Att vända en negativ brottstrend är ett långsiktigt arbete. Det understryks av det senaste dygnets sprängdåd i Malmö. Ska vi kunna lyckas med att ta i hårt mot brotten måste vi också angripa brottens orsaker.
Med tre sprängdåd inom loppet av en halvtimme kan man befara att perioden av relativt lugn i Malmö är över. Polisens satsningar ”Rimfrost” och ”Sluta skjut” i kombination med avlyssningen av Encrochat har lett till fler inlåsta eller punktmarkerade livsstilskriminella och därmed en tids mindre påtaglig brottslighet. Men att vända en negativ trend är ett långsiktigt arbete. Sprängningarna natten till torsdagen antyder att det är alldeles för långt kvar.
Om inte de bakomliggande faktorerna åtgärdas fylls de kriminella miljöerna ständigt på.
Nyrekryteringen till kriminaliteten sker primärt i socioekonomiskt svaga områden. Malmö har fyra områden som polisen bedömer som utsatta. Tre av dem är dessutom betraktade som ”särskilt utsatta” och ett är i riskzonen för att bli klassat som särskilt utsatt. Det är områden med låg socioekonomisk status där kriminella har en betydande påverkan på lokalsamhället – till den grad att polisen har svårt att utföra sitt uppdrag. Där är brottslighet således ett naturligt inslag i vardagen. Där kan också kriminalitet vara ett logiskt karriärval. Mer än en tiondel av stadens invånare bor i utsatta områden.
Stockholm har samma problembild. Mer än en tiondel av befolkningen bor i utsatta områden. I Göteborg är det ännu värre: nästan var femte invånare bor i ett utsatt område.
Det är den grova kriminalitetens själva infrastruktur.
Läs också: Behovet av straffskärpning är gravt underskattat
Sprängdåden i Malmö drabbar betydligt fler än bara de tre aktuella adresserna. De sprider en känsla av otrygghet i hela landet.
Brottsligheten kan som bekant mätas på många sätt. Det vanligaste sättet att kvantifiera – antalet anmälda brott – är sällan särskilt rättvisande. Därför gör man också trygghetsundersökningar, där man mäter människors självrapporterade utsatthet för brott. Men inte heller det fångar upplevelsen av otrygghet i ett samhälle rättvist.
Polisen, kriminologen och debattören Fredrik Kärrholm (vars krönikor Bulletin haft äran att publicera) föreslog nyligen ett särskilt brottsskadeindex för att bättre spegla utvecklingen. Där väger brott som samhället tar särskilt allvarligt på tyngre. En enda pyroman som går lös i staden kan ju öka upplevelsen av otrygghet, även om antalet trafikförseelser samtidigt råkar minska med 10 000 och den totala brottsligheten sjunker.
Ytterligare ett sätt att mäta lanserades i går av landstinget i Stockholm (eller Region Stockholm som det numera heter). Dess särskilda Trygghetskommission har granskat brottsutvecklingen och otryggheten i länet i en intressant rapport. Kommissionen anser att viss brottslighet, som ofta betraktas som smärre förseelser, i själva verket har en stor påverkan på invånarnas upplevelse av trygghet. Skadegörelse, exempelvis.
Studerar man sådana livskvalitetsbrott separat framträder en kompletterande bild av städernas sorgliga tillstånd.
Hur man än mäter är det dock i de utsatta områdena som både otryggheten och utsattheten är värst. Sprängningarna i Malmö skedde på Nydala och på Kroksbäck, bägge med på listan över utsatta områden.
Frågan är då vad som gör ett område utsatt. Det kan ju knappast vara platsen i sig som genererar brott.
Kriminologer har studerat vad som karaktäriserar områden som polisen listat som utsatta. En rad socioekonomiska faktorer har betydelse. Men den faktor som överlägset tydligast predicerar huruvida ett område är utsatt eller inte är andelen födda utomlands eller med föräldrar födda utomlands.
Detta betyder naturligtvis inte att alla som är födda utomlands är särskilt brottsbenägna, eller att all invandring leder till ökad brottslighet. Vad det däremot betyder är att den invandring Sverige har haft, och fortfarande har, leder till utsatta områden. Så länge migrationspolitiken inte ändras, kommer problemen att fortsätta.
Politiker till vänster säger ofta att de vill ta i hårt mot brotten men också hårt mot brottens orsaker. Tyvärr gäller detta bara i de fall där ”brottens orsaker” sammanfaller med vänsterns ideologiskt betingade förklaringsmodeller.
Vill vi på riktigt bekämpa brottens orsaker krävs en helt annan politik.
Läs också: Vi vet redan det mesta om förortens problem – utom vad man kan göra åt dem
