Vad fanken är egentligen en powerkvinna? Jag tror realityserien med det patetiskt pinsamma namnet ”Svenska powerkvinnor” fick Margot Wallström att undra ungefär samma sak. På sociala medier raljerade hon över att Camilla Läckbergs viktigaste rum var garderoben. Och strax därpå trendade Wallström som förövare på Twitter och toppade kvällspressens löpsedlar.

Jag har själv genom åren skrivit kritiskt om Wallström som politiker, men varför inte ta hennes undran över powerkvinnor och garderober på allvar?

Wallström blev antagligen förvirrad framför teven eftersom den feminism som förr handlade om halva makten och hela lönen har transformerats till konceptet kvinnlig empowerment som varumärke.

Den shoppande kvinnan med strålande karriär är som offentlig figur ett relativt nytt fenomen. I den grå forntiden hette det att ”Kvinnor kan”. Men empowerment har i dag certifierat Kvinnan – med just stort K – som än mer fantastisk och oantastlig.

Läs även: Dahlman: Sunkig feminism att mansplaina hur kvinnor får se ut

Jag gissar att fenomenet förklaras av att den mördande mediekonkurrensen gjorde tilltalet i kvinnors veckopress och månadsmagasin mer målgruppsanpassat personligt och smeksamt inställsamt. Samtidigt som feminister med akademiska titlar lyfte upp den framväxande kändiskultens kvinnor som förebilder. Och så smälte det kommersiella och politiska ihop under 90-talet till en sorts feministisk hybrid: Vad än kvinnor tar sig för eller väljer kan motiveras och säljas som kvinnligt självförverkligande, och måste därför mötas av applåder

Men empowerment-varianten av feminism har också som biprodukt en sorts särartsideologi. Kvinnor vill bli betraktade som likar, och de kritiserar män när de behandlar dem som kvinnor. Samtidigt som Kvinnan ständigt framhävs som det andra könet med särskilda kvaliteter.

Kvinnor är exempelvis per definition modiga, vackra, kloka men framför allt oerhört starka. Och de kan inte förbigås eller ifrågasättas utan att protester hörs om att det enbart handlar om hennes kön i form av kvinnohat och förakt. En särskildhet som alltså kopplas på när det överensstämmer med kommersiella, karriärmässiga eller politiska intressen.

Läs även: Makram: Feminism eller könsrelativism?

Läckberg svarade därför Wallström att hon inte förtjänar förakt för att hon just som kvinna är stolt över att själv ha dragit in miljoner och förverkligat sina drömmar. Och på sociala medier var den rasande opinionen enig om att Wallström agerat som en typisk sosse och missunnsamt och avundsjukt begått ett maktövergrepp.

Men Läckberg kan knappast supportas som underdog. Hon har ju själv, backad av sin enorma följarskara, varit en ledargestalt för cancel- och deplattformeringskampanjer.

Professor Bo Rothstein ställde i Expressen exempelvis frågan om Läckbergs och Mia Skäringers höga position var förklaringen till varför åklagaren endast åtalade Cissi Wallin för förtal. Med nästan 500 000 följare var det ju de som var superspridarna av namnet på Wallins påstådda våldtäktsman. Och vad man än anser om honom så blev han ett offer för Läckbergs och metoos lynchjustis.

Läs även: Enligt radikalfeminismen måste Göran Lambertz offras

Hon uppmanade exempelvis också sina hundratusentals följare att mejla Nobelstiftelsen med kravet att inte dela ut nobelpriset 2019 och att medlemmarna i Svenska Akademien ”med Horace Engdahl i spetsen” skulle avgå.

I det nya medielandskapet är Läckberg en makthavare på en position som förpassar Wallström långt in i skuggan.

Och jag tror att Wallström helt enkelt inte är uppkopplad på den nya tidens empowerment-variant av feminism där en walk in closet är den viktigaste bekräftelsen på kvinnligt självförverkligande. För Wallström och hennes generationskamrater är det självklart att power utgår från arbetsrummet och inte garderoben, annars hade de aldrig nått den verkliga maktens toppositioner.