Arbetet med en ny gemensam asyl- och migrationspolitik för EU rullar på. På måndagen samlades rådet för rättsliga och inrikes frågor, där Sveriges inrikesminister Mikael Damberg (S) sitter med, i Luxemburg för att bland annat få en lägesrapport om hur arbetet fortskrider.

Ett tidigare försök att enas kapsejsade 2016. Kommer förhandlingarna att gå i lås den här gången? Den som det visste.

Fler medlemsstater än tidigare östblocksländer som Ungern och Polen hyser betänkligheter.

Sveriges grannar på andra sidan Öresund verkar inte heller överdrivet förtjusta.

Det danska folketinget kastade i torsdags in lite grus i maskineriet. Då antog den danska motsvarigheten till riksdagen en lag som innebär att den som söker asyl i Danmark skickas till mottagningscenter utanför Europa där asylansökan handläggs. Den som beviljas asyl får inte komma till Danmark, utan ska bli kvar i det land där mottagningscentret ligger, alternativt överföras till ett flyktingläger i FN-regi.

Vilka länder som är beredda att åta sig uppgiften – mot rundlig betalning, får man förmoda – är oklart. Enligt uppgifter i danska medier rör det sig om stater som Egypten, Tunisien, Rwanda och Etiopien.

Om de danska planerna går i lås är högst osäkert. Men lagen ska i första hand ses som signalpolitik: Kom inte till Danmark och sök asyl. Stanna i Tyskland. Eller fortsätt till Sverige.

Men det är också en signal – en varningssignal – om att det bland länder på mottagarsidan finns ett växande missnöje med hur dagens asylsystem fungerar.

Läs mer: Danmark visar vägen!

Folketingets beslut föll inte i god jord hos EU-kommissionen. Men eftersom Danmark i samband med EU-inträdet förhandlade till sig ett undantag på det rättsliga området är det oklart om Bryssel har befogenheter att tvinga in danskarna i ledet.

EU-kommissionens kritik går ut på att de danska planerna riskerar att underminera det internationella systemet för skydd av flyktingar.

Sanningen är dock den att detta system i decennier tillåtits underminera sig själv.

Att lappa och laga räcker inte. Asylsystemet behöver stöpas om i grunden. Det var aldrig tänkt att hantera storskalig migration eller – som under flyktingkrisens 2015 – rena folkvandringar.

Redan 1995 konstaterade den svenska flyktingpolitiska kommittén, sammansatt av representanter från samtliga riksdagspartier, följande:

“Revolutionen på kommunikationsområdet har gjort att människor på ett helt annat sätt än för ett par årtionden sedan kan ta sig till vår kontinent för att söka asyl eller invandra. Kommunismens fall i Östeuropa har dessutom öppnat nya vägar för flyktingar och andra migranter som vill söka skydd eller en utkomst i den rika, fredliga och demokratiska delen av världen.”

Dessa viktiga insikter skulle dock snabbt förträngas.

Flyktingsmuggling har sedan dess vuxit till en miljardindustri, dominerad av samvetslösa maffiagrupper. Döden på Medelhavet – de hundratals migranter som årligen drunknar när deras ofta sjöodugliga båtar går under – är en direkt följd av hur dagens asylsystem är utformat och tillämpas.

Asylrätten lovar sedan länge långt mer än vad enskilda stater och regeringar är villiga eller kapabla att hålla.

Det bästa exemplet – eller värsta – på detta är EU:s avtal med Turkiet om att hindra migranter och flyktingar från att ta sig till EU för att söka asyl.

Det jobb som EU anser sig för fint och humanistiskt för att utföra läggs ut på entreprenad till den islamistiska regimen i Ankara.

En gigantisk och kostsam byråkratisk apparat har skapats för att skilja agnarna från vetet – de med skyddsbehov från ekonomiska migranter som söker en bättre framtid. En apparat vars förmåga att på ett godtagbart sätt utföra denna sorteringsuppgift, att genomskåda bedrägerier och lögner, sviktar betänkligt.

Lägg till detta de enorma svårigheterna att få dem som inte anses ha asylskäl att återvända hem.

Ofattbara summor läggs på den lilla andel av världens alla flyktingar och migranter som lyckas ta sig till Europa. Pengar som kunnat hjälpa så många fler om de spenderats på ett förnuftigare sätt.

Läs mer: Danmark vill bygga flyktingförläggningar utomlands – avtal med Rwanda

Som asylrätten numera i praktiken fungerar är den på väg att förlora det som återstår av en redan begränsad folklig legitimitet. Väljarnas missnöje med tingens nuvarande ordning, inte minst i form av en icke-fungerande integration, har redan förvandlat det politiska landskapet – här hemma genom Sverigedemokraternas framgångar. En utveckling som skapat politiska låsningar med svåröverskådliga negativa konsekvenser för möjligheterna att styra Sverige effektivt.

Den “liberala demokratin” är hotad, varnas det. Och det kan stämma. Men den situationen har den “liberala demokratin” själv försatt sig i.

Att fortsätta driva en politik stick i stäv med det som är folkflertalets önskan riskerar om något att undergräva tilltron till demokratin. Det är denna orealistiska politik som är den direkta orsakerna till framgångarna för olika former av invandringskritiska, populistiska och nationalistiska partier.

Att utforma ett fungerande och hållbart alternativ till det nuvarande asylsystemet hade på sätt och vis kunnat vara en lämplig uppgift för EU, med tanke på unionens ambitioner att vara en inflytelserik, global, politisk aktör. Ett system anpassat till dagens verklighet. Men inget talar för att asyl- och migrationspakten har det som i så fall skulle krävas.