Sveriges skog ägs av runt 330 000 människor, huvudsakligen privata ägare bestående av såväl stora bolag som privatpersoner. Detta borgar för en fungerande mångfald, och svenskt skogsbruk är en framgångssaga som sysselsätter totalt cirka 120 000 personer. Skogsförrådet har liksom tillväxten fördubblats under de senaste hundra åren och exportvärdet av skogsprodukter ligger på ungefär 125 miljarder kronor per år med ett netto om cirka 90 miljarder.

Läs även: Ny dom riskerar försvaga äganderätten i skogen – ”Väldigt rättsosäkert”

I Sverige skyddas äganderätten i grundlagen av Regeringsformens kapitel 2 § 15. Den stadgar att ingen kan tvingas avstå sin egendom eller bruket av den till det allmänna eller till någon enskild, annat än för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Om så sker skall full ersättning utgå. Och alla skall oavsett detta ha full tillgång till naturen i enlighet med allemansrätten.

Under senare år har allvarliga inskränkningar i markägares brukanderätt för skog införts, där Skogsstyrelsen har spelat en mindre smickrande huvudroll. Så här beskriver den sin uppgift:

Vår uppgift är att verka för att skogen sköts så att de skogspolitiska mål som beslutats av riksdagen kan nås. Målen för produktion och miljöhänsyn är jämställda. Skogen ska brukas på ett hållbart sätt så att även framtida generationer kan ha nytta av den. Den lokala förankringen är viktig för oss. Vår vision är Skog till nytta för alla.

Fina ord, men utifrån ett skogsägarperspektiv verkar det som att Skogsstyrelsen har gått ifrån att ha en rådgivande, stödjande och utbildande roll under Skogsvårdslagen, där budskapet mot skogsägarna var att verka i frihet under ansvar, till att allt mer gå miljörörelsens ärenden. Skog till nytta för alla har vi ju redan, genom allemansrätten.

Ett mycket omdiskuterat sätt för Skogsstyrelsen att göra skog obrukbar utan ersättning till markägaren, har sitt ursprung i fiberindustrins, alltså massa- och pappersindustrins, krav. Skogsstyrelsens tjänstemän har därefter identifierat och registrerat vissa områden som nyckelbiotoper. Identifieringen har inte ansetts vara beslut, som gått att pröva rättsligt, utom i några enstaka fall.

Dessa områden har inte varit förbjudna att avverka, men virke från nyckelbiotoper har inte gått att sälja till fiberindustrin, som också ställt krav på sågverken att flis som levereras inte får innehålla virke från nyckelbiotoper. I praktiken har skogsytor, om cirka en procent, eller 233 000 hektar av den totala produktiva skogsarealen, på detta sätt gjorts värdelös för ägarna. Ett kostnadseffektivt sätt att skydda skog ansåg aktivisterna, en variant på stöld ansåg drabbade skogsägare.

Från och med den 21 december 2021 slutade Skogsstyrelsen dock helt med sin registrering av nyckelbiotoper, efter att en expertgrupp vid myndigheten hade analyserat rättsläget. Det var så oklart att man inte kunde fortsätta registreringen av nyckelbiotoper på ett tillräckligt rättssäkert sätt för skogsägarna. Samtidigt blev det också möjligt att avregistrera nyckelbiotoper, som hade registrerats från och med den 27 juni 2019, om markägaren så önskade.

Det har förekommit flera andra fall, där brukanderätten begränsats utan ersättning. Ett exempel är ett mål, som nyligen avgjorts efter 7,5 års malande i rättssystemet, det så kallade Tjädermålet i Harg.

Hargs Bruks avverkning på 22 hektar av sin mark i Östhammars kommun stoppades för att den påstods påverka en spelplats (en plats för tjäderns parningsspel) för ett mindre antal tjädertuppar. Efter flera tids-, kostnads- och arbetskrävande turer i olika miljödomstolar kvarstod avverkningsförbudet, utan att ersättningsfrågan till markägaren lösts.

Ersättningsfrågan fördes därefter hela vägen genom rättssystemet upp till HD, som nyligen beslutat att staten ska betala ersättning för markägarens förlorade intäkter och rättegångskostnader. Bolaget tillerkändes, med hänvisning till 31 kap. 4 § Miljöbalken och rådande speciella omständigheter en ersättning från staten om 3,4 miljoner, plus rättegångskostnaderna.

Avverkningen förbjöds med stöd av den svårtolkade Artskyddsförordningen. En förordning som skrevs av tjänstemän på Miljödepartementet som implementering i svensk lag av två olika EU-direktiv. Art- och Habitatdirektivet (skydd för djur på individnivå) och fågeldirektivet (skydd för fåglar på artnivå). Utan sedvanlig remiss- eller lagrådsbehandling stoppades Artskyddsförordningen sedan in under Miljöbalken och blev därmed svensk lag.

