Finns det fobi mot katoliker? Det är en fråga svenskarna har brottats med i alla fall sedan reformationen. Ibland dyker den upp, men överlag är vi ett tolerant folk.
I boken Om Svenskarnes Lynne (1897) skrev författaren och Nobelpristagaren Verner von Heidenstam (1859 – 1940) att ett ”geni kan möjligen bli katolik.” Under åren har Svenska Akademien, den institution där Heidenstam själv var en av de aderton, haft ett stort antal katolska ledamöter som exempelvis Birgitta Trotzig, Gunnel Vallquist och Torgny Lindgren. Bland samtida katolska författare i Sverige kan räknas Edward Blom, Stig Larsson och Vera von Essen, och ett tag fanns det två katoliker i det svenska fotbollslandslaget: Zlatan och John Guidetti. Det verkar alltså finnas en utbredd och talför katolsk närvaro i svensk kultur – och samhällsliv. Men idogt klamrar sig gamla misstankar kvar: Visst är legenden om Jesuitdolken sann? Är katoliker egentligen kristna? Och visst vill de omstöpa svensk kultur efter påvens vilja?
Läs även: UFC: Ngannou försvarade tungvikstiteln
Enligt World Values Survey är Sverige ett av de mest sekulära länderna i världen, vilket gör att det idag är vanligt att möta en frågande blick om man förklarar att man är katolik. Legender och myter om katolskt mygel och konspirationer härstammar troligtvis, framför allt, från vår lutherska historia med start i reformationens efterdyningar och Gustav Vasas regentskap. Därtill har vi upplysningstidens ideal och väckelserörelserna under 1800-talet, alla skeptiska mot katolicismens påstådda dogmatism och ”påvedyrkan”. Men arvet levde kvar långt in på 1900-talet. På 1920-talet kunde ett vilohem organiserat av birgittinerorden anses vara ett hemligt nunnekloster. Fram till 1953 fanns det inte heller något katolskt stift i Sverige. Legenden om Jesuitdolken, om en lömsk jesuitpräst som ska ha gömt en dolk i ett krucifix för att sedan mörda Gustaf II Adolf, har visats vara just en legend. Likaså blev vi inte en vasallstat till Rom efter EU-inträdet 1994 trots att en högt uppsatt socialdemokrat som Margareta Winberg varande för just detta. Likaså går det inte att komma runt elefanten i rummet – många svenskar som är negativt inställda till katolicism tänker på kyrkans vidriga pedofilskandaler.
Katoliker tror på Kristi död och uppståndelse som andra kristna, och de flesta katoliker – som biskop Anders Arborelius en gång sagt – är relativt ointresserade av vad påven gör till vardags. Endast vid frågor om tro och moralfrågor anses påven vara ofelbar, och även då finns det strikt definierade regler för hur det ska gå till för att hans ord ska tolkas. Detta har skett endast två gånger i modern tid, 1854 och 1950 då Jungfru Marias obefläckade avelse respektive upptagning till himlen fastställdes som dogmer.
Läs även: En tom världsstad och friterade ägg
Man ska inte heller överdriva den katolska fobin som finns och funnits latent i Sverige. På 1700-talet välkomnade Gustav III katoliker till Sverige och ett sekel senare bidrog drottning Josefina tillsammans med sin kaplan till grundandet av en officiell katolsk församling i Stockholm. Det finns säkerligen en dimension av överdrift hos en minoritet som befinner omringad av en skeptisk majoritet. Stämningen idag är annorlunda: de flesta svenskar ser sig som sekulära. Kristendomen är av historiskt intresse, men sannolikt är det förhållandevis få som verkligen tror på änglar och Kristi uppståndelse, tänker kanske de flesta. Trots detta verkar kristendomen ha gjort en återkomst i svensk debatt. Joel Halldorf, som visserligen inte är katolik, har fått stort medialt utrymme, Sverige har fått sin första kardinal, och flera skribenter på de stora dagstidningarna syns på söndagsmässorna i Sverige. Det har blivit vanligt att tala om Sverige som ”postsekulärt” – det vill säga, vi är inte emot religion, vi är helt främmande för den.
Kan man vara katolik och svensk? Jag menar inte bara att det går, utan att det genom historien har varit en självklar del av att vara svensk. Innan reformationen såg sig svenskar som delar av en särskild och unik kultur, men som upptogs i någonting mycket större. De var en del av ett större sammanhang: den universella kyrkan. Många personligheter – kalla dem genier om man vill – har längtat tillbaka till denna samhörighet och har sökt sig till den. Exempel på detta går att finna från drottning Kristina fram till Sven Stolpe. I det postsekulära samhället är katolicismen åter välkommen som ett exotiskt fenomen. Men geniet Heidenstam förblev utanför kyrkans gemenskap.
Karl Gustel Wärnberg är historiker och filosof. Han delar sin tid mellan Stockholm och London.
