Vad har varit viktigast under den gångna sommaren för svensk politik? De flesta svenskar skulle sannolikt inte svara att Sveriges historiska Natoöverenskommelse med Turkiet, vars process plågat landet i över ett år, är det som sticker ut. Istället har en annan fråga tillåtits dominera den politiska och mediala dagordningen: Salwan Momikas upprepade koranbränningar.

Läs även: Brinkemo: En frikyrkopågs tankar om korankrisen

Regeringen uppvisade en oerhörd förhandlingsvilja och handlingskraft i samband med president Erdoğans envisa vägran att släppa igenom den svenska Natoansökan, vilket till slut kulminerade i en vinst för Sveriges säkerhet och regeringens anseende. Det har tyvärr inte fått något erkännande i form av ökade förtroendesiffror bland väljarna, och nu, i ett försök att styra upp ännu ett krisläge, hoppas antagligen Ulf Kristersson på att imponera svenska folket med sitt kännetecknande initiativtagande. Ingen kan anklaga regeringen för att sitta på händerna.

Dock är Moderaternas förslag om att peta i ordningslagen för att ge polisen makt att stoppa allehanda demonstrationer, i de fall en aktör kan uppvisa ett tillräckligt våldskapital, ett ideologiskt och säkerhetspolitiskt klavertramp. Trots en föga övertygande debattartikel av Liberalernas Johan Pehrson köper många tunga frihetligt sinnade debattörer inte resonemanget att ändringar i ordningslagen är liberalt.

Bland annat har juristen och borgerliga samhällsdebattören Alice Teodorescu Måwe kallat utvecklingen för “ett sluttande plan”. Utspelet från M och L får många liberala väljare att rynka på näsan, sår oenighet i regeringsunderlaget och gör Sverige sårbart för utländska påtryckningar.

Regeringens idé om ordningslagsändringar är helt enkelt dålig.

Det som Socialdemokraterna i praktiken förespråkar – ett koranbränningsförbud – är ännu sämre. Magdalena Andersson (S) tar genom att argumentera för en sådan inskränkning av yttrandefriheten ingen som helst hänsyn till faktumet att man inte behöver ta till våld bara för att man eventuellt känner sig sårad. Särskilt inte genom att kasta sten på polisen.

Dessutom blandar det ihop förövare och offer. Varför ska gemene svensk, det potentiella offret i ett islamistiskt terrordåd, tvingas maka på sig för att blidka terroristerna? Om M:s förslag riskerar att göra landet sårbart inför utländska påtryckningar, så har S oheliga förslag en ännu farligare, legitimerande effekt på den sortens lirkande från utlandet.

Om man inte gärna ser det muslimska samarbetsorganet OIC och andra islamister fira att världen tar ett steg närmare global tillämpning av sharia, bör inget göras i lag alls. Men det utesluter inte andra alternativ för skydd av svensk säkerhet och frihet.

Läs även: Hanif Bali: Livstidsdömd iransk bödel orsaken till korankrisen

Det är ett obestridligt faktum att mannen bakom den pågående diplomatiska krisen med Mellanöstern, seriekoranbrännaren Salwan Momika, har ett förflutet som han hellre skulle vilja att det förblev höljt i dunkel. Trots att han idag beskriver sig som ateist har betydande delar av hans liv präglats av religion. Som ung växte han upp i Tel Afar i norra Irak. Innan han anlände till Sverige var han medlem i de Iranstödda kristna milisgrupperna “Syrianernas hökar” och Rouhallah Isa bin Maryam, som i sig är en del av den shiamuslimska paraplyorganisationen Hashed al-Shaabi.

Hans politiska aktivism för Irans räkning är inte på något sätt begränsad till ett “tidigare liv” för länge sedan. Så sent som i oktober 2019 svor Momika trohet till den radikale irakiske shiamuslimske predikanten, politikern och milisledaren Muqtada al-Sadr, som bland annat vill införa fullskalig islamistisk teokrati i landet, inspirerad av Irans statsbygge.

Under varenda en av Salwan Momikas aktioner har den svenska flaggan varit demonstrativt prominent placerad och synlig. Samtidigt finns det mycket politiskt stöd att vinna för politikerklassen i Irak på att demonisera Sverige. Är det då blott ett sammanträffande att ovan nämnda Muqtada al-Sadr, efter en av Momikas koranbränningar, uppviglade sina anhängare till att storma Sveriges irakiska ambassad, bedrev hatkampanj mot ambassadören Jessika Svärdström och delade ut flygblad till allmänheten med budskapet “Koranen är vår konstitution”?

Själva faktumet att Salwan Momika agerar på det sätt som han gör, ger upphov till en annan fråga: Vad tjänar en politisk flykting, som han kallar sig, på att förvärra hotbilden mot sig själv genom att upprepa att göra något som makterna i hemlandet avskyr? Momika tror rimligen inte heller på allvar att Sverige kommer förbjuda koranen, som han påstår gång på gång.

Eller så förvärras inte hotbilden mot honom alls eftersom han samarbetar med Västfientliga, pro-iranska krafter. Krafter som profiterar på att hetsa mot och skada Sverige.

Internationella observatörer spekulerar att hela denna korankris kan härledas till att en svensk domstol nyligen dömde den iranske bödeln Hamid Noury till livstids fängelse, och att Iran nu agerar för att underminera Sverige – dels genom att låsa in EU-diplomaten Johan Floderus på anstalt som gisslan, och möjligtvis genom att skicka ut medlemmar i iranska milisgrupper för att skada Sverigebilden.

Migrationsverket inledde i augusti en utredning om Salwan Momikas uppehållstillstånd där man analyserar bevismaterial som visar personen i fråga posera med vapen. Det är min uppfattning att utredningen skyndsamt måste landa i att Momika får sitt uppehållstillstånd indraget med omedelbar verkan – och om nöden kräver ligger det moraliska ansvaret för att det sker på regeringen.

Salwan Momika och inhemska islamister är två sidor av samma mynt. I ljuset av uppgifterna och skeendena runt Sveriges mest kände seriekoranbrännare, är det ställt utom allt rimligt tvivel att han inte har Sveriges intressen för ögonen. Han måste utvisas för att bekämpa anti-västerländska sentiment och skydda Sveriges säkerhetsläge. Det vore handlingskraftigt på riktigt.

Läs även: Shiaislamismen i Iran och dess nätverk i Sverige