Facebook noscript imageVeckans poet – Ylva Eggehorn: Åtta dikter med träd
Kultur
Veckans poet – Ylva Eggehorn: Åtta dikter med träd
Foto: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle.
Foto: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle.

Skog

Jag ser bilder av en skog.
Det finns ingen färg så mild
som den gröna färgen i en skog av granar
när de luskammar ljuset.
En man går i skogen.
Han lägger en vit bindel kring ett träd.
Ska det sparas eller fällas?
Jag vet inte.
Vem bygger ett sanatorium för träden?

Efter dagar med Augustinus
Vara avklarnad.
Vara klassisk.
Vara ett träd
som för länge sedan prövat ut sin form.
Lägga sitt repiga ansikte
mot den svala stenväggen.
Gud, om du är en byggnad
tänker jag stanna inomhus idag.
Det regnar.
Ironierna promenerar nere på stan,
väntar på den avtalade tiden
för vårt möte.
Då ska jag skyla mig i något oanständigt,
sminka min aska,
uppföra mig som den gemensamma
övergivenheten bjuder.
Nu ligger jag bara naken på sängen
där eros och agape famnar varandra;
ett yxhugg i regnet, vid foten av trädet
är vårt vita ja till varandra,
och jag är klädd i din andedräkt.

Postromantisk dikt om natursyn och längtan
En känslans landskap, lärde jag mig tänka.
Jag går i skogen som om den var jag.
När vinden går i träden för att sänka
blå skymning i dem – andas, mörknar jag.

Men om naturen lever utan blickar
kan inget växa där. Så tror vi ju.
Vi kom för sent. De bilder som vi skickar
mot himlens projektionsduk bleknar nu.

En vandrare betraktar oss. Hans ränsel
är fylld av vår vilsna klagosång.
Han dröjer här, helt nära språkets stängsel.

Hans längtan skördar vi, fång efter fång.
Vår längtan liknar mer den blindes känsel.
Den synen brinner när vi möts en gång.

(Ur En karusell med madonnor, 2002)

*

Handbok i konsten att älska träd
Jag tror att träd talar engelska.
Perseverance, säger de till mig
när jag frågar dem om något nytt sedan sist.
De läppjar på skymningen
de är vana vid
omsorgsfull lust.
Känner ni någonsin någon annan smak
än er egen, vill jag säga,
och då ser jag det: avtryck
av doftande blygdläppar överallt
på stammarnas grova hud,
ända upp i kronan. Träd,
ge mig styrka.
Då klär de mig i sin ANDRA hud,
den osynliga,
och visar mig hur man rör sig i den.

*

When I came across the dying orchestra
it had already been transformed into a wood.
Björkar spelar violin
långt över smärtgränsen.

När jag mötte den döende orkestern
hade den redan förvandlats till en skog.

The birches played their violins
far above the border of pain.

*

How much is enough
for a lover?

Yet there is a time
even for lovers
to withdraw,
to seek themselves again
and sink deep into
the steps and voices
of the world.

The morning was clear,
I went out alone.
And that morning
I was so close to myself
I could have sworn
it was me.

*

Den natten drömde jag
att jag älskade ett träd,
och han var en ek i södra förorterna,
stark och full av ömhet.
Darrande klädde vi av varandra,
på knä, blundande,
vacklande, svårt brända
av varandras kyssar.
Vi gjorde det
och hela tiden visste vi det:
att vi gjorde det omöjliga
och att vi alltid hade vetat
att vi skulle göra det.

Fram till träden
Hasselhängena,
uppträdda på ljuset.
Fågelsången svider.
Luften
ett slitet lakan.
Allt är, utan att svika.
Det når ända fram till träden
Ingen behöver säga: var björk.
Ingen behöver påminna granarna.
De mumlar för sig själva:
gran… gran…
Inte ett barr
faller till marken
utan att hela granen är med.

Trädens visdom
Flingorna överfaller mig med
lätta handtryckningar,
till intet förpliktigande kyssar,
med stillsamma bedyranden om sin oskuld,
och försvinner sorglöst som ånga
i morgonluften som fylld av sol
hänger mjuka lakan mellan träden

träden välkomnar mig att dela deras visdom,
vänta tills du får se vad som växer fram,
än har du inte sett slutet på historien
mumlar du uppmuntrande till mig
men utan att göra för mycket av saken,

de vet att människor är rörliga och sköra
och har svårt för att sluta springa efter bussen,
de har för länge sedan givit upp sina önskningar
att få betyda något,
och därför ger de sina råd med bortvända ansikten,
låter smärtans sprickor i barken vara vad de är
men gör ingen affär av det,

låter löven komma och gå utan att skämmas
vare sig för gröna passioner, vindlustspel,
brinnande sav i grenarnas yttersta fibrer
eller vinterns kyla och torftighet,

och deras frihet är av ett annat slag,
som fullgott moget vin,
än flingornas diamanter som brister och brister
i skärvor av ljus i ljus.
En vårvinterdag i Sigtuna 1978

(Ur Ett hemligt tecken, 1998)

*

Pantbanken
Går i skogens pantbank där alla lånar av varandra
utan att fråga efter ränta. Det är tecknet
som följer dem som älskar: de tar inte betalt.

