Kiev, och jag sitter och jobbar tidigt, tidigt en morgon på mitt hotellrum i centrala stan, bara några få kvarter från Majdantorget. Plötsligt går flyglarmet igång, ukrainarnas Hesa Fredrik. Jag knäpper genast på min digitala actionkamera som stått redo i fönstret från dag ett.

Jag är i Ukraina efter att ha kört hit med en humanitär svensk stödkonvoj med sex fyrhjulsdrivna pickuper till armén, plus lasten på flaken, i regi av det svensk-norska stödnätverket ”Union for Ukraine – Smeder utan gränser”.

Läs även: Skogkär: Ukrainas sak är vår

Jag ska erkänna att pulsen stiger vid flyglarmet, ordentligt. Det är ändå första gången i livet som jag hör ett skarpt flyglarm, även om de flesta larmen i den här delen av Ukraina oftast inte resulterar i något allvarligt. Antingen riktas missilerna mot något annat mål, eller så lyckas luftvärnet skjuta ner de inkommande kryssningsrobotarna innan de når sina civila mål i städerna.

Kameran har stått där i hotellrumsfönstret varje natt. Med laddat batteri och ett minneskort med mycket plats på. Allt i syfte att kanske lyckas fånga något på bild, om det nu skulle bli en missilattack åt det håll som mitt fönster vetter.

Efter tre minuter tystnar larmet. Jaha, tänker jag. Då blev det inte mer. Jag har nämligen läst på, och utgår ifrån att det jag hört om att larmet går ungefär 15 minuter innan det kan smälla, är korrekt.

Det blir tyst, och jag stänger av filmkameran efter några minuter och sätter mig vid datorn igen. Men plötsligt hör jag något, några svaga smällar, och så en rejäl explosion.

Jag hade fel om tiden. Jag tog för givet att Hesa Fredrik skulle tjuta så länge som det fanns ett skarpt icke nedkämpat hot riktat mot Kiev uppe i luften. Men så funkar det inte.

Som född 1968 tillhör jag den generation unga svenska män som fick förmånen att göra lumpen. I mitt fall var jag luftvärnssoldat på LV7 i Luleå. Det var på den tiden vi hade ett försvar värt namnet i det här landet. Alltså innan de båda statsministrarna Persson (S) och Reinfeldt (M) i fullt och historielöst samförstånd plötsligt avvecklade det. Shame on them both.

Så om det är något jag vet hur det låter så är det skarp luftvärnseld. I vårt fall sköt vår bataljon med klassikern Bofors akan modell 48. Världens sannolikt bästa och mest sålda automat- och luftvärnskanon. Vi hade som krigsuppgift att försvara en stor krigsflygbas någonstans långt uppe i norr där bland annat Viggenplanen från F21 skulle gruppera vid händelse av ofred. Vi skulle skjuta med radarstyrda automatkanoner med stor och träffsäker precision mot långsamtgående fraktflygplan med ryska fallskärmssoldater, som primärt mål.

De snabbare sovjetiska attackplanen skulle våra kollegor som sköt Robot 70 och som också grupperade vid flygbasen ta hand om. Så löd i alla fall tanken.

Jag slänger mig upp till fönstret igen och får på kameran. Flyttar mig från fönstret och sätter mig ner med ryggen mot en bärande vägg, för nu vet jag med säkerhet att Kiev den här sena nattimmen eller mycket tidiga morgontimmen är utsatt för en rysk missilattack. Och smäller det i närheten av mig vill jag inte få ansiktet perforerat med glassplitter, bara för att jag var korkad nog att vara lite för nyfiken.

Mina tankar går till mina bröder i det ukrainska luftvärnet som skyddar alla oss i Kiev den här morgonen. De har modernare grejer från Väst än vad vi hade på min tid.

”Plocka ner dom jävlarna”, tänker jag och skickar samtidigt en tanke till de skjutande soldaterna i luftvärnet några kilometer bort, där jag sitter på golvet, lutad mot väggen i hotellrummet.

Jag vill inte senare behöva läsa att Kievbor dött den här tidiga morgontimmen. Men på den punkten kommer jag att få fel. Tyvärr.