Att Miljöbalken inklusive Artskyddsförordningen behöver arbetas om för att inte orsaka flera onödiga dröjsmål och kostnader vid återkommande tolkningar av lagen inom rättssystemet och skador för landets fortsatta utveckling och viktigaste näringar, torde vara väl känt vid det här laget. Här återstår ett stort och mycket viktigt arbete för lagstiftarna.

Läs även: Vargjakten blev mindre än förväntat

Men det är inte bara inhemska hinder för att bruka skogen som hotar den svenska skogsnäringen, det finns även allvarliga externa hot mot det svenska skogsbruket. De kommer från EU:s byråkrater i Bryssel, i form av den så kallade Taxonomin och EU:s skogsstrategi för 2030.

Landshypotek Bank, som finansierar skogsinnehav, skriver den 7 maj 2021 bland annat följande om Taxonomin:

Taxonomin är inte vägledning till några få enskilda aktörer. Taxonomin är ett politiskt styrmedel för framtidens investeringar. Den påverkar finansiella flöden till olika sektorer. Skogen är med i taxonomin och därmed påverkar förslaget hela skogsnäringen och landets skogsägare. Förslaget utmanar den svenska synen på skogsbrukets roll, privata skogsägandet och hållbart brukande. Det är en attack på svensk skogspolitik.

EU:s skogsstrategi för 2030 är ett betydligt allvarligare hot, mot svenskt skogsbruk och skogsindustri än Taxonomin. EU tar sig i förslaget till ny skogsstrategi rätten, att fokusera starkt på bevarande av skog, på bekostnad av produktion. Branschorganisationen Skogsindustrierna skriver bland annat:

Strategin bygger på två antagande: att tillståndet för biologisk mångfald i europeiska skogar är lika dåligt som globalt och att biologisk mångfald klarar sig bättre i skyddade områden. Skogsindustrierna delar inte dessa antaganden och oroas över att kommissionen inte har förmått beakta alla tre dimensioner av hållbart skogsbruk; ekologi, ekonomi och social hållbarhet.

Fokus för EU:s skogsstrategi 2030 är att mer av skogen i Sverige framöver ska bevaras för att utnyttjas som en kolsänka för att minska EU:s utsläpp av koldioxid. Begränsningar för brukande, som givetvis kommer att drabba den för landet livsviktiga skogsindustrin mycket hårt.

Skogssektorn svarar för cirka tio procent av varuexporten från Sverige. Eftersom industrin förädlar inhemska råvaror med hjälp av inhemsk energi och arbetskraft, har det positiva exportnettot från skogen, med sina runt 90 miljarder årligen, en nästan dubbelt så stor positiv betydelse för den svenska handelsbalansen än varorna från alla andra exportbranscher tillsammans.

Skogen är därför av mycket stor betydelse inte bara för landsbygdens människor utan också för den svenska ekonomin. Detta visar hur angeläget det är att tillförsäkra såväl skogsbruket som skogsindustrin, långsiktiga och tydliga spelregler och nödvändigt skydd, mot klåfingriga EU-byråkraters olika påfund, utövade genom majoritetsbeslut.

Skogen och skogsbruket är en svensk nationell och privat angelägenhet. Äganderätten till skogen är grundlagsskyddad i Sverige. EU-byråkraterna med sin lust att bestämma allt i detalj, skall inte tillåtas påverka vår skogspolitik, eller vårt brukande av skogen. Kompetensen att bruka skog finns hos skogsägarna i Sverige och inte hos byråkrater i Bryssel. En bransch med så stor betydelse för landet måste skötas med kompetens.

Vad gör våra förtroendevalda politiker för att stoppa EU:s uttalade ambitioner att stöpa om Sveriges skogsbruk och skogsindustri, från en förutsättning för vårt välstånd till en kolsänka för EU:s övriga länder, länder om inte själva kan leva upp till diverse klimatavtal?

Varför är vi alltid så rädda för att hävda vår rätt i den Europeiska gemenskapen, till och med i denna fråga, som har en helt avgörande betydelse för vårt lands framtid, som välfärdsstat?

Det måste väl ändå gå att säga nej, till att bli totalt överkörd av EU:s byråkrater?

Därför till sist, vad tänker och kan vår regering nu göra, för att skydda den privata ägande- och brukanderätten av skogen mot de hotande skadeverkningarna av EU:s Skogsstrategi 2030, innan det är för sent? Eller, är det kanske redan för sent?

I så fall vill jag som skogsägare gärna veta hur jag kan gå ur EU.

Läs även: Nordling: Marxismens ekonomiska galenskaper igår och idag