Jag tänker på när vi var unga, vi lärde oss
att inte tro på triumfer,
vi lärde oss att ta omvägar istället
till platser där man kunde mötas.

Sen gick det som det gick.
Kalhyggen överallt. Men vi
stod kvar vid vår blandskog,
och ekorren som smet in i fågelholken satt kvar
hela kvällen
och såg uppmärksamt på oss
medan vi eldade tallris i mörkret.

En vän till mig skrev att han brukade gå ut i skogen
för att hämta tillbaka allt han hade lånat ut
till harsyran och darrgräset -
hämta sig.

Genast blev han tillfrågad
om han kunde låna ut sin sorg till mossan
som växer så långsamt:
världens äldsta trick för att göra
hårda stenar mjuka.

Han kom tillbaka med ett helt landskap
som låg som ett dibarn vid hans bröst.
Pantbanken öppen i mörkret.

(Opublicerad)

Vittnen

Det är tidigt och strandängarna
är tomma, djuren har flyttats till andra beten,
brunt vatten står kvar i de stora kärlen,
elstängslet är nerrivet så jag kan gå in.

Det är så tyst att jag nästan kan höra molnen
när de passerar från vänster till höger.
Fibblor lyser i gräset trots att ingen har räknat dem
och kollat att alla är där.

Och plötsligt inser jag att vi är vittnen,
vi är de som ska berätta för barnen att en gång
fanns det djur här, inte bara kor,
utan ekorrar i skogen, igelkottar vid vägkanten,
en räv som lånade motljus i pälsen från solen,
kaniner som envisades med att gräva upp hålen
vi fyllde igen.

Vittnen till fibblorna. Till grodorna
som satt ute på vägen när vi körde hem från tåget,
utspridda som vita spelpjäser mot asfalten
när vi kryssade mellan dem med helljuset på.
Det hade regnat. De var nästan hundra.
Vi såg dem faktiskt. De fanns.
Vi måste berätta för barnen.

(Opublicerad)

*

Ylva Eggehorns insatser för svensk litteratur är inte på något sätt avhängiga hennes konfession. Hur banalt och självklart detta än låter måste sådant ofta framhållas. Att bli kallad ”kristen lyriker” tycks förvisso skava i Kultur-Sverige – det är som om Jesus måste misstänkliggöras i många kretsar i vårt land. Men det finns andra problem med en sådan karaktäristik. En ”kristen författare” som Ylva Eggehorn kan man reducera, och intresset för vad hon skriver, översätter och bejakar kan förringas, för att inte säga nollställas.

”Det är väl hon som skriver psalmer?”. Punkt, slut.

Men det finns mer att säga. En människa med en sann och uppriktig kristen tro vill varken låta sig tystas eller utesluta någon som är utan tro eller som bär på en annan tro. Punkten får bli ett kolon, efter vilket mycket måste formuleras. Bland annat följande: två av Ylva Eggehorns diktsamlingar, Ska vi dela (1970) och Jesus älskar dig (1972), såldes i över 20 000 exemplar. Många av hennes dikter och texter är älskade och ”folkdjupa”; psalm 256 Var inte rädd tillhör vår tids mest uppburna och efterfrågade. Efter tsunamikatastrofen fick den stort värde för människors vardagssorg, men också vid andra svåra tillfällen har psalmen burit på ett lika innerligt som uppskattat meningsskapande.

Det är ju så svårt att värja sig mot en tröst som bjuder in och tar läsaren på allvar. Vill man göra det lite enkelt för sig kan man kalla psalmen för en kärleksgåva, djupet i en mänsklig åtbörd:

Var inte rädd. Det finns ett hemlig tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.

*

Prosaisten och essäisten Ylva Eggehorn existerar också på djupt allvar, bortom etiketterandet och försöken att förringa troende människor. Att ta ansvar för Gud, vilket en av hennes böcker heter, är att ta ansvar och ställning för allmänmänskliga intressen – oavsett religionsfärg, åsiktstvång, korrekthets- och ideologiivrande. Tyske motståndsmannen Dietrich Bonhoeffers öde har gestaltats och getts värde i en fackbok (Att ta ansvar för Gud, 2004), den anonyma kvinna som Augustinus försköt har fått liv i en roman (Duvan och lejonet, 2007). Uppenbart är att Ylva Eggehorn i sitt skrivande och i sin livssträvan öppnat sig för sådant mänskligt stoff som i brist på bättre beteckningar måste kallas Guds minsta och/eller modigaste barn. Det är inget oväsentligt, tvärtom: det som vi gör oss mottagliga för, är på sätt och vis också det vi är.

