Facebook noscript imageAltstadt: SD och rasismen borta när Sjöstedt tecknar partiets historia
Ann Charlott Altstadt
Krönikörer
Altstadt: SD och rasismen borta när Sjöstedt tecknar partiets historia
Jonas Sjöstedt har släppt sina politiska memoarer. Foto: Karl Gabor / Janerik Henriksson/TT
Jonas Sjöstedt har släppt sina politiska memoarer. Foto: Karl Gabor / Janerik Henriksson/TT

Sjöstedt retuscherar bilden av sin tid som partiledare i ny bok. Borta är antirasismen och den ädla kampen mot SD, troligen för att V än en gång siktar på LO-kollektivets röster, skriver Ann Charlott Altstadt.

Jonas Sjöstedt har tillsammans med sin före detta pressekreterare Jessica Nordh skrivit en bok om sitt och partiets politiska liv, Allt kommer att bli bra. Sjöstedt själv har väckt medieintresse som mysgubbe med fötterna stadigt i folklig mylla, medan boken mottagits mer ljumt. Men är jag verkligen den enda som upptäckt hur medvetet och grundligt Sjöstedt retuscherat bilden av det förgångna?

Han refererar det politiska spelets alla turer, och i mandatmässig motvind räddar Sjöstedt ständigt vad som räddas kan av välfärden. Men något saknas, som varit ständigt närvarande, något som definierat både partiet och tidsandan.

Jag undrar: var tusan är rasismen och Sverigedemokraterna? Det brinnande engagemanget för flyktingar och asylrätt? Den glödande högljuda antirasismen som partiet framhävt som sitt särskilda kännetecken? Allt är bortrensat!

Läs även: Dan Korn: Nooshi Dadgostar är Sveriges svar på Donald Trump

I Almedalen 2014 kungjorde Sjöstedt stolt, med skyhög moralisk svansföring, att partiet skulle stoppa både SD och rasismen. Det gick så där. Och nu verkar han vilja revidera historien. Han berättar exempelvis korthugget och dystert om valvakan 2018 på Debaser i Södermalms hipsterkvarter. Partiet nådde inte tio procent och stämningen var mer än låg i partiledningens enskilda rum.

Men jag minns med avsmak tevebilderna från den glada festen som visade upp just det parti Sjöstedt nu vill skriva ut ur historien. Jublande kärnväljare av välbärgad urban medelklass som inte skanderande ”nej till vinster i välfärden” utan ”inga rasister på våra gator”. Och varför inte? Sverigedemokraterna misslyckades med att ta sig över 20 procent och enligt Vänsterpartiet, uppbackade av medierna, var rasismen vårt största samhällsproblem.

Förra hösten intervjuades den då blivande partiledaren Nooshi Dadgostar, och mellan raderna syntes att ett skifte skett inom partiet. Hon berättade om uppväxten och sin aktivism men utan att nämna ordet rasism. Och barndomens 80–90-tal var en ljus idyll med välfärdsstaten i sin prime, utan de obligatoriska skinnskallarna, rasisterna och nazisterna som brukar förmörka de politiska berättelserna från denna tid.

Läs även: Altstadt: Vänsterns skrämseltaktik riskerar att radikalisera SD-väljare

Jag behöver inte vara kremlolog för att upptäcka hur Sjöstedts berättelse är som klippt och skuren för att passa Vänsterpartiets nya giv: att attrahera fler grupper än unga storstadsbor med högre utbildning och humanistisk läggning. Men ambitionerna att locka LO-kollektivet är egentligen ingen nyorientering. Partiet hade profilerat sig som vänstersossar långt innan SD dök upp och fick dem istället att aspirera på mästerskap i människosyn.

Men vänsterns dilemma kvarstår, man saknar språk för samhällsanalys och beskrivningar som rör de gigantiska problemen runt invandring och integration.

När Sjöstedt exempelvis några få gånger i boken återanvänder sin gamla käpphäst rasismen, låter han som en världsfrånvänd utomjording. Men följde antagligen bara handledningen i partistyrelsens förslag till strategidokument och försökte förhindra högern från att ”driva fram polarisering mellan vanliga människor.”

Läs även: Altstadt: Sahlins utspel förklarar kraven på en kvinna som ny S-ledare

Frågan är om Vänsterpartiet kan locka LO-medlemmar som röstar SD när dessa i strategidokumentet påstås ha ”fastnat i rädsla” men ändå bedöms som kontaktbara. Kan LO-medlemmar verkligen ta till sig att de, som del av det förtryckande majoritetssamhället via kapitalismens och patriarkatets strukturer, skapar segregation, tvingar invandrare till låglönejobb och håller tillbaka invandrarkvinnor från arbetsmarknaden?

Har man bara lite sunt förnuft istället för högre akademiska studier inser man lätt att vänsterns teoretiska grund är partiliturgi som mässas av traditionens tvång – inte av övertygelse.

Jag misstänker att antirasismen till slut blir som kravet på republik. En markering av identitet och principer. En plym för Vänsterpartiet som sätts på vid högtidstal och ceremoniella attacker på motståndare, men omöjlig som strategi för att växa till ett 20-procentsparti.

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.