Var Per Engdahl en svensk quisling?

Idag är han så gott som bortglömd ibland allmänheten, bortsett ifrån nördar med ett brinnande intresse för svensk politisk historia. Den rutinerade författaren, Anders Sundelin, med ett flertal uppmärksammade böcker på meritlistan, har lagt ner ett omfattande arkivarbete och även intervjuat några av de personer som en gång stod Per Engdahl nära. Resultatet har blivit en mycket välskriven och läsvärd biografi om Engdahl politiska gärning och personlighet.

Uppgiften kan inte ha varit lätt eftersom de flesta i den generationen är borta sen länge. De få som ännu finns kvar har all anledning till diskret tystnad. Att kopplas ihop med Per Engdahl ger inga mediala pluspoäng, vilket bland andra IKEA-grundaren Ingvar Kamprad bittert fick erfara när han kölhalades offentligt på 1990-talet efter avslöjanden om sina kontakter med Engdahl under ungdomsåren.

Tack vare arkiven går det dock att rekonstruera åtskilligt av den verksamhet som kretsade kring Per Engdahl, för han var en drivande kraft och hade stora ambitioner. Den svenska säkerhetspolisen höll ett vakande öga på honom både under andra världskriget och även under 1950-talet.

Till skillnad ifrån många andra som en gång i tiden sympatiserat med axelmakterna under krigsåren, men sedan snabbt bytte spår, stod Per Engdahl fast vid sina politiska ideal även om dessa modifierades på vissa punkter.

Anders Sundelin berättar bland annat om hur rasbegreppet så småningom byttes ut emot kulturkretsar och hur antisemitismen tonades ner efter krigsslutet. Vidare skriver han om när Engdahl reste till Norge under världskriget för att bland annat träffa Vidkun Quisling!

Anledningen till att säkerhetspolisen höll ett öga på Per Engdahl var osäkerheten om hur han skulle ställa sig vid en eventuell tysk invasion. När kriget väl var slut och processerna emot de ansvariga inletts, skickades en svensk polis till Oslo för att förhöra Quisling om avsikterna med Per Engdahls besök eller om diskussioner förts gällande tyskarnas avsikter med Sverige.

Vidkun Quisling svarade att mötet endast rört förhållandena i Norge och att han uppfattade att svensken försökte orientera sig om läget i det ockuperade grannlandet.

Utöver Quisling träffade Engdahl bland andra en biskop som satt i husarrest efter misstankar om samröre med den norska motståndsrörelsen.

Efter kriget berättade biskopen att han misstrodde Per Engdahls avsikter med besöket eftersom detta endast gjorts möjligt tack vare kontakt med högsta ort – det vill säga Quisling.

Misstankarna om att Engdahl var en säkerhetsrisk för Sverige, om olyckan var framme, var naturligtvis befogade under krigsåren. Säkerhetspolisen uppmärksammade individer både på yttersta höger- och vänsterkanten. Bland annat ville man skydda Sverige emot spioneri ifrån främmande makt. Frågan var den personliga lojaliteten låg var mycket betydelsefull under dessa år.

När det gäller Per Engdahl förutsättningar att bli en svensk Quisling är författaren mycket försiktig med att dra några definitiva slutsatser.

Min personliga uppfattning är dock att Per Engdahl inte skulle ha blivit landsförrädare, trots sina politiska åsikter. Han hade ett alldeles för stort självhävdelsebehov och skulle aldrig ha accepterat direktiv ifrån någon utomstående part. Engdahl hade svårt att dra jämnt även med likasinnade personer i den ”nationella rörelsen” och bildade hellre nya organisationer än kompromissade.

Tyskarna såg honom troligen som en ideologiskt närstående person, välvilligt inställd till Tredje riket, men knappast som ett tillräckligt samlande namn för en eventuellt kommande marionettregering.