Mycket av det vi försöker förstå gör oss själva mer förståeliga.

Simone Weil delade inte för inte fattiga lantarbetares villkor. Gud är en lärling på leriga vägar i Europa. Ylva Eggehorn söker och vill i sitt skrivande i sann biblisk anda uppmärksamma och mätta törsten efter rättfärdighet.

*

”Gud är en lärling / på leriga vägar i Europa.” Diktraden, hämtad ur Ylva Eggehorns ”Gud är en lärling” (Ur Ett hemligt tecken,1998), är talande för lyriken sådan den stämningsmättad, mångtydig, uppfordrande och kärleksfull fyller poetens värld. Den läsare som vill nå djupt in i den världen börjar förslagsvis med denna dikt. Här andas och värdesätts en allt annat än högstämd religiositet, vi går med Gud på de leriga vägarna långt bortom de stora katedralernas lyx och flärd. Gud har bröd i ränseln, fötterna är svullna och han ”har så mycket / kvar att lära sig.” Vi behöver inte tro, vi behöver med vår tolkning av dikten inte utesluta något, men det paradoxala sker: undret lever, undret att vi kan tro och se och med Gud älska livet ges i dikten sådan kraft att det är svårt att värja sig mot det stora mysteriet – att vi är och kan förbli levande. Har vi inte ögon att se med? Har vi inte ett hjärta att hålla öppet? Har vi inte också tankar som klokt och innerligt kan användas kärleksfullt och gränslöst?

*

Ylva Eggehorn har i en intervju uttryckt en önskan om att människor som läser det hon skriver ”ska få tillgång till sitt eget inre – att de ska komma underfund med vad de verkligen vill på djupet” (Pilgrim, nr 3, 2020). I ett annat sammanhang har hon talat om författarskapet som ”en mycket långsam rörelse”. Detta bör vara talande och vägledande också för oss läsare: vill vi ge oss tid och lugn, vill vi mogna och nå bortom vår tids förhärskande anda – stress, oro, eländigt samtalsklimat, förhastade och ogrundade demoniseringar, oförmågor att förstå och lyssna både på andra och på oss själva? Om svaret är ett ja, kan diktens språk och krav på vår närvaro och inlevelseförmåga fungera som ett långsamt verkande motgift. Vårt inre liv är mer betydelsebärande än våra ”förpliktelser”. Det djupast sett mogna börjar inom oss och gör oss till fungerande och hela människor.

Diktjaget i ”Ska vi dela” från diktsamlingen med samma namn sitter i köket en vanlig dag och dricker coca-cola med Jesus.

Vad är detta för slags oerhördhet?
Kan undret verkligen vara så vardagligt; behöver inte mirakler helgonglorior, mer sakrala miljöer och annat heligt stämningsskapande?
Nej, inte i den värld som Ylva Eggehorn ställer ut åt oss. Jesus älskar ju alla människor:

jag var inte rädd ens när han gick det
stod en tom flaska kvar på bordet
och lite smulor: vi ses sa han
och jag såg den där klara

skälvningen i hans steg som
betydde: nu
men sedan förstod jag vad alltihopa
betydde
den där dagen

Det finns många andra dikter, lika hoppfulla och inbjudande, i Ylva Eggehorns diktsamlingar. Den nyfikne som törstar efter något bortom det som styr vårt samhälle av idag, ska finna sina guldkorn. Därför är det med viss sorg i hjärtat som jag noterar att hon utelämnats ur den stora antologin Svensk Poesi (2016), vilken skulle vara ett försök att kanonisera vad som vad som varit och vad som är att räkna med i en inhemsk poesikontext. Vilken anledningen till exkluderingen än är, skulle jag, om jag fått veta den, finna den svår att begripa. Ylva Eggehorn kan väl inte ha stupat på ett av kriterierna för urvalet – konstnärlig kvalité?

*

I Bulletin-urvalet ovan är temat träd. Inte för att träd och natur skulle vara mer betydelsebärande än annat i poetens värld, men avsikten – att visa på mångsidigheten och rikedomen i diktandet, bortom klyschorna om ”den kristna” Ylva Eggehorn, bör kunna avläsas. Naturlyrik hämtar förvisso näring som sig bör i naturen, men naturlyrik visar också på det som måste sägas vara grundvalen för vår existens. I en bättre värld än vår hade människorna varit förståndiga nog att lyssna på träden. I väntan på denna värld får vi vända oss till poeter som Ylva Eggehorn som insett att träden försöker få oss att ta dem på större allvar. Fanns inte träden skulle nog poeterna vara bäst lämpade att uppfinna dem.

Ylva Eggehorn fungerar hur som helst ypperligt i rollen som vän såväl av träden som av oss människor.

Michael Economou

kultur@bulletin.nu

Läs även: Älg i parti och minut

Läs även: Fakiren, August och den ensamma blomman

Ylva Eggehorn

Redaktionssekreterare kulturred. samt korrläsare