Det turkiska presidentvalet genomfördes i maj. Regeringen, internationella bedömare och flertalet Turkietkännare gjorde bedömningen att Sveriges utsikter för att gå med i Nato skulle förbättras väsentligt efter att Erdogan säkrat sin maktposition. De förhoppningarna sköts ned nästan direkt efter valet, då Turkiets omvalde president upprepade sitt ressentiment mot Sverige och gav oss kalla handen – återigen. Det här politiska spelet kommer i slutändan ta slut, och när det väl är över och Sverige är fullvärdig medlem, måste dagens regering och framtida regeringar aktivt driva frågan om en uteslutningsmekanism.

Läs även: Erdogan om Sveriges nya terrorlag: ”Tandlös”

Från och med innevarande månad är det olagligt att vara delaktig i en terrororganisation. Det är idag straffbart att på något sätt underlätta verksamhet som har som mål att sätta skräck i befolkningen med politiskt motiverat våld som verktyg. Det rör sig om allmän administration, ansvar för transporter, inskaffande av mat och omhändertagande av utrustning. Den reviderade terrorlagen innebär inte bara att stora hål i lagstiftningen täpps igen, den var också en del i Madridavtalet som slöts 2022 mellan Sverige, Finland och Turkiet. I avtalets skrivningar förpliktigade sig Sverige att skärpa terrorlagstiftningen, vilket president Erdogan krävde för att ge grönt ljus till landets Natointräde.

Enda sedan den svenska Natoansökan skickades in har det internationella samfundet hoppats att president Erdogans envisa motvilja mot att släppa Sverige in i Nato grundat sig i kortsiktig positionering inför presidentvalet. Efter hans valvinst skulle incitamenten för att ytterligare blockera ansökan försvinna. Trots att valet nu har genomförts, och trots att den nya, skärpta lagstiftningen har varit på plats i över en månad, har inget förändrats.

Läs även: Altstadt: Teflonkungen Bildt på uppdrag i Turkiet

Istället gick den turkiske presidenten ut i media och meddelade att Turkiet inte har någon avsikt att ratificera den svenska ansökan innan Natos toppmöte i Vilnius i juli. Många hade en hoppfull blick fäst på denna sammankomst, men nu har Erdogan uttryckligen skjutit ned den förhoppningen.

Med koranbränningarna och den muslimska LVU-kampanjen i backspegeln är det inte långsökt att spekulera i om den turkiske presidenten inte motsätter sig svenskt medlemskap i Nato av strategiska skäl, utan av emotionella sådana. Båda företeelser ledde till stort folkligt uppror i Arabvärlden, en del av världen som president Erdogan historiskt har haft som mål att återkoppla Turkiet till.

Detta i kombination med Turkiets oförmåga att ro i hamn en lukrativ flygvapenaffär med USA som ett direkt resultat av deras bufflighet i frågan om Natos expansion gör att det blir nära till hands att ifrågasätta president Erdogans geopolitiska rationalitet. Sveriges säkerhetsintressen hotas ännu en gång av hatisk, irrationell islamism.

Med Turkiets till synes destabiliserande roll i europeisk säkerhetspolitik i åtanke kan man ställa sig frågan: varför är de ens med i Nato? År 1950 fick Turkiet avslag på sin egen Natoansökan, vilket de skickade in på grund av försämrade relationer till Sovjetunionen. Två år senare, efter att Turkiet bidragit militärt till USA:s krigande på Koreahalvön, och mot bakgrund av Natos ambition att framställa sig som en växande stormakt i Soviets ögon, fick turkarna till slut grönt ljus för inträde. Faktum är dock att Koreakriget och tidig Nato-expansion inte längre är relevanta faktorer att ta hänsyn till i dagens politiska landskap, över 70 år senare.

Ett något relevantare faktum för Väst att beakta är att Turkiet i princip utkämpar krig mot Cypern genom att indirekt ockupera halva deras ö. För exakt 40 år sedan invaderade turkiska trupper som utropade den självständiga staten Nordcypern, som sade sig skydda etniska turkar. Det enda landet på jorden som erkänner Nordcypern är Turkiet, så det är svårt att kalla landet för något annat än en marionettstat som idag tillhör president Erdogan. Detta hotar inte bara den europeiska kontinentens territoriella integritet, utan påminner onekligen om Vladimir Putins imperialistiska taktiker i Georgien och Ukraina.

Banden mellan Turkiet och Ryssland slutar inte där. För ett par veckor sedan rapporterades det om att Putin kan komma att besöka Turkiet, vilket skulle vara första gången den ryske presidenten sätter fot på Natos territorium sedan kriget i Ukraina bröt ut. De två länderna är partners i ord och handling: för fyra år sedan köpte Turkiet det ryska luftförsvarssystemet S-400, till amerikanernas förtret. Men varför skulle president Erdogan ta hänsyn till vad det tyngsta medlemslandet i Nato har att säga? Sex av tio turkar pekar ju ut USA som det största hotet mot landets säkerhet.

60 procent av Turkiets befolkning är alltså av åsikten att USA – och i förlängningen, hela Nato, de länder som i närmare ett sekel förpliktigat sig att i väder och oväder skydda Turkiets territorium – är det enskilt största existentiella hotet mot landet.

Vi vet inte än när Sverige släpps in i Nato. Men när det politiska spelet har slutat, antingen till följd av att Erdogan kovänder eller att det internationella trycket får bägaren att rinna över, så måste den svenska regeringen, och även efterkommande regeringar, ha en tydlig prioritering.

När Sverige blir fullvärdig medlem i Nato måste regeringen aktivt verka för införandet av en uteslutningsmekanism i organisationen. Det kommer sannolikt vara uppenbart för Natoländerna vilket medlemsland som ligger i Sveriges skottglugg, men det är oaktat en nödvändig reform.

Vissa kommer säga att det riskerar att destabilisera Nato som organisation, men jag skulle säga att en självrespekterande institution med en fast värdegrund måste kunna kontinuerligt utvärdera sina medlemmars demokratiska legitimitet och gruppinterna lojalitet. Om Nato får en mer enhetlig civilisatorisk identitet utan islamistiska tankeströmningar kan det därtill underlätta försvarsviljan och solidariteten medlemsländerna emellan.

Läs även: Altstadt: Så hit ledde oss krusandet för sultanen … dags att lägga ner nu?