Dagen efter att Turkiets president Erdoğan hade öppnat för att enbart släppa in Finland i Nato bedyrade dåvarande finske utrikesministern Pekka Haavisto på en hastigt anordnad pressträff att den finska regeringen fortfarande ämnade gå med tillsammans med Sverige. Vid den tidpunkten hade Finland uppfyllt samtliga turkiska krav till punkt och pricka, samtidigt som Sverige stod emot auktoritära befallningar från Ankara att fängsla och utvisa fredliga demonstranter.

Läs även: Erdogan: Sverige måste kontrollera sina gator

Det finska elektoratet gick rakt in i Erdoğans fälla och som ett brev på posten satte de genast press på den dåvarande statsministern Sanna Marin att dumpa svenskarna för att kunna gå med. Bara tre dagar efter den finska regeringens officiella avsiktsförklaring, i början av februari, stod det klart att 53 procent av det finska folket var för ensamt inträde. Juho Rahkonen, undersökningens ansvarige, uttryckte det så här: “Sveriges sak är inte vår.”

De tusentals svenska män och kvinnor som tjänstgjorde i Svenska frivilligkåren under vinterkriget 1940 och hjälpte finländarna att trycka tillbaka Sovjet under parollen “Finlands sak är vår” måste ha försvunnet ur det finska folkminnet.

Efter det finska Natointrädet i april är Finland i den trygga värmen och Sverige utanför och utsatt, men ingen solidaritet visades genom exempelvis finska motkrav på Erdoğan efter deras inträde.

Svenska folkets bild av Finland har trots allt förbättrats under Natoprocessen. Sedan ansökan lämnades in tidigt förra året har faktorer som just det gemensamma inträdet och stabiliteten i statsminister Sanna Marins linje båda bidragit. Faktum är dock att bådadera i dagsläget saknas, och den svenska folkliga opinionen borde anpassa sig efter rådande omständigheter, som förvärrats på grund av Finlands oansvariga och osolidariska ensamma Natointräde.

Sveriges försvagade stöd från finsk sida resulterar i en förvärrad hotbild från Ryssland.

Putins hot mot Sveriges intressen är påtagligt. Samtidigt ligger en annan faktor bakom Säpos nyliga höjning av terrorhotnivån: den intensiva hatkampanj som bedrivits från Mellanöstern, som först riktade in sig på Lagen om vård av unga, och nu – koranbränningar. Danmark befinner sig också i skottgluggen efter ett antal danska koranbränningar på senare tid.

Förvisso grundar sig kanske en del av raseriet från den muslimska världen i ärlig okunskap om hur yttrandefrihet fungerar. Det är inte otänkbart med tanke på sharialagarnas brutala och långtgående inskränkningar i yttrandefriheten, som gör det omöjligt för den genomsnittlige medborgaren att förstå vad det hela går ut på: att alla opinionsuttryck inte behöver sanktioneras eller ens stödjas av staten.

Men den största anledningen till att muslimska organisationer som IKO och Al-Qaida fördömer och sätter press på Sverige är att de vill påverka oss, och i längden hela Väst. Hot om motåtgärder, diplomatiska eller i form av terrorism, är en del i den islamistiska kampen att sprida sina religiösa tabun så brett som möjligt.

Utsikterna för påverkan i Sverige är inte goda. Den utredning som justitieministern nyligen tillsatte vars uppgift är att se över eventuella “glapp” i ordningslagen framstår snarare som en strategisk undanmanöver för att köpa tid (betänkandet ska presenteras först i sommar nästa år), och oavsett vad den kommer fram till har majoriteten av regeringsunderlaget sagt nej till de facto-förbud mot koranbränningar. SD vägrar vika sig för islamister och KD-ledaren kallade koranförbudsförespråkare för “rädda självhatande oikofober” i sitt sommartal.

