Efter drygt ett års krig är det uppenbart att Ukrainakriget utvecklat sig till en fullskalig kraftmätning mellan Ryssland och Väst, där temperaturen och insatserna hela tiden steg för steg har höjts och där sanktionsvapnet hela tiden vässats och förfinats, skriver August von Seth.
Redan innan Ryssland invaderade Ukraina för ett år sedan fanns det drygt tiotusen proryska trupper stationerade i flera ukrainska regioner nära den nordöstra gränsen. Som ett svar på Rysslands hybridkrig mot sin granne i syd presenterade EU sitt första sanktionspaket mot Vladimir Putins regim år 2014, och det skulle bli långt ifrån det sista. Sent i februari 2022 hölls ett extrainkallat möte där ledare från alla EU-länder deltog, varvid en rad sanktioner tillkännagavs. EU:s försvarsrepresentant Josep Borrell talade för alla när han utlovade starka och träffsäkra åtgärder mot den ryska regimen. Bland unionens snabbt framförhandlade sanktioner återfanns riktade sanktioner mot samtliga 351 ledamöter i ryska duman samt frysningar av Putins och hans utrikesministers tillgångar i Europa. Likväl presenterades småskaliga restriktioner beträffande handel mellan EU och de ryskkontrollerade områdena på Ukrainas territorium. Småpotatis i jämförelse med dagens åtgärder.
Läs även: Finland öppnar för att skicka stridsflyg till Ukraina
Med det tionde sanktionspaketet i backspegeln kan man lugnt konstatera att den europeiska hanteringen av Rysslands brutala anfallskrig förändrats åt det hökaktiga med tiden. Inte längre ses enbart ryska ämbetsmän som medskyldiga till den ryske presidentens aggressioner, utan även hela landet. Sedan invasionen har all rysk lufttrafik spärrats från EU:s luftrum, 70 procent av landets bankmarknad och statsägda bolag har tvingats utstå bördan av långtgående ekonomiska sanktioner, ett totalförbud mot försäljning av kommersiella flygplan och dess reservdelar har genomförts, manipulering av internationella växelkurser har försvårats betänkligt i och med det nu ett år gamla förbudet mot eurosedlar till Ryssland, och en lång lista varor såsom trä, cement, livsmedelsprodukter och samtliga alkoholhaltiga produkter har svartlistats. Ingen mer rysk vodka, säger EU.
Men man gör inte bara gott i att avvisa rysk alkoholkultur vid gränsen. Många uttänkta och strategiskt värdefulla åtgärder har vidtagits i Europa till följd av de många sanktionerna: import av rysk kol har jämnats med marken under det förra årets fjärde kvartal, och stora ryska desinformationskanaler som Russia Today har fått sina sändningstillstånd indragna över hela EU. Att tysta varje kanal som sprider rysk militärpropaganda vars enda syfte är att skapa splittring och förgifta det offentliga samtalet är avgörande för att begränsa genomslaget för Putins narrativ i västländer. I en tidigare krönika (25/12) från förra året beskrev jag hur minoritetsgrupper med dålig språkförmåga enkelt kan göras till föremål för informationskampanjer utan deras vetskap. Detta har den ryska regimen förstått – blotta faktumet att både RT och Sputnik har separata arabiskspråkiga redaktioner är tillräckligt med bevis. I det senaste sanktionspaketet fråntogs även de rätten att ta upp plats i den europeiska mediasfären.
Läs även: Ryska säkerhetstjänstens byggnad i lågor nära Ukrainas gräns
För ett antal år sedan bestod 68 procent av Rysslands export till EU bara av olja, gas och kol. Samtliga energislag betas nu aktivt av från Europas sida. Kolimporten har rent ut förbjudits, ett maxtak på oljepriset har satts för att stoppa ryska ockerpriser, och samtliga europeiska aktörer stoppas från att tillhandahålla gaslagringskapacitet till ockupationsmakten i Ukraina. Just lagring av flytande naturgas, LNG, har visat sig vara en skänk från ovan bland västländer som avstår handel med Ryssland, men som fortfarande behöver gas i sin energimix. En liknande anläggning för LNG finns i Göteborgs hamn, exempelvis. Med tanke på exportförbuden mot en lång rad fossila energislag och det strategiskt låga pristaket på oljefat som nyligen antogs av EU:s råd, är det Europas plan att förvägra Ryssland samma utväg många demokratiska länder betraktar som sin räddare i nöden.
