Semester och för en gångs skull ligger jag i hängmattan denna regniga, blåsiga julimånad. Mina tankar flyger i väg till den kristna kyrka som jag växte upp i. Hur mesig var inte den, tänker jag, medan jag lyssnar på en av alla de nyhetssändningar som berör en annan religion – islam. Säga vad man vill om dess anhängare, men de tar ingen skit.

Läs även: Ryssland sprider desinformation om korankrisen på arabiska

Annat var det för mig. Som ung frikyrkopojke tvingades jag utså hån, spott och spe. Det var bara att slå dövörat till, tiga och lida och överlåta domen till Gud.

I radion hördes intellektuella diskutera det komplett vansinniga med kristen tro. Värst av alla var professorn i Uppsala – Ingmar Hedenius. Han kallade teologer och kristna biskopar för ”lymlar” och beskrev deras verksamheter som ”humbug”. Den uppburne filosofen gick till storms mot tron på Gud och djävul, att det skulle finnas två slutdestinationer för människan; himlen eller helvetet. Allt detta var ren och skär vidskepelse, saknade både bevis och logik. En sån som jag, fostrad i kristen fromhet, kände mig kränkt. Eller… det ordet användes inte på den tiden – jag blev sårad.

Jag önskade vandra den smala vägen för att vid domens dag inte skickas till de undre varma regionerna utan tillsammans med alla frälsta ta plats i himlen, eller som det också beskrevs, vid Jesu högra sida.

Ivrigt påhejad av dåtidens vänsterintellektuella drev Hedenius och hans ”lärjungar” hejdlöst med den kristna tron och de kristnas önskan att få tillbringa evigheten vid ”konungarnas konungs” sida. I sin bok ”Helvetesläran” skrev han; ”Vilken trängsel! Vilka enorma transportproblem måste inte änglarna då lösa, och det i en handvändning, när de skall överföra dessa myriader till var sin sida om kungen.”

Så totalt respektlöst. Och som om det inte räckte; journalisterna skrev på den tiden insinuanta texter i tidningarna om galna, lättkränkta, religiösa fundamentalister. De frikyrkligas traditionella syn på familjen och moralen, motståndet mot abort, homosexualitet, sex före äktenskapet, alkohol och allmänt lössläppt leverne hånades och var ett hot mot den progressiva jämställdhetssträvande samhällsutvecklingen. Tidsandan sa att det var synd att inte synda.

Världens alla sekulära satt på bio och vrålskrattade åt Monty Pythons ”Life of Brian”, eller ”Ett herrans liv” som filmen hette på svenska, som drev med den kristna tron. Alla pratade om den, på skolgårdar och arbetsplatser och folk kunde repliker som: ”Stone him, stone him!” eller sjunga sången som Jesu… jag menar Brian, sjöng när han hängde på korset: ”Always look on the bright side of life…”

Ja, ni kan nog ana hur det var att tillhöra en utsatt minoritet, att växa upp och formas som människa i en sekulär tidsepok. Inte konstigt att jag blev som jag blev, tänker jag när jag ligger i min hängmatta och blickar mot allt mörkare moln som drar in.

Jag kan mycket väl förstå känslan när det som man håller högt och heligt kränks. Tänk om jag och mina trosfränder inte bara hade hukat på den där tiden och krävt förbud mot respektlösheten för religion och skändning av vår tro. Vi borde ha satt hårt mot hårt, varit lite mer ”muslimska”, tänker jag och ler för mig själv.

För det blev ju bara värre.

Till och med Svenska kyrkan blev alltmer progressiv. Äktenskapet mellan stat och kyrka upplöstes. Att religion och politik ska leva separerade var nu en självklarhet.

I Uppsala domkyrka hade Elisabeth Ohlson Wallin med sin fotoutställning – Ecce Homo – framställt Jesus och lärjungarna som läderbögar och nattvarden som ett queerpolitiskt manifest. Vilken hädelse, tänkte många kristna, men inte längre jag eftersom jag hade fjärmat mig från den tro jag växte upp med. Men jag kan lätt frammana känslan av att vara påhoppad.

Läs även: Altstadt: Nämn ett enda land där islam funkar!

Med svenska mått mätt blev diskussionen intensiv om lämpligheten att visa utställningen i en kyrka. Kristna fundamentalister var upprörda, någon skickade ett mordhot och påven ställde in en audiens för dåvarande ärkebiskopen KG Hammar. Mycket mer hände inte. Inga självmordsbomber, inga skjutningar, kravaller, halshuggningar eller stenkastning. Debatten tynade ut och det offentliga Sverige hyllade Elisabeth Ohlson Wallins mod och hon fick pris av Humanisterna, ett pris inrättat i, ja, just det, Ingemar Hedenius anda.

Det var egentligen bara i Norrköping som det hettade till en aning. Polisen fick tillkalla förstärkning för att stävja en demonstration med 500 personer som börjat kasta sten mot Ohlsson Wallin. Det var en demonstration som arrangerats av Sankta Maria-församlingen, en Syrisk-Ortodox kyrka. Se där… här var i alla fall några kristna som inte lät sig trampas på.

Trots att jag känner regndroppar mot min hud ligger jag kvar i hängmattan och blickar mot skyn som om jag därifrån söker svar på alla frågor som fladdrar runt i mitt huvud när jag hör progressiva ateister plötsligt måna om religiösa känslor och att man inte ska kränka vad som är heligt.

Heligt?

Detta ”heliga” består ju i ännu högre grad än i min barndoms kyrka av fundamentalistiska traditionalister som inte bara är abortmotståndare, ser homosexualitet som en dödssynd och betraktar allt möjligt ”kul” som haram. Dessutom förespråkas könssegregering och att man inte får gifta sig med en som inte är muslim om inte den blivande partnern, oavsett om det är en kristen, ateist eller hindu, konverterar till islam.

Inte ens med bästa vilja i världen kan man hävda att det är särskilt progressivt eller feministiskt. Men ändå något heligt som man bör respektera. Hm…

Den grundläggande förklaringen till att kristna inte löpte amok när tron hånades handlar mindre om själva tron, teologin, än det faktum att vi från födseln var socialiserade in i en berättelse om ett gemensamt vi. Också vi som kände oss udda och mobbade, delade trots allt språk, referensramar och kultur. Vi gjorde också lumpen, gick i samma skolor, såg samma tv-program och läste samma tidningar som alla andra och höll intensivt på Sverige i idrottssammanhang.

Inte minst var också den kristna minoriteten marinerad i principerna om frihet både till och från religions-, yttrande-, demonstrations- och tryckfrihet. Det fanns en inympad insikt om att dessa grundlagsfästa principer låg till grund för lyxen att utan risk för fysisk förföljelse tro på Jesus om än det var smärtsamt att lyssna på Hedenius, Monty Python och andra som häcklade tron. På så sätt var den frikyrkliga minoriteten fostrad till impulskontroll.

Hur märkligt är det inte att så många ur världens mest moderna, progressiva och sekulära folk talar om respekt för ”det heliga” och numera vill visa omsorg om ”religiösa känslor.”

Med min bakgrund, mina erfarenheter, klingar det inte bara falskt. Det blottlägger en bristande förståelse för de grunder som Sverige är byggt på i kombination med en nedvärderande syn på människor med muslimsk tro. Eller handlar den nyvunna omsorgen ytterst om en rädsla för vad som annars kan hända?

Till slut öppnar sig himlens portar. Tillsammans med skyfallet kommer ett bibelord över mig: ”Fader, förlåt dem, ty det veta inte vad de göra.”

Läs även: DEBATT: Upprop mot koranbränning missar Jesus kärleksbudskap