I Sverige har ett samhälle återskapats som många trodde hade försvunnit.

Tiggare sitter på gatan, äldre personer rotar i papperskorgar, människor jobbar utan vare sig avtal eller klarlagd identitet, familjer med många barn bor trångt som på den gamla barnriketiden. En ansenlig del av den vuxna befolkningen lever av bidrag i stället för arbete. Offentliga verksamheter knäar under arbetsbördor och personalbrist.

Detta är nu ett samhälle det blivit svårt att lita på; ett land där vad som helst kan hända.

Parallellt med denna sociala utförsåkning har det gått att iaktta ett nyväckt engagemang för välgörenhet med en underliggande biton av tillfredsställelse över att Sverige minsann också har sitt elände och inte är lika präktigt välordnat som det gärna låtit påskina.

Kyrkorna tillhandahåller därför gärna filtar och hett kaffe medan Rädda Barnen rapporterar om att allt fler barn växer upp i fattigdom i detta land, som i nästa andetag beskrivs som så rikt att dess ansvar för omvärlden blivit närmast gränslöst. Den vänster som en gång för länge sedan kritiserade religion och välgörenhet har i dag bäddats in hos sina forna motståndare; Svenska kyrkan låter som Vänsterpartiet, och ibland vice versa, och genom sin sidoorganisation Tro och solidaritet ger Socialdemokraterna stöd till islamska missionsrörelsers konservatism.

I tv-rutan arrangeras samtidigt insamlingsgalor där välgörenhetskulturen smälter samman med melodifestivalkulturen i en svåruthärdlig blandning av armod och glitter.

Läs även: Dahlman: Man blir inte skurk av att vara fattig

Många sveps med i den här dickenska samhällsskildringen av Sverige. När det uppstår en hundra personer lång kö till vaccinationsbussen i centrala Stockholm drar Frälsningsarmén en tidstypisk slutsats: de här människorna väntar inte bara på sin tredje spruta, det är dessutom synd om dem eftersom de sannolikt inte har råd med mat. Därför går välgörenhetstanter runt med huvudena på sned och bjuder på smörgåsar. ”Å”, säger en kvinna i kön som läst den senaste rapporten om det svåra livet i Sverige, ”inte ska jag ha något, ge den till någon som bättre behöver den.”

Det återskapade fattigsamhället har blivit accepterat och internaliserat. Tiggerskan i filt utanför matbutiken är sedan länge en social accessoar. Vi har vant oss så vid försämrade samhällsfunktioner att vi inte längre reagerar på att man i reklamen möter barn som måste be om pengar till cancerbehandlingen.

Detta är förnedrings-tv; förnedrande för samhället och ett kvitto på att skattemedel inte används där de bäst behövs.

När de hurtiga ungdomarna i välgörenhetsvästar dyker på mig ute på torget och likt telefonförsäljare kvittrar sitt ”Hej, och hur mår du i dag?” vill jag svara att jag just fått ett hemskt sjukdomsbesked, men väluppfostrad som jag är nickar jag bara och skyndar vidare.

Jag tror att jag i den stunden tycker nästan lika illa om välgörenhet som om dem som försätter människor i sådant elände att välgörenhetsindustrin kan växa.

Uppenbarligen existerar inte längre ambitionen att upprätthålla en fungerande välfärd. Man har släppt idén att politik kan påverka. Om botten går ur finns inte längre något ansvar att utkräva bland beslutsfattarna; de har rest till fjällen eller renoverat badrummen, in kommer i stället Röda Korset och soppköken.

Några orsakssamband efterfrågas då inte. Det är som med den våldsamma brottsligheten, ofta skildrad som ondska nedfallen från skyn, och det är just i denna vädjan till sentimental uppgivenhet som välgörenheten kan framstå som det bästa svaret på en obegriplig samtid.

Läs även: Åberg: Ansvaret är alltid någon annans

Här sker ett slags kommersialisering av vår förmåga till omtanke. Jag minns hur Nöjesguiden en gång utsåg de hemlösas tidning till ”Årets glädjespridare”. Varuvagnen har länge varit symbol för både överkonsumtion och bostadsbrist. Det är lätt att tycka synd om djur, barn och slitna tidningsförsäljare, en känsla som premieras i offentligheten, i medierna, och lätt kombineras med upplevelsen av att själv vara förbisedd. Är vi inte allesammans en smula hemlösa i dagens samhälle?

Precis som socialtjänsten behöver fler bidragstagare för att byggas ut har välgörenhetsindustrin behov av att människor lever vid sidan av samhället. Det är så det har blivit. Den svenska välfärden är inte dimensionerad för det snabbt växande antal personer som finns i landet. Politiken har inte hunnit med, eller så har den sänkt sina ambitioner.

Passivt har den låtit tiggeriet flytta hit och en ny underjord öppna sig, befolkad med människor som inte syns i pappren och som inte har rätt att uppehålla sig här. Hela stadsdelar har blivit förvaringskärl för familjer utan egen försörjning och religiös fördomsfullhet har där uppmuntrats med föreningsbidrag och högtidstal om mångfald.

Läs även: Ahmed: Att ge upp är aldrig svaret

I de hipstertäta kvarter där jag bor är det inte heller långt mellan knarkarna och de vårdbehövande människorna med psykiska sjukdomar. Behovet är synligt av någonting som de uppenbarligen inte har tillgång till. Det samhälleliga omhändertagandet är borta. Hemlösheten är lika lite som ondskan blind och obegriplig – även om det är svårt att förstå hur den kan bestå i ett samhälle med lagstiftning som garanterar alla en bostad.

Med tanke på skattenivån i Sverige måste någonting ha blivit fel när det inte finns pengar till centrala uppgifter som att utbilda, skydda och bota medborgarna.

Jag tror att många har ett gott uppsåt när de skänker pengar till okända människor i obekanta miljöer, via organisationer med höga chefslöner och dryga omkostnader, men frågan är om ett samhälle som alltmer förlitar sig på insamlingar och allmosor bör kallas ett riktigt samhälle och inte ett terapeutiskt projekt.

I stället för att förändra någonting förstärker välgörenheten en tillfällig känsla av givmildhet och en mer långsiktig upplevelse av tingens orubblighet.

Lars Åberg
lars@bulletin.nu