Inte sedan SCB började mäta, för snart ett halvsekel sedan, har andelen människor som lever med låg ekonomisk standard varit större i Sverige. År 2019 översteg andelen 15 procent av befolkningen. Det är nära dubbelt så hög nivå som på 1990-talet.

Vad värre är: skiljelinjen har antagit etniska förtecken. Det visar en ny analys från SCB, som publicerades i går.

Bland inrikes födda lever knappt 12 procent under gränsen för låg ekonomisk standard. Bland utrikes födda 31 procent. 

Bland de yngre är det etniska klassamhället ännu mer påtagligt. Hela 54 procent – över hälften – av de utrikesfödda barnen, men bara 16 procent av de inrikesfödda, lever med låg ekonomisk standard.

Det är inte absolut fattigdom som mätts. För en ensamstående motsvarar gränsen en disponibel inkomst om 13 000 kronor i månaden. Det går att leva på.

Men den etniska skiljelinjen är anmärkningsvärd. I var fjärde kommun lever över 70 procent av de utrikes födda barnen med låg ekonomisk standard.

Ojämlikhet behöver inte vara ett problem, om det finns rörlighet. Tvärtom förutsätter ett fungerande samhälle ett visst mått av ojämlikhet. Att studenter lever fattigt, för att efter examen arbeta sig upp i inkomst, är naturligt. Att den som anstränger sig hårdare också belönas med bättre materiell standard är rättvist. Men om ojämlikheten blir permanent, har vi inte ett dynamiskt samhälle, utan ett orättvist.

Svensk politik bygger på antagandet att integrationen kommer att jämna ut skillnaderna. Men under de senaste decennierna har utvecklingen gått i motsatt riktning.

Om integration alls sker, så sker den mycket långsamt. En rapport från Entreprenörskapsforum visade nyligen att majoriteten av invandrarna till Sverige aldrig blir självförsörjande. Det tar i snitt 12 till 13 år innan ens hälften av de utrikesfödda har uppnått självförsörjning, vilken då beräknades till 12 800 kronor efter skatt. 

Segregationen är tydlig också geografiskt. Invandrare hänvisas till socioekonomiskt svaga områden. Och där blir de kvar. Rörligheten är långsam eller obefintlig. Mer än 80 procent av invandrarna är efter ett decennium fortfarande kvar i samma typ av område som de först hamnat i, visar ny forskning från Stockholms universitet. Och mer än 60 procent i ett socioekonomiskt utsatt bostadsområde.

Läs också: Förortsspöket har jagat oss i femtio år

Skiktningen är tydlig även på arbetsmarknaden. Bland de nu rekordmånga långtidsarbetslösa, som alltså varit arbetslösa mer än ett år, är två av tre födda utomlands.

Efter pandemin, när servicesektorn hämtat sig, kommer förhoppningsvis en ljusning på arbetsmarknaden. Men den är kanske kortvarig. På lång sikt leder automatiseringen tvärtom till att den typ av lågbetalda inträdesjobb som de utrikesfödda behöver blir färre.

Det är således inte osannolikt att det i vår livstid kommer att vara ännu svårare än hittills att ta sig upp i det svenska samhället.

Den sociala mobiliteten har historiskt sett inte varit så omfattande som man kanske kan tro. För några år sedan presenterade en skotsk professor i ekonomisk historia, Gregory Clark, en studie av överklassens och adelns efternamn i Sverige. Han fann att samma släkter var i princip lika dominerande i högstatusyrken nu som på 1700-talet. Och då pratar vi alltså efter en tidsperiod som innefattar upplysningen, industrialiseringen, urbaniseringen, demokratiseringen och välfärdsstatens införande. Det är svårt att tänka sig en framtid mer dynamisk än så.

Antagligen är det nya klassamhället efter etniska skiljelinjer här för att stanna i överskådlig tid. Det är inte lätt att föreställa sig reformer som skulle kunna åtgärda problemen – utan att förstöra det som fortfarande fungerar. 

Politiskt sett borde målet vara att först se till att situationen inte förvärras.

Läs också: Professor – Nattsvart framtid för asylinvandrare på svenska arbetsmarknaden