Det går någon minut. Fönstret vid kameran står öppet för ljudets skull, och plötsligt hörs några små puffar igen, och så en rejäl smäll. Efter ungefär ytterligare en minut kommer nästa smäll. Explosionen som får assyriernas och syrianernas stora fyrverkerikrevader hemma i Södertälje på nyårsafton att framstå som blaha och blaha, som typ ett par femöressmällare, ni som minns dem.

Sedan blir det tyst. Jag väntar. Avvaktar. Är det slut nu?

Eller är det här bara första vågens ryska raketer och kryssningsrobotar som exploderat någonstans inte alltför långt bort från där jag bor, ett stenkast från centralt belägna Majdantorget, platsen där de stora frihetsdemonstrationerna i protest mot den korrupta dåvarande presidenten ägde rum 2014.

Läs även: Gustavsson: Putinlögnerna om Natos expansion

De kallar kallar sig ”Anständighetsdemonstrationen” och är unga ukrainare i 20–30-årsåldern som arbetar inom frivilligorganisationen YMCA – KFUM. Jag träffar dem för att prata om hur det är att bo i ett land i krig. De tillverkar skyttegravsljus och vintercamoflagenät till soldaterna vid fronten och stöttar barnfamiljer som tvingats fly kriget i södra delen av landet, och blivit internflyktingar.

Skyttegravljusen gör stor nytta vid fronten och är genialt enkla att tillverka. Krävs bara tre delar. En liten tom konservburk, uppskurna längder med kartongbitar och så smält vax eller stearin från gamla ljusstumpar. I laddningen med skyttegravsljus som konvojen med de svenska smederna hade med sig till Ukriana fanns det bland annat 45 kg trench candles, som de heter på engelska, tillverkade för hand och skänkta av Svärtinge scoutkår hemma i Småland.

Solidariteten i hjälparbetet mot den ryska invasionen når över alla gränser. Jag är säker på att tjejerna och killarna i ukrainska YMCA Boyarka skulle ha precis hur kul som helst ihop med de småländska scouterna i Svärtinge scoutkår, om de fick chansen att träffas och förbrödras någon gång.

Ukrainarna är sedan två år tillbaka invaderade av ryssarna, eller orcerna, som de ryska soldaterna galghumoristiskt kallas i den inhemska och smarta propagandan. Orcerna är de krigiska troll som väller fram i enorma mängder på den onda sidan i Tolkiens Sagan om ringen-värld.

På en rekryteringsaffisch för en armébataljon ute på stan står två beväpnade unga ukrainska soldater och stirrar en kombination av orcer och zoombies i ögonen utan att vika med blicken.

Jag riktar min Google translate-app mot affischen och låter den automatiskt översätta texten om att man ska ta värvning i ”Attackbataljonen”. När texte översätts är det nästan som jag för en sekund funderar på att slänga kameran och datorn och ta värvning i en av de utländska bataljonerna med frivilliga soldater som strider på ukrainarnas sida. På samma sätt som de svenska Finlandsfrivilliga gjorde under vinterkriget 1941, då ryssarna anföll vårt broderfolk i öster.

Historien går igen. Den ryska björnen är och kommer alltid förbli vår arvfiende. Ukrainarna utkämpar det här kriget åt mig och mina två tonåriga söner och min flickväns två ännu yngre grabbar. Och vi utkämpar det tillsammans med dem. Därav smedernas konvoj med stöd till en mottagande bataljon någonstans vid fronten.

Och därför är det helt rätt av svenska regeringen och riksdagen att de fattat beslut om att stötta den ukrainska armén med världens mest moderna och bästa artillerisystem – Archer. Återigen tillverkat vid svenska Bofors, samma företag som tillverkade de automatkanoner vi sköt med i lumpen.

Det är exakt samma krig som jag ser här som vi utbildades militärt för i slutet på 1980-talet. Samma invaderande motoriserade infanterimotståndare, i samma slags barrskogar. Flaggan har till och med samma färger. Blå och gul.

Historien går som sagt igen. Därför måste och skall vi stå sida vid sida med ukrainarna hela tiden. Spelar ingen roll hur länge det tar. Uthållighet och motstånd är det som gäller. Både här i Ukrainas huvudstad och hemma i Södertälje och Tensta, där jag numera huserar.

