I ett uppmärksammat tal i slutet av november uppmanade Libyens högste imam Sadiq Al-Gharyani alla muslimer i Sverige att fly landet. Uttalandet, som innehöll lögner och hetsig retorik om att svenska staten skulle kidnappa barn och “tvångskristna” dem, är en del av ett större mönster av internationella muslimska hatkampanjer mot europeiska länder som vidtar minsta åtgärd mot den skenande radikaliseringen bland invandrarpopulationer. Om man som muslimsk invandrare är separatistisk och lättlurad till den milda grad att man tar till sig Al-Gharyanis skrämselpropaganda, bör man också hörsamma hans uppmaning och lämna Sverige.

Läs även: Brinkemo: Sverige ville inte ha kunskapen som kunde ha förhindrat kaos

På Socialstyrelsens webbsida går det att läsa att svenska myndigheter omhändertar barn som sista utväg i ytterst allvarliga fall. Ofta initieras undersökningar om barns välmående efter orosanmälningar från skolor eller läkare som upplever att barnet i fråga kan fara illa – och att familjens beteende är en bidragande faktor. Det kan röra sig om misshandel, utnyttjande, hot eller allmän vårdslöshet som resulterar i ungdomskriminalitet. Detta system är nödvändigt för att säkerställa svenska barns liv och hälsa och myndighetsutövningen sker således på ett noggrant och seriöst sätt; inkopplade är polisen, domstolar och andra instanser. Dessutom finns all nödvändig information tillgänglig på webbplatsen på flera språk, däribland arabiska, dari och somaliska.

De invandrare som gått på sina SFI-kurser kanske skulle ha spetsat öronen lite extra under samhällsorienteringen. Detta system är nämligen inget nytt i Sverige och finns på plats av tydliga skäl. Trots det breda utbudet av information har en känslosam desinformationskampanj bedrivits mot Sverige i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet sedan ungefär ett år tillbaka, då de första videorna dök upp på sociala medier. Videor som visar exempelvis en man som står utanför ett socialkontor i norra Sverige och svär eftersom han mist sina barn.

Vad som inte nämns i det nu virala klippet är att han själv tackat nej till stöd från socialens sida, och därtill att de omhändertagna barnen, varav vissa är i behov av vård till följd av våld i hemmet, gång på gång har uttryckt rädsla för sina föräldrar. Trots uppenbar vinkling och felaktiga påståenden i de spridda klippen tilltalar de den utvalda arabisktalande publiken väl. En av det nygrundade muslimska partiet Nyans grundpelare i valrörelsen var som bekant det så kallade “LVU-missbruket” – en kampanj som avsiktligen eldade på etniska konflikter och separatism genom att misstänkliggöra svenska samhällsinstitutioner.

Det har rapporterats om hur inflytelserika klanfamiljer, högt uppsatta imamer och arabiska personligheter på sociala medier haft nyckelroller i det muslimska upproret mot socialtjänsten. Dock är dess största drivkraft den slagkraftighet kampanjen har haft bland invandrarpopulationer, vanliga människor med rötter i andra länder. LVU-demonstrationerna utanför riksdagen i somras visar hur bred förankring denna mediala propaganda lyckats skapa bland svenska muslimer. I de stora folkmassorna svajade allt från palestinska till somaliska flaggor, det brusade upp högljudd frustration hos de inbjudna talarna, och dramatiskt bildspråk med oskyldiga flickor i munkavle förekom på de många plakaten demonstranterna hade tagit med sig.

Många åskådare, däribland jag själv, förvånades nog av den råa intensiteten och den stora uppslutningen vid dessa demonstrationer. Tyvärr går det bara att konstatera att organiserad politisk islam förekommer i flera europeiska västländer utöver Sverige, som i partiet DENK i Nederländerna och i Österrikes Neue Bewegung für die Zukunft. Liknande politiska organisationer finns av varierande storlek i Frankrike, Tyskland och Spanien och deras existens emanerar ur Europas bristande integrationsförmåga. Över hela kontinenten ser vi spår av religiöst betingad separatism: i Frankrike bevittnar 6 av 10 lärare detta i skolmiljön i form av frånvaro av simlektioner, särskilda önskemål gällande skolmaten och vägran att besöka kyrkor under klassresor; i vårt grannland Danmark svarade 73 procent av de danska muslimer som deltog i det statliga justitieministeriets enkät att de ville förbjuda islamkritik i hela landet.

Vad det svenska justitiedepartementet skulle tänkas finna om man genomförde en liknande undersökning skrämmer mig. Med tanke på de uppskattade hundratusentals ungdomarna med rötter i utlandet som idag lever under hedersförtryck, och det allmänt politiskt erkända integrationsmisslyckandet, kan man tänka sig att nivån på islamistisk separatism inom Sveriges gränser i nuläget riskerar att vara skyhögt.

Läs även: von Seth: Att lösa andras problem tar tid

Men det är inte bara inom europeiska länders gränser som dessa konflikter skapas och späs på. Hela den franska nationen och dess president Macron möttes år 2020 av anklagelser om islamofobi, psykisk sjukdom och behandling av muslimer som “liknar dito av europeiska judar före andra världskriget”, detta efter att ha lanserat ett anti-radikaliseringspaket till minne av Samuel Paty, läraren som halshöggs i ett islamistiskt dåd efter att ha lärt ut yttrandefrihet under sina lektioner.

De som låg bakom anklagelserna var Turkiets president Erdoğan och hans motsvarigheter i bland annat Pakistan och Libyen. Muslimer världen över uppmanades till bojkott av franska produkter och i allsköns arabländer brändes den franska flaggan och bilder på Macron offentligt. Snart kan Sverige också utsättas för en liknande storskalig hatkampanj från arabvärlden.

Alltså kan Libyens Sadiq Al-Gharyani vara den första i ett långt led muslimska ledare som går till angrepp mot det svenska samhället. Hans deltagande i en desinformationskampanj som spyr ur sig direkt skrattretande påståenden som att “de kidnappar muslimska barn och förflyttar dem till pedofiler och homosexuella för att omvandla dem till drogberoende kristna”, vittnar om det brett accepterade spelandet på barns offerskap, västfientligheten, homofobin och nykterismen som råder hos världens muslimer.

Inget av detta hör hemma i Sverige. Därför går dagens regering vidare med förbud mot hedersförtryck i form av oskuldskontroller och oskuldsoperationer – till att börja med. Förslaget från flera partier i regeringsunderlaget om förbud mot slöja i offentlig miljö löper också stor risk att leda till extrema reaktioner från muslimer på hemmaplan och internationellt, något Frankrikes Emmanuel Macron kan vittna om.

Men det är värt att genomföra trots motreaktionerna eftersom det skulle bekämpa grogrunden som fenomen som LVU-kampanjen livnär sig på: separatismen. Om man inte kan förlika sig med dessa typer av förslag och sättet våra myndigheter utför sina jobb på kan man ta till sig det enda legitima som högste imam Al-Gharyani sade i sitt tal – och packa väskorna.

Läs även: Ahmed: En traumatiserad svenskhet