I en lika intressant som faktaspäckad artikel på bloggen ”Second Opinion”, under rubriken ”Den europeiska vindkraften står på vacklande grund”, redovisar författaren och journalisten Svenolof Karlsson hur illa ställt det är med lönsamheten för de europeiska tillverkarna av den ”gröna energins” viktigaste komponenter, vindkraftverk och solpaneler:

Många vindkraftsbolag har haft ett kämpigt halvår – jättar som Ørsted och Siemens Energy har båda nyligen annonserat mångmiljardförluster. I Danmark ställs nu frågor om pensionsfondernas investeringar i vindkraften.

Svenolof Karlsson skriver vidare:

Ett svenskt exempel på en kalkyl som inte gått efter plan var Vattenfalls besked i somras att dra sig ur det brittiska havsvindkraftsprojektet Norfolk Boreas och göra en nedskrivning på 5,5 miljarder kronor. Vd:n Anna Borg förklarade att kostnaderna hade stigit med 40 procent.

Läs även: Skogkär: Invandringen räddade inte pensionerna

De danska pensionsfonderna uppges nu ha börjat dra öronen åt sig, vad gäller ”gröna” energiprojekt. Kostnaderna har stigit så markant att den förväntade vinsten från en sol- eller vindkraftspark sägs vara borta. Den danska Finanstillsynen (deras Finansinspektion) har nu enligt uppgift reagerat och ställt frågor till pensionsbolagen om deras gröna investeringar, som enligt bolagen själva ligger på nivån 380 miljarder, omräknat i svenska kronor.

Finanstillsynens kärnuppgift är enligt dess vicedirektör Carsten Brogaard:

Att utöva tillsyn över att pensionsbolagen är robusta och tryggar bästa möjliga avkastning för kunderna. Den förväntar sig att bolagen i högre grad skiljer mellan samhällsansvaret å ena sidan och riskstyrningen av bolagets och kundernas finansiella risker å den andra sidan.

”Gröna investeringar” är rimligen tickande bomber även i våra svenska pensionsfonder. Det borde därför vara hög tid för vår egen Finansinspektion att granska hur mycket ”gröna risker” eller rent av hur stora ”gröna hål” som finns i de svenska pensionsfondernas tillgångsmassa. Det lär nog dyka upp en del obehagliga nedskrivningsbehov även i dessa efter värderingen av tillgångarna vid kommande årsskifte.

De idag starkt ”hajpade” planerna på att tillverka ”grönt stål utan kol” i norra Sverige, där el från en kraftigt utbyggd vindkraft skall användas till att producera vätgas som ersätter koks, kan vara ännu en mycket riskabel svensk stålverksbubbla. Projektet förutsätter säker tillgång till kopiösa mängder idag obefintlig el, en i stort sett oprövad storskalig lagring av lättflyktig och explosiv vätgas, och oerhörda summor till investeringarna.

Till detta kommer både den uppenbara marknadsrisken för det dyrare ”gröna stålet” och behovet av idag obefintlig ständigt insatsberedd backupkraft, till de planerade nya vindkraftverken. Förlustrisker, som samtliga på ett eller annat sätt högst sannolikt kommer att få bäras av skattebetalarna, när de djärva planerna prövats mot den bistra verkligheten.

Läs även: Alecta höjer tjänstepensioner med 6,5 procent

Minnet av haveriet för planerna på ”Stålverk 80” borde rimligen stämma till eftertanke, men löften om ökade arbetstillfällen och mycket stora bidrag till ny industriutbyggnad i norra Sverige, verkar tyvärr alltid kunna påverka omdömet hos beslutsfattarna.

Lönsamhetsmässigt har vindkraftsprojekten i Sverige alltid varit svaga. De har inte kunnat stå på egna ben, utan varit beroende av politiskt påtvingade bidrag från elkunderna. Senaste stora krisbolaget är enligt tidningen Dagens Industri det till 75 procent av Kinesiska staten ägda vindkraftsbolaget Markbygden Ett, som driver 179 vindkraftverk utanför Piteå.

Enligt tidningen har bolaget tecknat ett långsiktigt leveransavtal för el till norska Hydro Energi, till en fast volym och ett fast pris. När det inte har blåst som väntat har man tvingats köpa in el från marknaden för sina leveranser till köparen, till priser som legat långt över det avtalade försäljningspriset.

De ökande förlusterna hotar nu att knäcka bolaget, som har skulder på 6 miljarder. Man ansökte om rekonstruktion den 2 november, i ett försök att undvika en hotande konkurs. Bolaget vill nu komma ur sitt 19-åriga fasta leveransåtagande och istället sälja sin el på marknaden. Det skulle i så fall med så många vindkraftverk starkt öka risken för ytterligare lönsamhetsproblem för hela elbranschen, när det blåser bra och elpriset därför närmar sig noll eller rent av blir negativt.

Gröna investeringar har i allmänhet, under den tid de funnits på marknaden, visat en sämre värdetillväxt och avkastning än andra investeringar. Ändå har de ansetts intressanta för våra pensionsförvaltande försäkringsbolag och fonder, som tillsammans med mycket stora internationella pensions- eller kapitalförvaltande fonder, under åren investerat mångmiljardbelopp i den politiskt drivna ”Gröna sektorn”.

Förvaltarna köper sig grön PR för andras pengar i sina mycket stora portföljer. Antagligen för att på omslaget till sina årsredovisningar och reklamblad i tjusiga fyrfärgstryck kunna visa att de är med och ”räddar världen”. Att investeringarna oftast är förenade med stora risker och diskutabel lönsamhet försvinner i den stora totalen för förvaltade medel och är lätta att glömma och bortse ifrån, när man vill vara politiskt korrekt.

Parallellen till den omskakande och chockartade kraschen för de obligationslån i USA som baserades på de amerikanska så kallade sub-primelånen, ligger hotande nära. Dessa såldes till goda villkor till stora och små investerare över hela världen. I USA sprack obligationsbubblan när de paketerade säkerheterna, i form av stora mängder riskabla men politiskt önskvärda bostadslån, havererade och blev värdelösa.

Intresset för ”Gröna investeringar” från de stora svenska och internationella pensions- och kapitalförvaltarna är idag den största risken för en fortsatt onödig förstörelse av Sveriges natur, och för ännu en allvarlig urholkning, av de avsatta medlen för svenskarnas framtida pensioner. Den risken kan vi inte påstå att vi ”inte såg komma”. Snarare är den ännu en besvärande bekräftelse på att vi är naiva i överkant i vår, även i Sverige politiskt påverkade, syn på acceptabelt risktagande i vår långsiktiga kapitalförvaltning.

Läs även: Skogkär: Grönt stål ett svart hål