Världen befinner sig just nu i ett allvarligt läge – i många avseenden. Kriget i Ukraina rasar ännu, vi tampas dagligen med inflation, och tonläget världsmakter emellan ser ut att förvärras för varje dag som går. Upplevelsen av situationen som en dyster och gravallvarlig fars kan vara anledningen till att publiken världen över bestämde sig för att se den cyniska komedin Barbie, en mycket väl marknadsförd film om en Barbiedockas personliga uppvaknande och samhällets kvinnosyn.

Läs även: JK Rowlings namn raderas från utställning – inte tillräckligt mycket HBTQ i böckerna

Även i Sverige föredrog hundratusentals biobesökare att falla för eventuella eskapistiska böjelser, fly bort från koranbränningar och diplomatisk kris med Mellanöstern, och istället koppla av framför två timmar av rosa Barbieland. Så även jag, och slutsatsen jag drar efter besöket är att det finns, till skillnad från mycket av händelseförloppet utanför biosalongerna, åtminstone en sak att glädja sig åt: Fler börjar förstå jämställdhetens sanna betydelse.

Filmen Barbie, som hade premiär den 21 juli 2023, utspelar sig i modern tid. Huvudkaraktären är en Barbiedocka som delar namn med filmtiteln, och spelas av filmstjärnan Margot Robbie. Skådespelaren som spelar dockan Ken, Ryan Gosling, är minst lika känd, men i den fiktiva staden Barbieland är hans karaktär hopplöst underordnad Barbie. Dockornas värld skildras nämligen i filmen som ett extremt matriarkat, där de kvinnliga dockorna innehar alla tänkbara maktpositioner – från domare till president – och där de manliga dockorna är dömda att leva vid sidan av, utan riktiga tankar om sin egna vällevnad.

I början av filmen, när Ken frågar ut Barbie utanför hennes rosa lyxvilla, avvisar hon honom med motiveringen att hon planerar att tillbringa kvällen med sina väninnor. Problemet är att varenda kväll i hennes liv är girls’ night och att Ken, i likhet med samtliga manliga dockor i Barbieland, saknar tak över huvudet. De är helt enkelt hemlösa och den enda sysslan de tillåts ägna sina dagar åt är vad filmen kallar beaching, alltså att stå och se attraktiva ut på stranden.

Under filmens gång uppdagas denna realitet för Barbie. Strömmen av tankar och funderingar som ifrågasätter det matriarkala narrativet som gäller i hennes värld inleds när hon plötsligt offentligt undrar om hon är den enda dockan som tänker på döden. Blotta tanken att den ideala kvinnan skulle vara dödlig får hela festen att stanna upp, och hon tvingas sopa sin spontana observation under mattan. Senare, efter att Ken misslyckats med att fråga chans på henne, ställer hon sig tyst frågan “var bor ens Ken?” – något som av Barbielands snäva åsiktskorridor tycks räknas som tankebrott.

I samband med Barbies oortodoxa tankemönster känner hon alltjämt dragningar till den riktiga världen. När hon reser iväg till Los Angeles med Ken får hon för första gången möjligheten att känna en mångfald av nyanserade känslor och upplever att hon kommer i bättre kontakt med sitt inre känsloliv.

Kens återkomst från resan innebär en stor förändring för Barbieland, som under hans ledarskap görs om till ett patriarkat. De mäktiga kvinnodockorna blir till tjänstefolk och sexobjekt, ungefär som de manliga dockorna tidigare. Konsekvensen blir att huvudkaraktären utsätts för ett fruktansvärt lidande, som resulterar i att hon tappar allt inre hopp och självkänsla.

Dikotomin mellan dels Kens plåga i filmens början, dels Barbies elände senare, påtalar en viktig sanning gällande samhällets maktdelning, närmare bestämt tendensen för “pendeln att svänga tillbaka”; att tidigare förtryckta grupper som plötsligt befinner sig i maktposition tenderar att förtrycka sina forna förtryckare. Det är ett gott tecken att radikala, intersektionella dogmer allt oftare ifrågasätts i media, synnerligen i feministisk media som denna film.

I filmens slut återställs Barbieland och patriarkatet rullas tillbaka. De manliga dockornas position i samhället går dock inte tillbaka till att vara bortglömda andra klassens medborgare, utan dockornas värld tar ett steg mot riktig jämställdhet genom att låta män besitta inflytelserika poster, exempelvis domaryrket. “I’m Kenough”, som det står på Kens tröja på slutet.

Barbiefilmen hymlar inte om att Barbiedockan och feminism är en kvinnofråga. Rösterna vi hör kommentera samhällets kvinnosyn och Barbies betydelse i unga tjejers liv kommer från en helt vanlig mamma och hennes dotter. Nutida föreställningar om överdriven fluiditet mellan könen lyser med sin frånvaro. Detta gör att porträtteringen av samhället i stort blir mer realistiskt, och mindre troget ideologi. Gott så, för filmens budskap skulle onekligen bli oerhört suddigt om “man” och “kvinna” blev utbytbara.

Läs även: von Seth: Inget barn föds i fel kropp

Sittande i biosalongen kunde jag inte låta bli att betänka parallellerna till den svenska samhällsdebatten runt frågor som jämställdhet och feminism. Begreppet “feminism” har vidgats och sättet att uppnå jämställdhet har uppdaterats.

Feministen och medieprofilen Cissi Wallin var tidigare en militant aktivist som kampanjade flitigt på sociala medier, särskilt under 2017 års metoo-rörelse. Själv blev hon indragen i ett dramatiskt rättsfall efter att hon hade anklagat journalisten Fredrik Virtanen för att ha sexuellt ofredat henne.

Några år efter metoo-rörelsens höjdpunkt har Wallin tagit avstånd från det hon kallar det feministiska “raseriet”, en radikal rörelse som ger upphov till en “obehaglig mentalitet” och som söker trycka ner män till varje pris. I en nyligen publicerad text (3/7) skriver Wallin att hon i egenskap av feministisk internetprofil “ofrivilligt blev en sektledare” inom den ovan nämnda rörelsen.

Parallellerna till filmens handling är slående. När Barbie till slut lämnar Barbieland, som ännu präglas av dockornas snäva synsätt på känslodjup och andra mer spirituella frågor, känner hon sig befriad från den ledarroll som påtvingades henne i och med hennes titel som “stereotyp Barbie”, alltså den klassiska, mest kända, Barbiedockan.

Därtill påminner Cissi Wallins transkritiska inställning att “personer som levt som män i 30–40 år och förra året började kalla sig kvinnor omöjligen kan veta hur det känns att ha levt ett helt liv som kvinna”, om Barbiefilmens fastslagande att kvinnokampen är till för just kvinnor och tjejer.

Den nya filmen om Barbie antar ett mindre radikalt förhållningssätt till jämställdhet än vad som tidigare varit vedertaget. Den feministiska kampretoriken är nedtonad, vilket ger utrymme för sansade lösningar på problem relaterade till genus. Istället för radikal omstöpning förmedlar filmen behovet av att varje människa, man eller kvinna, ges friheten att själva uppnå sin potential – fri från sexistiska förväntningar och förtryckande normer. Det är jämställdhet på riktigt.

Läs även: Lindén: Bara extremister räds filmen om Barbie