När danska Weekendavisen för flera år sedan undersökte förutsättningarna för en svensk utgåva blev slutsatsen att sådana saknades eftersom det inte fanns någon åsiktsbredd i Sverige. Alla förväntades tycka likadant. Den variation i samhälls- och kulturdebatten som Weekendavisen ville bidra till betraktades som ouppnåelig.

Numera ger de medier som kallas sociala var och en möjlighet att bli arg på någonting, offentligt eller i egna små deloffentligheter. Men upprördhet, ilska och cynism är inte nödvändigtvis detsamma som debatt; bakom larmet, om röken skulle skingras, finns rädslan kvar för att säga sin mening. Eftersom vi alla fått lära oss, hårdhänt eller genom intuition, vilka meningar som är gångbara i ett smidigt yrkesliv och ett trivsamt umgänge, finns sällan anledning att utmana det tillstånd som den danska tidningen identifierade.

I synnerhet kulturdebatten har om möjligt blivit trängre och snävare. De kultursidor jag själv länge medarbetade på domineras nu av förutsägbara ukaser från självrättfärdiga politbyråföreståndare, som uppfattar sig som belägrade av folklig dumhet.

Läs även: Altstadt: Powerkvinnan Läckberg är själv en makthavare i cancelkulturen

Kanske har det alltid varit på det viset, möjligen såg jag inte bjälken i det egna ögat, men med konkurrensen från nätets myriader av möjligheter att inhämta information – och uttrycka sin frustration över den – har kulturjournalistiken blivit så introvert att dess förmåga att orientera sig i ett samhälle med ökad vikt vid kulturfrågor verkar nästan utraderad.

I stället för nyfikna undersökningar från ett snabbt förändrat land erbjuds vi vändstekta socioekonomiska förklaringar till sådant som av allt att döma är mycket mer komplicerat.

Vid invigningen av Stockholms stadsteater 1960 formulerade det dåvarande finansborgarrådet Hjalmar Mehr (S) en tydlig förhoppning och förväntan: ”Vi väntar att stadsteatern verkligen ska vara ett salt i kulturdebatten. Stadsteatern ska vara djärv och fri, stridbar och stundtals profetisk.”

Det där med att vara djärv och fri, stridbar och profetisk, är 61 år senare inte alls något ideal för dem, som omedelbart sorterar in mänskligheten efter hudfärg och kön och placerar dem i varenda tänkbar gruppkonstruktion som kan användas för att visa avsky eller beundran. Flockimpulserna från sociala medier flyttar in hos etablissemanget och skvaller och utfrysningsmetoder sprids på universitet, dagstidningar, bokförlag och kulturinstitutioner.

Läs även: Grant: Har föreningen GAPF drabbats av cancelkultur?

Lotta Fristorps Benny – drevet, döden (Kaunitz-Olsson, 2021) är en liten koncentrerad bok om hur Benny Fredriksson, hennes chef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, gick under när mediedrevet aktiverades av #metoo. Som presschef förstod Fristorp både teaterns och journalistikens mekanismer; mitt i hennes lågmäldhet stannar ändå en sorgsen förundran kvar över enskilda skribenters väldigt aktiva medverkan i det ovärdiga skådespel som drev Fredriksson mot stupet. Hon skriver: ”Ibland tycks ’sanning’ vara något helt underordnat för medierna så länge ’syftet’ är gott.”

Jag misstänker att Weekendavisens chefredaktör funderade i liknande banor när hon drog slutsatsen att likformigheten gjorde det så svårt att debattera i Sverige.

Mediernas självbild kan påminna om hur Sverige såg sin plats i världen på 1970-talet, när välfärdsstaten hade installerats och de goda idéerna skulle exporteras med u-landsbiståndets hjälp. Eftersom syftet ansågs gott dröjde det ofta innan någon började fråga efter resultatet. När biståndspolitiken sedan på allvar dessutom flyttade hem och blev integrationspolitik på 1990-talet fanns en bred förståelse för att man ville väl och en spridd tro på att Sverige visste vad som borde göras.

Den strukturella välviljan satt nu i väggarna och mediernas bevakning ingick som en viktig beståndsdel i den.

Alla som kallats rasist och nazist vet hur svårt det varit att fråga efter resultaten och hur motigt det varit att ställa kritiska frågor om en politik som förtjänat just sådana. Då var det en svordom i kyrkan, men i dag ses det som en självklarhet att Sverigedemokraternas tillväxt hängde samman med en medial och politisk konsensus om att undvika frågor om sådant som höll på att förändra vardagen inför människors ögon.

Läs även: John Cleese i nytt program – ska utforska ”cancel culture”

I den uteblivna debattens Sverige har röster hamnat i marginalen och i kanaler där argumenten sällan synas. Eftersom hon fortfarande finns kvar i offentligheten har Ann Heberlein kunnat ge ut en bok, Fallet (Mondial, 2021), om hur hon upphörde att vara omhuldad när hon började skriva om ämnen, där syftet misstänktes vara ont och där det saknades tillräckligt intresse för att ens vilja erkänna problemen.

Många andra har bara fått en kall vind i ansiktet utan att kunna bemöta saker som påståtts om dem.

Morgan Johansson, justitieministern, bekräftade häromkvällen i SVT:s ”30 minuter” (15/9) sin förmåga att ge skamlösheten ett ansikte när han pressad av intervjuaren Anders Holmberg försökte slingra sig ur det faktum att sådant som numera är regeringens politik av honom tidigare flera gånger avfärdats som ”främlingsfientligt”.

Inte ens med mycket stor ansträngning kan man få det till att Johanssons syfte var gott. I stället bidrog han till låsningen, till uppskjutna insikter, till tystnad. Vi har en bit kvar till det djärva och fria, det stridbara och stundtals profetiska.

Lars Åberg

lars@bulletin.nu