Att vi skulle vika ned oss och svassande krypa framför fötterna på Putin likt Trump drömmer om att göra om han vinner presidentvalet i höst finns inte på kartan.

När jag väntat ett tag till i den tidigare morgontimmen går jag upp, stänger av kameran och kopplar in minneskortet i datorn och knäpper i gång filmen för att se om kameran fångat något mer än enbart explosionerna.

Det har den. Jag har fått med två inkommande ryska raketer i en bananformad bana riktad mot marken, och vid sidan av det luftvärnets skarpa moteld som också syns tydligt på filmen. Samt också fångat de kraftiga och plötsligt uppblossande blixtarna när de smäller vid nedslagen.

Senare på morgonen när jag surfar in på den väletablerade nyhetskällan The Kyiv Independent läser jag:

På tisdagsmorgonen den 23 januari inledde Ryssland en massiv missilattack mot Ukraina, där minst nio människor dödades och över 80 skadades, säger officiella talespersoner. Minst 22 personer, inklusive fyra barn, skadades enbart i Kiev, enligt räddningstjänsten.

Sammantaget avfyrade Ryssland 41 främst ballistiska missiler mot Kiev, Dnipropetrovsk, Charkiv och Sumy. Ukrainas flygvapen rapporteras ha skjutit ner 21 av dem.

Den massiva attacken följer på en rad ryska attacker mot städer över hela Ukraina som har intensifierats i vinter. En tidigare attack av liknande omfattning ägde rum den 2 januari, när Ryssland avfyrade 99 missiler mot Kiev och Charkiv, där fem dödades och 130 personer skadades.

”Helvete. I natt vann ryssen. Skit också”, tänker jag och funderar lite över den gränslösa naiviteten hos Gudrun Schyman och andra opinionsbildare i Väst som vill se en omedelbart framförhandlad fred mellan Ukraina och Putin. Allt i påstått syfte att spara människoliv.

Fundera ett tag över premisserna för en sådan tänkt fredsuppgörelse. Det kommer aldrig att gå att förhandla fram en fred med Putin och hans mångåriga utrikesminister, eftersom dessa pompösa makthavare med storhetsvansinne som fegt sitter och trycker i Kreml eller i en bunker någonstans i Uralbergen, bägge ljuger som en häst travar. Hur ska man kunna skaka hand med en sådan motpart och lita på dennes ord i en förhandling?

Så här ser problematiken ut. I en sådan tänkt fredsuppgörelse skulle Ryssland få behålla de redan ockuperade södra och östra delarna av Ukraina. Och då uppstår ett inte så litet politiskt dilemma.

Så här skriver ekonomiredaktören Liliane Bivings på Kyviv Independent i sitt nyhetsbrev som jag läser på förmiddagen, några få timmar efter attacken som väckte henne hemma i sängen:

Vissa verkar tro att ett delat fredsavtal i sann nord-sydkoreastil är bästa sättet att stoppa striderna och möjliggöra utländska investeringar i Ukraina.

Men om Rysslands Putin bara ville ha östra Ukraina och Krim (vilket han tyvärr redan har), varför skulle han då skjuta missiler mot Kiev? Putins mål har inte och kommer inte att förändras.

Ukraina kommer inte att vara säkert för någon, än mindre utländska investerare, om landet inte segrar till slut. Och sättet att se till att landet har en chans att göra det är att ge det vad det behöver för att vinna.

Alltså i klartext ett stort och kraftfullt militärt stöd och bistånd från Väst. Låt oss börja med det mest akuta som ukrainska veteraner, samt en svensk före detta militär på plats i Ukraina som jag träffat på resan, förklarat för mig: Stora mängder artilleriammunition, 155 mm, som armén lider akut och stor brist på. Därtill stora mängder avancerade luftvärnsrobotar, så att vi slipper läsa om hur barn dödas av Putins beordrade missilattacker mot civila mål i ukrainska städer.

Det sistnämnda ett krigsbrott som den kortväxta och fega karln med storhetsvansinne skall ställas inför rätta för vid krigsförbrytartribunalen i Haag. Det är nämligen där han hör hemma. Inte vid ett förhandlingsbord med Ukrainas president, vad nu än Gudrun Schyman tycker och säger.

Läs även: Koraszewski: Krig i Ukraina och Mellanöstern och den fria världens öde