Med rösterna 234 för och 94 mot röstade Riksdagen på eftermiddagen den 17 april igenom den reviderade könstillhörighetslagen med en marginal på 140 röster. Två ledamöter – en socialdemokrat och en moderat – bröt med partilinjen och tryckte röd knapp. Övriga kritiker från S och M lyste med sin frånvaro. Till exempel saknades ordföranden för S-kvinnorna Annika Strandhäll (S) och moderaten Jan Ericson när det begav sig.

Lyssna även på: Bulletinpodden: ”Bygger på förlegade idéer” – om den nya könslagen

Partipiskan viner tämligen kraftfullt i svensk politik. Inom S och L hade tunga röster från partiernas kvinnoorganisationer kommit ut som motståndare till uppluckringarna lagen medför. Allra tydligast motstånd fanns dock bland Moderaternas riksdagsgrupp, där uppemot åtta av tio motsatte sig förslaget. Men en uppsjö av krismöten, informationsträffar och styrkeuppvisningar från partiledningen lyckades uppenbarligen tämja ledamöterna; enkom Ellen Juntti (M) hade modet att avslå offensiven från statsministern, partisekreteraren och justitieministern.

Avsaknaden av röstning utifrån eget samvete blåser liv i synen på kammaren som ett knapptryckarkompani som får order från högre ort. Denna “högre ort” är inte svenska folket, utan respektive partiledning. Avvikelse från dennes önskan sätter nämligen den enskilde ledamotens karriär i gungning – partiställning och uppdrag står båda på spel. Så få gick emot partilinjen i denna votering eftersom de alla riskerade politisk uteslutning, och tillochmed social utfrysning.

Enligt en undersökning från Aftonbladet/Demoskop publicerad samma dag är sex av tio svenskar emot förslaget till ny könstillhörighetslag. Det finns således ingen folklig förankring. Vinden har dessutom blåst i konservativ riktning i flera år. Allt sedan Uppdrag gransknings uppmärksammade dokumentärserie om transvårdens brister släpptes för fem år sedan har kritiska röster fått större utrymme. Röster som manar till försiktighet och mottaglighet för nya perspektiv, exempelvis i nya studier eller från “ångrare”, alltså de som ångrar sin könsbehandling i efterhand.

Vi har redan sett de mest långtgående förslagen rullas tillbaka. Den könslag från 1972 som gällde fram tills i onsdags har länge omtalats som en lagtext i behov av “modernisering”. Vad den termen innebär har betytt olika saker vid olika tidpunkter. Dess näst sista utkast, som förordades av den dåvarande socialdemokratiske socialministern 2018, yrkade på juridiskt könsbyte vid 12 års ålder och hormonbehandlingar vid 15. Idag firar de progressiva bifallet till ett mindre långtgående förslag.

Samma tidigare socialminister, Annika Strandhäll (S), har svängt och är idag motståndare till den nya lagen. Även KD bytte fot för inte så länge sedan. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) talade sig varm för lagförslaget så sent som förra året, men nu har partiet gjort storpolitik av att försöka fälla det.

Det finns alltså inte samma tendens som med andra framstegsvänliga käpphästar genom historien. Tidigare har kulturkonservativa krafter rättat in sig i ledet i frågor som samkönade äktenskap. Oftast genom att några år senare bekänna sig till förespråkarnas sida. Detta ser vi inte i transdebatten – snarare det motsatta, att tidigare positiva ställningstaganden förvandlas till benhårda motstånd, dessutom från en mångfald av olika politiska bakgrunder. Den folkliga opinionen driver inte heller på för förändring, som den gjorde med äktenskapen i början av 2000-talet.

Läs även: Hjort: M borde reformera ekonomin i stället för könslagen

Jag förstår inte varför förkortningen “hbtq” användes så flitigt under den sex timmar långa debatten i upptakten till voteringen. Vad sexuellt likaberättigande har att göra med barn med könsdysfori att göra övergår mitt förstånd. Man skulle kunna argumentera för tesen att placering av unga i fack baserat på individuella intressen, beteenden, och inte sällan, sexuella preferenser snarare stärker rigida könsroller och homofobi än att bidra till likställdhet. Det är ju sådana kriterier som könsideologerna vanligtvis omnämner för att rationalisera könsinkongruensen, en upplevd känsla av “motstridiga kön”.

Att då, som den klubbade lagen vill, ge omyndiga rätten att byta juridiskt kön är oansvarigt. Fler kommer att fullfölja transitionen och ta steget in i kirurgiska ingrepp. Det är också att skicka fel signal att avmedikalisera processen genom att avskaffa kravet på diagnos. Vad är könsdysfori om inte ett sjukdomstillstånd? Normalisering och affirmativt bemötande likt detta riskerar bara att skapa fler fall av omtumlande könsdysfori.

Dessa, och många andra varningar, lämnades utan svar av 6 av 8 riksdagspartier. Särskilt flagrant är M och L:s envisa ställningstagande, trots att de flesta mandat till grund för regeringens maktinnehav skulle rösta rött. De valde som bekant att runda hela regeringssamarbetet och istället lägga fram förslaget i socialutskottet. Glöm partiledarnas uppnosiga passningar under mandatperioden – prejudikatet M och L sätter i och med detta uppgår till det hittills största sveket inom ramen för Tidösamarbetet.

Jag påtalade ovan att 60 procent av svenska väljare inte vill ha den nya könstillhörighetslagen. Siffrorna blir ännu värre om man bryter ned dem på partisympatier: bland M-väljare är hela 83 procent emot. Partiet bogserade alltså igenom lagen på uppdrag av de fem procent som röstar på dem och stödjer förslaget.

Moderaterna tog sammanfattningsvis på sig ledartröjan i att forcera fram ett anakronistiskt förslag till könslag på bekostnad av Tidösamarbetets integritet – och åtskilliga ungas psykiska hälsa.

Väljarna kommer inte att se detta med blida ögon. Högerväljare i allmänhet, och moderatväljare i synnerhet. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna skulle göra rätt i att påminna svenska folket om omröstningen den 17 april inför det kommande EU-valet i juni. Då, när Sverige vänder sig utåt mot Europa, kan landet ta del av den motsatta utvecklingen på resten av kontinenten. En utveckling som river upp reformer om ensidig självidentifikation, fria könsbyten och omyndiga hormonbehandlingar.

Det var många hårda ordväxlingar mellan riksdagsledamöterna inför omröstningen om den nya könstillhörighetslagen. Progressiva röster anklagade förespråkare av försiktighetsprincipen för otidsenlighet och inskränkthet på ett mycket arrogant vis. Min övertygelse är dock att tiden kommer utvisa att det är denna lag som är anakronistisk och impopulär – något som kommer gestaltas i den fortsatta europeiska utvecklingen, och närmast i tid, valresultatet i EU-valet den 9 juni.

Moderaterna borde se upp för konsekvenserna av deras handlingar.

Läs även: Gästkrönika: Icke-binär könskirurgi och den nya könslagen