Någonstans i ett slutet nätforum ventilerade ett fåtal européer svårigheterna med att lära sig just svenska.

Läs även: Skogkär: Invandrares jobbchanser hänger på svenskan

En frustrerad britt utbrast:

Jag tycker ibland att det är ganska nedslående att försöka prata svenska i Stockholm. Om du tappar så mycket som en stavelse kommer svensken nio av tio gånger att himla med ögonen och byta till flytande engelska med en felfri amerikansk dialekt på ett ögonblick.

Varpå en svensk svarade:

Det är faktiskt sant. Det beror dels på att vi tror att vi gör dig en tjänst, och dels för att det är ingen idé att slösa tid på att försöka kommunicera när man kan enkelt byta till ett språk som båda parter förstår.

Britten svarade:

Åh, jag förstår det, men att kämpa igenom och komma på hur man kommunicerar bortom ens begränsade ordförråd är det enda sättet att bli flytande, och jag känner att jag väldigt sällan får möjligheten!

Jag kunde relatera till diskussionen på en själslig nivå. Själv har jag alltid haft en något märklig blandning av just ”brittiskt” och ”amerikanskt” uttal när jag pratar svenska och blev oftast bemött på samma sätt av svenskar.

Man bytte således direkt till engelska för att underlätta samtalet, men jag envisades med trasig svenska: ”Nej! Jag vill svenska!”

Skälet till mitt ”engelska” uttal av ärans och hjältarnas språk: Jag behärskade engelska innan jag kom till Sverige, och som de flesta svenskar lärde jag mig ett amerikanskt-klingande uttal tack vare den amerikanska popkulturimperialismen.

Det är så lätt att lära sig engelska eftersom USA och England efter kriget dränkte hela planeten i sin populärkultur med The Beatles, Michael Jackson, Madonna, Queen, Whitney Houston, ABBA, Titanic, KISS, Back to The Future och så vidare. Dessa kulturella fenomen infiltrerade till och med vårt lilla muslimska hushåll i Jemens huvudstad Sanaa.

Till och med svenskar bidrog till engelskans kulturimperialistiska segertåg över världen. Svenske Max Martin skapade några av världens mest älskade engelskspråkiga poplåtar, och ingen kan skriva pophistoria utan ABBA och Ace of Bace.

Att lära sig engelska är lätt eftersom engelskan härskar över vår tv-rutor, ljuder i våra musikspellistor och dominerar våra bokhyllor. Allt det där började förstås med den brittiska koloniseringen som tvingade delar av världen till att bli mer engelsk. Tar man bort det historiska våldet ur berättelsen så hade engelskiferingen många positiva resultat.

Svenskan däremot har inte koloniserat stora delar av världen. Därför låter uttalen av svenska långa vokaler som A, Ö, U, Ä och Å helt hysteriska för den som aldrig hört språket tidigare.

Läs även: Regeringen: Obligatorisk ”Sverigekurs” för nyanlända

För den som flyttar till Sverige blir således upplevelsen inte alls densamma som för den som flyttar till USA, Storbritannien eller Kanada. Svenskan kräver en rejäl omformatering av vokaler, hörsel och stämband.

Trots att jag skriver mina krönikor och böcker på svenska, och trots att jag kommunicerar på svenska hela tiden, så har jag ändå svårt med uttalet av den långa varianten av vokalen ”U”. Det kommer att ta mig minst åtta år till tills jag behärskar den.

Jag förstår verkligen inte hur ni svenskar skapade det där ljudet ”U”-ljudet.
Är det för att tortera invandrare?
Är det.... rasism?

Nåväl, jag ska inte klaga – det finns en hel del arabiska både vokaler och konsonanter som kan skrämma livet ur den tappraste.

De flesta araber och afrikaner som har kommit till Sverige kan dessvärre inte flytande engelska och måste därmed förlita sig helt på svenska.

Detta innebär att de som kommer hit omedelbart borde börja anstränga sig för att förstå och bli förstådda – men detta händer inte i den utsträckning som svenskar önskar sig, eftersom svenskar ger lättjan en hjälpande hand.

Dels genom att erbjuda gratis tolkhjälp varhelst den efterfrågas.
Dels genom en aldrig sinande ström av bidrag som du kan falla tillbaka på.

Varför anstränga sig när soffan är bekväm, räkningarna är betalda av osynliga trollféer och tolkar står redo att förklara alla de där konstiga Å- och U-ljuden?

Jag har hört en del invandrarföräldrar som hävdat att eftersom de aldrig kommer att kunna behärska språket, är det därför klokare att satsa på att deras barn ska lära sig behärska språket i stället. De kom hit för sina barns framtid trots allt.

Temat ”icke självförsörjande invandrare” är återkommande, men en intressantare fråga som är relevantare och borde lyftas fram oftare är: hur många människor finns i Sverige som inte kan svenska?

Och av dem som kan svenska, hur många av dem pratar ”ortensvenska”, en helt ny ”dialekt” som varken går hem hos svenskar eller arbetsgivare? Eller för den delen, är tillräckligt rik för att kunna uttrycka en människas alla komplicerade tankar och känslor.

Om språket är nyckeln till integrationen – var är all forskning kring invandrares språkkunskaper och dess inverkan på sagda integration?

Eller ska vi nöja oss med att många invandrare i bästa fall har ett jobb, och låta den svenska kulturen, som uppbär och formar Sverige som land, ta en baksätesplats i deras liv? Och vårt liv?

Läs även: Brinkemo: Kollektiv blodshämnd har kommit till Sverige