Handel med varor började i bytesekonomier. I en sådan måste jag, för att kunna sälja en vara, hitta en köpare som är beredd att betala med något jag vill ha. Detta fungerar mellan enskilda eller möjligen inom en mindre bygemenskap.

Läs även: Henriksson: Jag hör flyglarmet gå och allt blir glasklart

För att kunna vidga och underlätta för handel utvecklades efter hand penningekonomier. Vanligaste betalningsmedlet på våra breddgrader blev olika ädelmetaller, vars mängd eller vikt skulle motsvara värdet av den aktuella varan. Guld, silver eller koppar klipptes till i en överenskommen mängd, varefter köpet kunde fullbordas. Detta var ursprunget till valutor och mynt.

En valuta skulle vara hållbar, ha ett högt värde per viktenhet och gå att minska vid en delning. Senare under pengarnas utveckling kom deras värde snarare att förlita sig på tilliten till utfärdaren, som hade satt sitt namn och kanske ett löfte, på myntet eller sedeln. Idag har vi en valutaunion kring euron inom EU, det har funnits andra monetära samarbeten tidigare.

Den idag föga kända Skandinaviska myntunionen var till exempel en överenskommelse om ett gemensamt och på guld baserat myntsystem, som 1873 slöts mellan Sverige och Danmark, vars bestämmelser 1876 utsträcktes till att även gälla för Norge.

Enligt överenskommelsen skulle länderna ha samma valutaenhet, benämnd krona i Sverige och krone i Danmark, och samma skiljemynt, öre. Det skulle gå hundra ören på varje krona. Mynten skulle ha samma giltighet i medlemsländerna oavsett i vilket av dem de hade präglats. Myntunionen upphävdes formellt så sent som 1972, men förlorade sin betydelse redan 1924, efter de oroligheter i de europeiska finansiella systemen som följde på första världskriget.

Diskussionens vågor har på senare tid gått höga i Sverige kring riskerna med den pågående avvecklingen av kontanter som betalningsmedel i samhället, efter införandet av plastkorten knutna till olika typer av bankkonton. Ett smidigt sätt att betala för de flesta inköp. Vi ser nu en utveckling bort även från plastkorten, mot att betala via swish med mobiltelefonen, som möjliggör snabba betalningar mellan bankkonton och nu även mot olika specialutformade appar för betalning.

En given förutsättning för att dessa alternativa sätt att betala skall fungera är tillgången till nätet och till den el som driver alla de datorer, telefoner och andra kommunikationsmedel som systemet är helt beroende av. De återkommande storskaliga hackerattackerna på nätet, troligen från ryska trollfabriker, mot svenska företag och myndigheter på senare tid, visar hur bristfällig den digitala säkerheten ännu är och hur känsligt informationssamhället är för störningar.

Utan el är vi för betalning i en kris hänvisade till att åter använda kontanter, olika typer av skuldebrev som checkar, eller ytterst i en långvarig kris, en återgång till den gamla byteshandeln. Att ha tillgång till kontanter är därför en mycket viktig säkerhetsaspekt när vi vill höja vår beredskap inför den ökande otryggheten i vår omvärld. Givetvis måste betalningsmedlet för att fungera, alltid vara accepterat av motparten.

Läs även: Ahmed: Socialdemokraternas heliga lögner

Även om jämförelsen haltar något minns jag ändå när frågan om att vägra ta emot kontanter kommer upp något jag var med om för mer än fyrtio år sedan, när den svenska storbank jag då arbetade för skulle öppna ett representationskontor i Moskva. Banken hade då nyligen börjat tillhandahålla resecheckar i rubler,utfärdade av den sovjetiska utrikeshandelsbanken, som en service för resande till dåvarande Sovjetunionen.

Detta hade gjort att vår chef som skulle klippa bandet vid invigningen av kontoret, hade känt sig manad eller rent av kanske tvingad, att medföra denna valutamässiga nymodighet på resan till den sovjetiska huvudstaden.

Jag kan fortfarande med viss värme minnas hans lika besvikna som höga och ljudliga norrländskt färgade utrop i hotellet i Moskva, när personalen kategoriskt vägrade acceptera hans erbjudna resecheckar i rubel, som betalning: ”Men vad är detta för ett jävla land, som inte accepterar sin egen valuta?!” Svaret på frågan vet vi väl alla, tyvärr allt för väl idag?

Att inte kunna använda kontanter som betalningsmedel eller att bli hänvisad till en bankomat på stan när jag vill ta ut pengar från mitt konto på banken, väcker minnet av händelsen i Moskva till liv. Men att inte vilja handla med kontanter i Sverige idag är säkert mera ett utslag av sparsamhet, då hanteringen av kontanterna är dyr, än ett bristande förtroende för den egna valutan.

Att ryssarna då gjorde allt för att öka inflödet av västvaluta var heller ingen direkt nyhet för vana öststatsresenärer. Särskilda valutabutiker för åtråvärda varor och de stora turisthotellens verksamheter, ingick givetvis i de ansträngningarna. Sedan många år förekom också en inofficiell, mera privat byteshandel med varor, som till exempel rysk kaviar, bärnsten och ikoner mot amerikanska jeans, dito cigaretter och nylonstrumpor.

Motståndet mot kontanthanteringen i Sverige idag väcker snarare berättigade frågor om ansvarstagandet för vårt svenska betalningssystem. Vi måste givetvis ha full tillgång till kontanter, när elen och därmed vårt elektroniska betalningssystem inte fungerar. Det är så självklart att det känns helt verklighetsfrämmande att behöva påpeka detta. Hur klokt är det för övrigt, att leva oförsäkrad?

Trots en intressant debattartikel här på Bulletin med delvis samma budskap, Kontantlös kris om kriget kommerav Per BM Landin vill jag ändå, än en gång varna för riskerna med ett kontantlöst och allt mera elberoende samhälle. Risker, som dessutom förstärks av olika lömska påhitt från den dokumenterat aggressiva grannen i öster. Samt inte minst av att Sveriges tidigare så väl utbyggda elförsörjning nu monterats ned och drivits i en riktning, som med sin bristande förutsägbarhet, allt mera liknar en privatekonomi baserad på trisslotter.

Läs även: DEBATT: Kontantlös kris om kriget kommer