Andra tongångar hörs på andra sidan Öresund. 2005 utlöste publiceringar av flera Muhammed-karikatyrer i Danmark en massiv hatstorm och massbojkott från Mellanöstern, med udden riktad mot danskar och danska intressen. I ljuset av detta valde den då danska regeringen ledd av statsminister Anders Fogh Rasmussen att stå på sig. Fokus lades på att inte be om ursäkt för den danska yttrandefriheten. Idag kan dagens danska regering under Mette Fredriksen inte ens utesluta att man förbjuder satirteckningar i spåren av korankrisen, ovanpå tilltänkt koranbränningsförbud utanför vissa platser.

Den svenske bistånds- och handelsministern tänker inte be Afghanistan om ursäkt för vår yttrandefrihet. Det skulle ha varit ett styrkebesked, om inte Danmarks pudlande hade resulterat i att Sverige blir mer sårbart inför Mellanöstern.

Snart kan samtliga Sveriges grannländer ha infört hädelselagar till en viss grad. I Tyskland och Polen riskerar man fängelse om man “kränker religiösa känslor”. I Finland bötfälles alla som “bryter mot trosfriden”. Inom kort kan liknande lagstiftning röstas igenom i Danmark om landets regering får som de vill. I Norge råder fortfarande bred yttrandefrihet, men landets polis motarbetar den genom att neka tillstånd till koranbränningar. I slutändan kan Sverige stå ensam i den absoluta yttrandefrihetens försvar.

Det kan tyckas märkligt att andra skandinaviska länder med lång frihetlig tradition nu är så nära att göra våld på den. Dock är en möjlig förklaringsmodell att de är mer benägna att böja sig inför utländsk påverkan till följd av sin historia, som präglats av allehanda ockupationer. Både Danmark och Norge ockuperades under andra världskriget av Nazityskland. Danmark har tidigare ockuperats av Tyskland under Otto von Bismarck, och Norge har länge befunnit sig under danskt styre.

Sedan Gustav Vasa frigjorde Sverige från direkt utländsk påverkan under Kalmarunionen 1523 har främmande makt inte satt fot i landet i syfte att bedriva krig på över 200 år. Det gör Sverige unikt i hela regionen. Vi är också det enda landet i vår omnejd som kontinuerligt behållit den nationella suveräniteten i ett halvt millennium – minst tio gånger längre än samtliga våra grannländer.

Läs även: Pride fördömer Erdogankritik: Hör inte till prideparaden

Resultatet blir att Sverige sticker ut internationellt, och att det ligger i svenska folkets ryggmärg att hålla fast vid suveräna beslut. Att Sverige, en tidigare europeisk stormakt, nu går med i en stor geopolitisk allians, präglar också dynamiken med vårt närområde. Den efterliknar med påfallande precision tidigare dynamiker med rötter i nordisk medeltidshistoria: Finland, till följd av sitt lillebrorskomplex, går emot Sverige.

Danmark, en historisk rival, väljer att inta motsatt position medan den danska samhällsdebatten präglas av anti-svenska sentiment. Samtidigt står Norge och väger mellan danska och svenska influenser, med motsägelsefull hållning i frågan om yttrandefrihet.

Med tanke på Sveriges unika historia i Europa är det inte konstigt att det tar emot för vissa högfärdiga maktspelare som Ungern och Turkiet att släppa in oss i Nato. Att det skulle vara lätt att gå med i försvarsalliansen för ett nyskapat, okontroversiellt land med liknande ockupationserfarenhet som de flesta europeiska länder, förvånar föga. Det förklarar turerna kring det svenska respektive finska Natointrädet bäst.

Tack vare Sveriges goda renommé är vår plats i Nato trots allt numera närmast säkrad, utan långtgående eftergifter till Turkiet. Det är landets yttrandefrihet sannolikt också, och för det kan vi bland annat tacka Sveriges historia. Svenskarna borde ta fasta på Sveriges historiska särställning i Europa och modigt hålla gränsen mot alla krafter som vill inskränka vår suveränitet, rättigheter och friheter – oavsett vad andra har att säga om saken.

Läs även: von Seth: Natoansökan och Erdogans arrogans