Den 30 december träder den Europeiska unionens nya Avskogningsförordning i kraft. Detta är ett dråpslag mot hela kontinenten, men främst mot det svenska skogsbruket. Den stora frågan är om EU:s agerande beror på okunnighet, vårdslöshet, eller illvilja. Detta undrar Björn Törnvall.
EU, vars ursprungliga syfte var att förhindra fler förödande krig i Europa, den världsdel som kanske drabbades hårdast av krig av alla under större delen av 1900-talet, har tyvärr utvecklats till något av en byråkratisk lekstuga för politiker. Till synes utan förmåga eller ens vilja att se konsekvenserna av sina ofta mycket drastiska beslut. Detta drabbar numera allt oftare Sveriges ekonomiskt ojämförligt viktigaste näringsgren – skogsindustrin – mycket hårt.
Vi står nu inför en formlig härdsmälta i och med konsekvenserna av EU:s Avskogningsförordning, som sannolikt kommer att träda i kraft den 30 december. Vissa av de nya bestämmelserna kommer till och med i vissa fall att vara retroaktiva. Ett exempel på hur detta kan drabba markägare och jordbrukare beskriver Anders Gustafsson i sin utmärkta ledare i tidningen ATL den 15 november, kallad ”Landsbygden har blivit en lekstuga för Bryssel”.
I sin artikel tar Gustafsson upp att en bonde som återfört sin skogsmark till jordbruksmark redan efter den 31 december 2020 enligt den föreslagna förordningen varken ska få lov att sälja den därifrån avverkade skogen eller köttet från djur som har betat på den åter öppnade jordbruksmarken. Allt enligt Skogsstyrelsen, som är utsedd tillsynsmyndighet för den föreslagna lagstiftningen.
Tidigare i år infördes EU:s ”Naturrestaureringslag”, som syftar till att bland annat återskapa betesmarker för ett ökat antal betande djur. Samma betande djur som enligt miljörörelsens apostlars återkommande larmrapporter genom sina fisar släpper ut miljöfarlig metangas i naturen.
Hur Naturrestaureringslagen ska kunna följas, tillsammans med den föreslagna Avskogningsförordningen, är inte lätt att förstå för någon. Ändå har den föreslagna EU-förordningen, trots hård kritik från start, arbetats fram inom EU för att träda i kraft den 30 december 2024. En omröstning i EU-parlamentet så sent som den 14 november beslöt dock att skjuta upp ikraftträdandet av den hårt ifrågasatta Avskogningsförordningen. Åtminstone fram till att EU:s beslutande organ EU-kommissionen, EU-parlamentet och EU:s ministerråd har kunnat enas om en lösning. I brist på en snabb sådan träder dock den föreslagna förordningen ikraft den 30 december.
Som om detta bråk i EU:s gigantiska sandlåda inte var nog, har vi även EU:s redan etablerade helt omöjliga krav på spårbarhet att ta hänsyn till för absolut allt från vår ojämförligt viktigaste näringsgren, skogsindustrin. Från sågat virke via fiberindustrins papper och pappersmassa till beståndsdelarna i pellets för uppvärmning, ska allt ned till ingående fibrer kunna spåras till växtplats och avverkningsdatum för det ursprungliga trädet.
Endast EU:s uppenbart undersysselsatta byråkrater och helt konsekvenstänks-oförmögna politiker (i många fall de vi bäst kan undvara utsända på ”ekonomiskt grönbete” långt borta i EU) kan komma upp med så totalt verklighetsfrämmande regler. Antagligen görs det för att tillfredsställa krav som överdrivet ängsliga köpare av Sveriges skogsprodukter sägs ställa. Allt för att söka undvika olika kommersiella hot från Europas militanta ”miljövänner”, som med sina centralstyrda kampanjer ofta tycks leda Europas konsumenter vid nosringen.
Jag skrev för mer än ett år sedan följande i Bulletin och varnade då för EU:s sätt att negativt påverka förutsättningarna för Sveriges viktigaste näringsgren, skogsindustrin. Jag tycker att mina rader från maj 2023 förtjänar att upprepas:
”Fokus för EU:s skogsstrategi 2030 är att mer av skogen i Sverige framöver ska bevaras för att utnyttjas som en kolsänka för att minska EU:s utsläpp av koldioxid. Begränsningar för brukande, som givetvis kommer att drabba den för landet livsviktiga skogsindustrin mycket hårt.
Skogssektorn svarar för cirka tio procent av varuexporten från Sverige. Eftersom industrin förädlar inhemska råvaror med hjälp av inhemsk energi och arbetskraft, har det positiva exportnettot från skogen, med sina runt 90 miljarder årligen, en nästan dubbelt så stor positiv betydelse för den svenska handelsbalansen än varorna från alla andra exportbranscher tillsammans.
Skogen är därför av mycket stor betydelse inte bara för landsbygdens människor utan också för den svenska ekonomin. Detta visar hur angeläget det är att tillförsäkra såväl skogsbruket som skogsindustrin, långsiktiga och tydliga spelregler och nödvändigt skydd, mot klåfingriga EU-byråkraters olika påfund, utövade genom majoritetsbeslut.
Skogen och skogsbruket är en svensk nationell och privat angelägenhet. Äganderätten till skogen är grundlagsskyddad i Sverige. EU-byråkraterna med sin lust att bestämma allt i detalj, skall inte tillåtas påverka vår skogspolitik, eller vårt brukande av skogen. Kompetensen att bruka skog finns hos skogsägarna i Sverige och inte hos byråkrater i Bryssel. En bransch med så stor betydelse för landet måste skötas med kompetens.”
Tyvärr kan jag konstatera att kompetensen, förmågan, och kanske också viljan att se konsekvenserna av de lagar och förordningar som löpande utarbetas och beslutas inom EU fortfarande saknas inom den klåfingriga och allt mera federativt agerande unionen.
Efter Storbritanniens beslut att lämna har det blivit ännu svårare för Sverige att hävda sina avvikande åsikter, exempelvis att vårt land måste få sköta sin skog och sin skogsindustri på egen hand, utan onödig inblandning från EU.
Det finns betydligt viktigare områden för EU att ägna sina enorma resurser åt. Främst givetvis att på ett avgörande sätt hjälpa grannlandet Ukraina att försvara sig mot och slå tillbaka Rysslands sanslöst brutala erövringskrig, som snart har pågått i tre års tid. Det vore en mycket önskad återgång till EU:s ursprungliga huvudsyfte – att bevara freden i Europa.
