vara en form av doping. Svaret är att Tusses röst låter just högre i b- kontra a-moll. Därtill blir tonartshöjningen till h-moll mer effektiv, vilken gör att refrängens ”you hear” hamnar på tonen H4 – samma som den berömda högsta tonen i Puccinis Pavarotti-signaturaria ”Nessun dorma” (02:27; Turandot, 1926). 

Grön var uppenbarligen inte årets vinnande tonartsfärg, utan Italiens himmelsblå e-moll. Frågan är om den högre kombinationen av rosa b-moll till pärlblå h-moll skulle ha renderat en högre placering för ”Voices”. I ljuset av att Tusses redan tänjda röst förmodligen inte fixade det live, kan det åtminstone konstateras att det inte räckte med en tonartsdoping på Spotify. 

Läs även: #OscarsSoWhite? Nej, snarare #AcademySoStupid! 

PONTUS THOLIN är civilekonom och musikvetare. Han är Bulletins expert på skärningspunkten mellan kultur och vetenskap, med särskilt fokus på populärkultur i allmänhet respektive film- och konstmusik i synnerhet.