Denna text handlar om Jalwa. Det är ett arabiskt ord som beskriver något som tidigare inte var särskilt relevant att känna till men som kan förklara vad vi nu ser.

Häromveckan rapporterades om flera personer som dödats i gängrelaterade dåd i Stockholm. Inget nytt i sig. Men i stället för mord på fiender i gängkriget var det anhöriga som mördades, bland annat en 50-årig pappa till en kriminell. Det ringde på dörren, han öppnade och pepprades med kulor i sitt hem i Tullinge med hustru och barn närvarande i radhuset.

Två kvinnor i Alby, mamman och flickvännen till en kriminell, utsattes för ett brandattentat. Lättantändlig vätska hälldes genom brevinkastet och sattes fyr på. Mamman dog i lågorna, flickvännen när hon hoppade från femte våningen.

Nu rapporterar polisen att det blivit allt vanligare att anhöriga till kriminella inte bor på adressen där de är skrivna och att allt fler släktingar flyr utomlands. Det är det som är Jalwa. Ordet betyder förvisning eller exil. Men det är inte bara ett ord, det är en praxis, en sedvanerätt, ett fenomen i delar av världen varifrån många har kommit till Sverige.

Jalwa är sannolikt något vi kommer att se mer av såvida utvecklingen följer tidigare mönster.

Fenomen efter fenomen, tidigare okända, framträder först i mindre skala, sedan i allt större. Initialt accepteras de inte, det är okänd mark och alla blir osäkra i avsaknad av begreppsapparat, förståelse och kontext.

Sedan går åren och omfattningen blir så överväldigande att de blir allt svårare att förneka. Plötsligt stannar allt fler upp och tänker; hm… det finns tydligen något som ändå heter hederskultur. Det tidigare okända och i det längsta förnekat ska sedan hanteras. Men hur?

Minns begreppet klan. Det fanns inte några sådana tills en av landets högsta polischefer berättade att det bor minst 40 klaner i Sverige som dessutom är kriminella.

Därefter började de trevande försöken att hantera det som tidigare inte erkändes.
Men vi hade kunnat vara förberedda om vår omvärldskunskap varit bättre.

För ett år sen rapporterade SVT om att ”Unga flickor utsatta för hedersvåld och dödshot spärras in på låsta ungdomshem för att skydda dem från sina familjer”. Eftersom jag ägnat många år åt studier av klanstrukturer slogs jag av att det är precis så det går till i många länder i exempelvis Mellanöstern. Det upptäckte jag inte minst på en researchresa i Jordanien. Offer för hederskulturen placeras ofta i fängelse för att skydda dem från släkten. Här i länken ett reportage från Jordanien om Fatima, inspärrad i 30 år, trots att hon inte är en brottsling utan ett offer.

Om Mellanösternforskare bara hade ägnat sig åt lite djupare grundläggande strukturer i den delen av världen hade vi inte behövt bli så tagna på sängen av fenomen som dyker upp här.

Just Jordanien är ett särskilt intressant studieobjekt eftersom det strävar efter att bli en modern stat. Det är ett av de mest stabila länderna i regionen med ett hyfsat liberalt kungahus och parlament, en provästlig utrikespolitik och relativt sett fria val. Nu är det så att befolkningen är sprungen ur en beduinkultur. En stor andel har visserligen övergett nomadlivet och flyttat in i städer och byar, men man ska inte förledas att tro att deras mindset inte längre präglas av klantänkande.

I Jordanien utspelar sig en kamp mellan klan och stat. Värderingarna hos befolkningen är djupt präglade av klanens kollektivism medan staten vill tillskriva individen egen agens. Staten försöker också få monopol på både våldet och dömandet i statliga domstolar. Det är en fascinerande process som landet befinner sig i men den som tror att utgången är given misstar sig.

Inte minst eftersom klanen på många sätt präglar den jordanska staten. Tillsättningar av ämbeten utgår inte sällan från klantillhörighet, allt för att skapa en maktbalans mellan de olika klanerna. Dessutom legitimeras landets monarki med att de tillhör samma prominenta stam som Profeten – Banu Hashim.

Varvid vi är tillbaka i begreppet Jalwa. I syfte att undvika blodshämnder hade detta Mellanösternland fram till 1976 en lag som vilade på klanprinciper – bland annat lagen om jalwa. När någon hade begått ett allvarligt brott kunde myndigheterna således tvångsförflytta den misstänktes släktingar. Det skedde eftersom klanen inte ser till individer utan till kollektivet. Det kunde därför handla om flera hundra individer, alla som delade anfader fem generationer bakåt i tiden, alltså farfars farfars far.

Det gjorde man eftersom samtliga var potentiella måltavlor för hämnd så länge de båda klanerna inte kommit överens i en klandomstol om rättmätig kompensation för begånget brott. Staten insåg att detta ledde till förödande socioekonomiska konsekvenser eftersom människor tvingades lämna hem och försörjning och barnen sin skolgång.

Landet ville bort från denna form av kollektivism och lagen annullerades. Men uråldriga principer tar tid att besegra och i praktiken har de överlevt. Trots att det är en sedvänja som inte längre stöds av någon rättslig ram praktiseras jalwa under statens beskydd. Jordanska politiker har försökt begränsa antalet släktingar som tvingas flytta för att mildra effekterna av den.

Men 2012 tvingades 1 300 släktingar till en brottsling att lämna sin region och kunde inte återvända förrän 2017. När en medlem i klanen al-Shahin efter en bilolycka 2019 dödade en man ur släkten Abu al-Ghanam tvångsförvisades 200 personer, skriver Human Right Watch.

I ”Jordan News” intervjuas landets justitieminister, Mahmoud Al-Kharabsheh. Han säger att stamsamhällets regler tidigare var relevanta och hade en funktion men att jalwa idag utgör ett enormt problem för ett land som vill bli en modern stat. Man tar bara till jalwa vid tre fall: vid mord, vid hedersrelaterade överträdelser och när man inte respekterar besluten i en klandomstol.

Blodshämnden har genom historien varit ett verktyg i den rättsliga verktygslådan, också här i Sverige före rättsstatens framväxt. Genom rättsstaten har vi lärt oss att lägga band på instinkten att vilja hämnas. Vi överlåter den och rättskipningen till en ”tredje part” för att döma den individ som begått ett brott. Gårdagens kriminella klumpade inte heller de ihop en enskild persons illgärning med dennes släkt. Här var var och en, individen, ensam ansvarig för sina handlingar.

Men fenomenet jalwa är en nästan övertydlig illustration av det kollektivistiska tänkandet i de delar av världen där klanorganisationen fortfarande är dominerande, och varifrån många invandrare till Sverige kommit. Individen ses obönhörligen som en oupplöslig del av ett kollektiv.

Även om gängkriminella är uppväxta i det individualistiska Sverige är de, som jag skrev i min förra text, samtidigt socialiserade av föräldrar från kollektivistiska strukturer. Därför är tröskeln sannolikt lägre för dessa kriminella att hämnas på människor som egentligen inte har någonting med en konflikt att göra, precis som de släktingar till kriminella som skriver sig på andra adresser eller flyr utomlands, är djupt förtrogna med detta kollektivistiska mindset.

Bättre att företa en egenarrangerad jalwa än att riskera livet.

Jag är rädd att detta bara är början på blodshämnder som vi tidigare aldrig sett.