Per Engdahl verkar inte heller ha haft något behov av att ekonomiskt berika sig på sin verksamhet. Om han ägnat en bråkdel av den tid han tog i anspråk för sitt (hopplösa) politiska projekt, särskilt under efterkrigstiden, åt något inkomstbringande istället så hade han varit en förmögen man.

Under 1950-talet var Engdahl en centralgestalt i den så kallade Malmörörelsen, en sammanslutning av olika organisationer på den yttersta högerkanten med representanter ifrån olika länder i Europa.

Den bärande tanken var nu att en europeisk federation skulle bilda ett tredje block mellan de båda stormakterna USA och Sovjetunionen.

Brist på pengar och dålig samordning mellan de respektive grupperna gjorde att denna rörelse så småningom miste sin relevans och självdog.

Per Engdahl gästspelade i olika nationalistiska organisationer innan han, 21 år gammal, bildade sin egen grupp i Uppsala, Föreningen Det Nya Sverige. Datumet var den 28 oktober 1930. Årsdagen för Mussolinis marsch emot Rom som inträffat åtta år tidigare.

Hans engagemang kom att sträcka sig ända fram till hans död 1994, vid 85 års ålder.

Med tanke på de yttre förutsättningarna var Engdahl den minst sannolike att leda ett parti eller rörelse. Redan i ungdomsåren var hans syn starkt nedsatt och med tiden blev han så gott som helt blind. Hans föräldrar ordnade hjälpredor för honom, folk som läste högt ur böckerna medan han memorerade för glatta livet. Med tiden tog han studenten med goda betyg och läste bland annat historia och statsvetenskap på universitetet som så småningom ledde till en fil.lic. Han gav ut åtskilliga böcker, både historisk-politiska arbeten och lyrik samtidigt som han skrev artiklar både i Vägen Framåt, Nysvenska rörelsens tidning, och diverse debattinlägg i vanlig dagspress.

Per Engdahl var en arbetsmyra som få och hade en monumental minneskapacitet. Första gången han hörde någonting ”fastnade detta” och han kunde i efterhand återge skeenden eller sammanhang ord för ord. Han behärskade, förutom svenska, även engelska, tyska, franska och italienska. Det gjorde honom till en viktig nyckelperson när kommunicerade med meningsfränder ute i Europa på deras eget språk.

Författaren tillrättalägger en detalj, som Per Engdahl gärna återkom till under efterkrigstiden. Det gällde hjälpen till krigsförbrytare, ibland sådana som varit medlemmar i Waffen-SS, där han gärna framhöll sin egen rörelse som en slags spindel i nätet.

Efter att ha studerat dokument och annat material som framkommit på senare år, menar författaren att detta är en sanning med stor modifikation. I verkligheten hade Nysvenska rörelsen ytterst lite med flyktingverksamheten att göra.

Motivet att opåkallat ta på sig ansvar för detta verkar en aning oklart. Kanske var det så att massmedia gärna beskrev hemlighetsfulla nazistorganisationer som mäktigare, farligare och mer spännande än de i själva verket var. I så fall kan detta kan förklara varför Engdahl gärna ville överdriva sin roll en aning. Eller för att hämta ett direkt citat ifrån boken: ”Fantasin, skriver Per Engdahl, är den blindes enda vapen.”

Av alla de korrekta fakta som Anders Sundelin hämtat in har ett enda litet fel smugit sig in. Det är så obetydligt att han till och med satt det inom parentes. Det gäller vilken av systrarna Mitford som föredrog Stalin (framför Hitler). Det är den äldsta systern, Nancy, som anges när det i själva verket var Jessica, den näst yngsta systern. Hon var kommunist ut i fingerspetsarna. Förargligt, men det var sex systrar och dessutom en bror att hålla reda på i den familjen.

I övrigt kan Anders Sundelins mycket läsvärda och informativa bok om den både beryktade politiske ledaren, men för många helt okände personen, Per Engdahl, starkt rekommenderas.

Göran Persson