Jag tittar ut genom fönstret och ser en vuxen kvinna låta sin hund bajsa på gräsmattan där barnen brukar leka. Alla vet att hundar inte får rastas på innergården, men det struntar hon i. Hon bryr sig varken om regler eller barn eftersom hon bestämt att hennes hund får bajsa där de minsta kryper och de något större spelar boll. Om jag rusade ner och skällde ut henne skulle hon förmodligen svara att hon inte tänkte ta någon skit från gnälliga grannar.

Bajset på gräset är hennes ensak. Hon gör väl som hon vill, det är ett fritt land.

Det händer också andra saker i huset: inbrott i gemensamma lokaler och i vårt källarförråd, uppbrutna ytterdörrar i granntrappan. Datorer bärs i väg, personliga föremål stjäls. Några tar sig friheter på andras bekostnad.

Frihet är rimligtvis inte något nollsummespel, men en ökning i vissa delar av samhället kan motsvaras av minskning i andra. När några bär sig illa åt blir andra rädda och låser in sig. De som tränger sig före i kön gör att andra hamnar längre bak. Ska den samlade friheten växa fordras sannolikt en gemensam ansträngning.

Läs även: Ahmed: Att ge upp är aldrig svaret

Hur man än mäter och värderar den är friheten dessutom större i Sverige än i många andra länder, vilket är ett skäl till att människor vill flytta hit. De som vid ankomsten ändå väljer att gå in i ett parallellsamhälle har också gjort en frihetskalkyl; de vill kombinera omgivningens tolerans med egen intolerans. En av frihetens egenheter är att den gör den sortens val möjliga.

Välfärdsstatens framväxt kombinerade föreställningar om trygghet, välstånd, rättvisa och frihet. Alla dessa ting fungerade sämre i det förgångna. Om Sverige kunde tyckas ha lite för mycket av konsenskultur, med åtföljande tråkighet, var det ett pris värt att betala när de allra flesta fick det bättre. Med studielån kunde alla studera, med agaförbud erkändes barnen som självständiga individer.

På den tiden upplevdes det inte så, men 1960-talets sociala och kulturella uppbrott och protester visade sig inte bara vara en betydelsebärande rörelse i tiden, utan framför allt en liberal språngbräda för befrielse från olika slags bindningar. Även om festivaler och demonstrationer var kollektiva tillställningar var det framför allt sociala konventioner som löstes upp.

Medan det talades högstämt om solidaritet höll den redan på att försvagas. Det var individen som befriades från gruppen. Nya normer formade en ny typ av individualism, ofta mer utbildad, mer berest och upplevelseinriktad, mer medelklassig, med en framtid i det nya samhällets tjänst. Flockdjurets instinkter fanns förstås kvar, och de blir synliga när många hänger med i samma svängar om opinionerna vänder, men i den nya friheten uppmuntrades man att odla sitt varumärke och fräscha upp sitt cv.

Läs även: Brinkemo: Är det dags att bli alarmist än?

Den som rastar sin hund på lekplatsen känner inte av tidigare generationers hämningar. Hon bestämmer själv och det finns alltid en FN- eller EU-rättighet, som hon kan tolka så att den ger henne rätt. Hon har kapat förtöjningarna och tänker inte bara själv utan i första hand på sig själv.

Låt oss kalla henne egoist.

Människans befrielse från andra hänsyn än dem till de egna behoven är en modern historia om stegvis upplösning av sammanhang och samhällskontrakt. Den skulle också kunna beskrivas i termer av tilltagande ensamhet om det inte vore så att egoismen vore en så utbredd rörelse att den snarast blivit kollektiv.

Möter man fyra personer som går i bredd på trottoaren utan att någon av dem viker undan, kan man utgå ifrån att de – såvida de inte är en italiensk turistgrupp eller ett killgäng från förorten – är vänsterpartister som vill visa att de inte tar någon skit, centerpartister som internaliserat sin partiledares uppfattning om jagets betydelse, kristdemokrater som har Gud på sin sida, miljöpartister som har Allah på sin sida, moderater som anser att trottoaren är deras eftersom de tycker att de betalar så mycket skatt att den borde vara det, eller socialdemokrater som irrar omkring utan att veta vart de är på väg.

I somras höll jag på att bli nedmejad av två ungdomar på elsparkcykel, vilket fick mig att fundera än mer kring gemensamma utrymmen och vårt beteende där. På besök i Tokyo häromåret såg jag inget skräp på gatorna. En tom läskburk rullande över tunnelbanevagnens golv fick en passagerare att snabbt böja sig ner och stoppa den i handväskan. Här hemma upphäver vi gränsen mellan privat och offentligt på ett helt annat vis genom att med en svordom mellan tänderna acceptera busens eller egoistens förtursrätt.

Vårt samhälle har blivit sådant att det ger individerna möjlighet att strunta i det som gav dem förutsättningarna att bete sig som de gör.

Förklaringarna till att så många verksamheter hänvisar till sina värdegrunder är flera: de litar inte på att de anställda själva förstår hur man uppför sig, de tror inte att allmänheten begriper varför verksamheten finns och de bekräftar att föreställningen om det gemensamma bästa är pulvriserad. Det är som om allt måste förklaras från grunden och göras om på nytt.

Läs även: Brinkemo: Suget efter riktiga samtal

På vidderna borta i Montana i USA släpper ranchfolket ut sina hästar som får ströva fritt i månader innan de halvt förvildade samlas in för att åter civiliseras och anpassas till säsongens arbetsuppgifter.

I Sverige har väldigt mycket släppts fritt och försvunnit över fälten in i skogarna utan att någon tänkte på konsekvenserna för grannar, arbetskamrater och medmänniskor. Regler är sällan bindande utan bör ses som rekommendationer. Om en princip är förhandlingsbar står flera andra på tur. När gränslösheten väl har etablerats blir det väldigt svårt att argumentera för behovet av gränssättningar. Anden återvänder ogärna till flaskan.

Egoister får andra att vilja ge igen med samma mynt; de vädjar till det sämsta inom oss. En armé av elsparkcyklister kan åstadkomma kaos och utbredd misstro mot det gemensamma som får tillhörighet och samhörighet att försvinna.

De nya egoisterna privatiserar därför offentligheten, de vittjar systemen och låter andra betala. De är i färd med att omdefiniera begreppet civilisation och snart finns inte tillräckligt många cowboys för att kunna hämta hem dem till mänskligheten. Ansvaret är alltid någon annans, någon annanstans.

Någon annan får plocka upp efter hunden på barnens gräsmatta.

Lars Åberg
lars@bulletin.nu