I en engelsk tidning läser jag att alla är så utmattade efter två år med pandemin att det skulle behövas ett nytt ord för att beskriva hur dränerade och tomma vi faktiskt känner oss på djupet.

Det sociala umgänget har minimerats, eller åtminstone reducerats, och arbetet har jag och många med mig skött hemifrån det egna skrivbordet. Sommaren 2020 hyrde vi bil för att kunna lämna lägenheten och andas frisk luft i skogen. Hela det första coronaåret gick vi promenader på de folktommaste gatorna vi kunde hitta. Vår mat kördes hem i kassar som ställdes utanför dörren. Födelsedagar och nyår firades över nätet. I fjol blev det bättre innan det blev sämre igen. Nu står vi där på nytt i kö med två meters lucka i regnet utanför bageriet.

Vi fick kämpa för den tredje sprutan. Efter flera timmar i iskyla framför en vaccinationsbuss på ett torg med hundratals väntande gav vi upp, men återvände kvällen därpå och fick våra stick efter ytterligare några timmars köande.

Läs även: Makram: Om covidrestriktioner och individens frihet

Att beställa tid via appen, vilket var den rekommenderade metoden, fungerade först inte alls. Sedan dök det upp en möjlig tid sex veckor fram i en liten stad nio mil norrut. Tre sekunder senare var den tiden försvunnen. Stoiskt valde vi då i likhet med många andra i stället utomhuskön, vilken påminde oss om dagens Afghanistan eller Bulgarien på den gamla tiden och på något lustigt sätt bekräftade att Sverige inte längre är exceptionellt utan ingår i det globala kaoset.

Pandemin och vaccinmotståndet har förtydligat nytillkomna konfliktlinjer i det svenska samhället: misstron mot eliten och misstron mot det moderna.

Eliten kan se ut på olika sätt i de misstrognas ögon: regeringen, läkemedelsföretagen, journalisterna, myndigheterna – bedragare allihop. Sedan finns de utstuderade konspirationsteorierna om CIA, Putin, Kina eller ZOG. Genom att hälla vaccin i jordens befolkning gör man den lika beskedlig som de svarta amerikanerna blev när myndigheterna blandade crack i dricksvattnet i de stadsdelar som brunnit under 1960-talets upplopp.

Distansen till det moderna markeras framför allt av dem som är skeptiska till västerlandet, och märks både i konservativt religiösa länder och i slutna miljöer som ligger inbäddade i det moderna livet. Ett slags voodoo-kultur lever här kvar som försvar både mot vaccinationskampanjer och den socialtjänst, som av lokala potentater påstås stjäla barnen hur väl de än tas omhand av sina föräldrar.

Läs även: Vaccinvåldet ökar i Tyskland

Med migrationen har följt inte endast blandning utan även inlåsning; i svenska förorter odlas separatism och konflikter kring kontroll och verklighetsbeskrivning. I ett land som så länge förlitat sig på övertalningsförmågan hos informationsbroschyrer, kan det vara svårt att acceptera att det nu inte rör sig om något informationsproblem utan om kolliderande världsbilder. Projektindustrin har under fyrtio års tid anställt ett svåröverskådligt antal personer utan att friktionen minskat.

Ett nej till vaccin är för många som bor här ett nej till så mycket mer, det tränger djupare, går inåt.

För några år sedan intervjuade jag svenskar som lever med hiv för boken Leva livet. Att åldras med hiv (Hiv-Sverige, 2018), en på flera sätt hoppfull berättelse eftersom medicinerna gör att de kan leva ett ganska vanligt liv. En av intervjupersonerna berättar där om sina erfarenheter från ett afrikanskt land, där regeringens koordinator för bekämpning av aids förordade naturmediciner och bybor svensken träffade i sitt arbete beställde flaskor med havsvatten för att hålla andarna borta.

Flera företrädare för sydafrikanska ANC, bland dem landets tidigare president Thabo Mbeki (1999–2008), påstod att hiv och aids orsakades av rasistiskt motiverade medicinska experiment. Mbekis efterträdare Jacob Zuma (2009–2018), tillika ordförande i det nationella aids-rådet, förklarade när han anklagades för våldtäkt på en kvinna med hiv att det inte var några problem eftersom han hade duschat efteråt.

Vi må tro att vi lever i ett renskurat laboratorium med provrören i räta led, men när Folkhälsomyndigheten utfärdar rekommendationer får även de mest anpassliga regelföljarna svårt att tyda innebörden. Med tiden har skepsisen ökat mot myndighetsföreträdare, som rabblar siffror och visar otydliga grafer, modelleringar och scenarier som vore de tecken i skyn eller röksignaler från förfädernas boplatser.

Upplevelsen av att bo i ett delvis voodooiserat land har växt sig stark när det samlade greppet om pandemin har släppt. Nu gör vi lite som vi själva vill.

Med förundran har jag noterat hur mycket Sverige skiljer sig från Danmark, där 500 000 tester utförs varje dag hos en befolkning som är hälften så stor som vår. Finns det ens några tillförlitliga siffror i vårt en gång så statistikspjutspetsiga land? Danska politiker och myndighetschefer svarar på frågor utan att titta i manus och omger sig med en känsla av att de faktiskt bryr sig om vad som händer. De förmedlar ett intryck av omsorg om befolkningen. Det fina ordet samfundssind dyker upp.

Säkert hänger vår utmattning delvis samman med frånvaron av överblick och kontroll. Vi har tröttnat på alla möjliga nivåer. Varför vårda samhället om andra inte gör det?

Läs även: DEBATT: Det saknas en liberal och frihetlig debatt om vaccinpass

Danskarna vet inte mer än vi om vaccinets tillförlitlighet; det man kan säga är att det dämpar smittspridningen och att det i stor utsträckning är ovaccinerade som hamnar på sjukhus. Ingen i Sverige lär i dag vara omedveten om att vi under två år har levt med denna pandemi. De som inte vaccinerat sig har gjort ett medvetet val; de misstror av olika skäl vaccinet eller det samhälle som erbjuder information och sprutor. När de drar in friheten i resonemanget påverkar de med sin definition av begreppet andras rörelseförmåga.

Vi kommer naturligtvis att ta oss igenom det här, mer eller mindre utmattade, men ett av prisen vi då kommer att ha betalat är ett mer splittrat samhälle. Om vi trodde att pandemin skulle föra oss samman mot en gemensam fiende trodde vi förmodligen fel.