V-ledamöter guidades av tidigare IRA-män
Tre riksdagsledamöter från Vänsterpartiet guidades genom västra Belfast av två tidigare IRA-medlemmar, dömda för bombrelaterade brott. Det framgår av en granskande analys i Kvartal av terrorforskaren Magnus Ranstorp. Han menar att partiet lämnar avgörande frågor obesvarade om hur man förhöll sig till värdarnas våldshistoria.
Enligt Kvartal vandrade Håkan Svenneling (V), Hanna Gunnarsson (V) och Linda Westerlund Snecker (V) genom västra Belfast i augusti 2023. Ledsagare var Sinn Féin-företrädarna Martina Anderson och Pat Sheehan, som båda avtjänat långa fängelsestraff för bombrelaterad brottslighet.
Gunnarsson beskrev senare resan som ett besök hos partiets ”irländska systerparti Sinn Fein”, skrev hon på Facebook. Samtalen ska bland annat ha rört ett förenat Irland, fredsavtalet och irländsk inrikespolitik. Enligt Kvartal omfattade rundturen republikanska minnesplatser, däribland muralmålningen av hungerstrejkaren Bobby Sands.
Martina Anderson greps 1985 i Glasgow tillsammans med bland andra Patrick Magee. Året därpå dömdes hon till livstids fängelse för att ha planerat en bombkampanj i Storbritannien. Hon frigavs 1998 inom ramen för långfredagsavtalet. Magee dömdes senare även för Brightonbombningen 1984, då IRA försökte döda dåvarande premiärministern Margaret Thatcher och fem människor dödades.
Pat Sheehan, i dag ledamot i Nordirlands regionala parlament, dömdes 1989 till 24 års fängelse för ett bombförsök vid en kontrollpunkt i Belfast. Enligt hans egen redogörelse hade han redan tidigare suttit fängslad för en explosion i Belfast och återupptagit den väpnade verksamheten efter frigivningen. Också han frigavs genom fredsavtalet 1998.
Ranstorp, som själv var nära att dödas i ett IRA-attentat 1990, framhåller att det kan vara både legitimt och nödvändigt att möta tidigare terrorister, och att Nordirlands fredsavtal är en historisk framgång. Men han menar att fredsprocessen inte ger något frikort från granskning. Särskilt pekar han på att Sheehan så sent som 2021 ska ha skrivit att han fortfarande var stolt över att ha tagit till vapen mot det brittiska styret.
De frågor Ranstorp reser handlar om vad delegationen visste om värdarnas bakgrund, hur brotten och det personliga ansvaret diskuterades, och om IRA:s offer gavs samma utrymme som de tidigare IRA-medlemmarna.
”Att fördöma motståndares våld är enkelt. Att kräva ansvar av sina politiska vänner kräver mer”, skriver han.
Enligt Ranstorp har han sökt Håkan Svenneling och Hanna Gunnarsson för att låta dem svara, utan resultat. Samtidigt understryker han att de redovisningar han gått igenom inte visar att V-ledamöterna hyllade IRA:s attentat. Han drar också en parallell till en tidigare uppmärksammad brevkampanj inom Vänsterpartiet riktad till dömda palestinier. Kärnfrågan är enligt honom densamma: kunskap, omdöme och ansvar.