Som det står på Europeiska rådets webbsida, sanktionernas syfte är “ökade lånekostnader och ökad inflation i Ryssland – och i förlängningen att den ryska industriella basen urholkas”. Ord och inga visor.
Än så länge skulle de flesta ge uttryck för en viss grad av missnöje och otålighet med de presenterade sanktionerna, och kritiken är delvis berättigad. Nyheten att Ryssland skulle stängas ute ur det internationella betalningsmeddelandesystemet SWIFT, till exempel, ramades in som en stor kioskvältare av såväl svenska som utländska medier, trots vetskapen att det finns flera enkla sätt att kringgå detta. Faktumet att Rysslands BNP är på väg ner kvarstår dock. OECD och World Bank förutspår en minskning på 3–6 procentenheter detta år. Ytterligare uppskattar World Bank att 2023 blir året då landets exporter sjunker med omkring 9 procent, delvis tack vare att EU förpassat landet till att enbart stå för 5 procent av unionens totala importer.
Samtidigt går också Nato hårt åt Ryssland, nu efter att ha återfunnit sin raison d’etre och klargjort sitt viktiga säkerhetspolitiska uppdrag för många européer, däribland svenskar och finländare.
Ryssland förväntade sig finlandisering av Nato. Istället fick han Nato-ifiering av Finland och Sverige, sade USA:s president Joe Biden vid ett uppmärksammat statsbesök för några veckor sedan. Detta citat summerar dynamiken mellan Europa och Ryssland på ett klart och tydligt sätt: Väst skrämdes inte till tystnad av den ryska aggressionen. Tvärtom, Sverige och Finland väntas gå med i Nato inom kort. Parallellt mobiliserar militäralliansen trupper vid dess östra flank. Som generalsekreterare Stoltenberg stoiskt påtalade i SVT:s intervju i veckan, att utöka sin militära närvaro nära Ryssland syftar inte till att trappa upp konflikten, utan till att avvärja dess eskalering. Likt EU:s sanktioner syftar detta ytterst till att stoppa blodsutgjutelsen i Ukraina.
Anledningen till att Europa ligger i fokus i denna diskussion är inte bara på grund av dess geografiska närhet till kriget, utan för att det till största del är européer som känner konsekvenserna av Putins offensiv. Ända sedan Gazprom inledde förhandlingar med den proryske tyske kanslern Gerhard Schröder har Rysslands moderna geopolitiska strategi gått ut på att försätta Europa i beroendeställning och att destabilisera enskilda länder i allehanda informationskrig. Och trots att EU:s sanktioner effektivt har eliminerat båda de två största företrädarna för denna strategi – Russia Today och North Stream 2 – så rasar fortfarande inflationen, och de höga elpriserna fortsätter att plåga hela kontinenten. Båda är ytterst resultatet av Putins massiva utpressning i samband med hans anfallskrig mot Ukraina.
I detta nu befinner sig hela Europa på kollisionskurs med Ryssland. För varje ytterligare sanktion, dess absoluta nödvändighet till trots, höjs temperaturen. För varje ny rysk soldat och militära angrepp på ukrainskt territorium trappas den globala konflikten upp. Den ryske presidenten pressar Europa in i ekonomiskt lidande för sin solidaritet med Ukraina, samtidigt som Europa, med EU och Nato i spetsen, sakta men säkert bestraffar ryssarna för deras aggression.
När Putin invaderade Ukraina för ett år sedan hade han aldrig förväntat sig sådan solidarisk uppslutning och hårdhet som Europa hittills levererat. Trots de prövande ekonomiska och militära omständigheterna måste vi européer hålla i, hålla ut och visa upp en enad front – för tiden är inte på Putins sida.
Läs även: Sverige skickar Archer till Ukraina
