För två dagar sedan skickade någon mig nyheten om att en domstol som kontrolleras av Huthirebellerna i Jemen har dömt 13 personer till offentlig avrättning på grund av anklagelser om homosexualitet.

För många är det bara en helt vanlig nyhet från världens mest deprimerande region. För mig är det mycket mer än bara en nyhet, den skickade mig på en mental bergochdalbanetur, det är en känslobomb av rädsla, sorg, tacksamhet och hopplöshet. Jag kan inte sluta tänka på hur jag hade kunnat vara en av de homosexuella som väntade på att avrättas om jag hade stannat kvar i Jemen.

Läs även: Ahmed: Jemen bombas sönder och samman, men Rihanna är gravid

Det finns en fråga som ställs till mig, ibland artigt och ibland cyniskt: ”Varför stannade du inte kvar i Jemen och kämpade för homosexuellas rättigheter där?”

Sådana frågor är så naiva att jag inte ens kan förklara hur naiva de är. Jemen, liksom många andra länder i Mellanöstern, befinner sig fortfarande i mörkaste medeltid, där inte ens kvinnor kan kämpa för högst blygsamma rättigheter utan att riskera livet.

Min egen mamma har utsatts för mordförsök för de högst modesta budskapen att ”döda inte kvinnor om de tar av sig slöjan”, ”våldta inte kvinnor” och ”gift inte bort barn”. Det är omöjligt, otänkbart, att någon i det här läget skulle våga tala om ”homosexuellas rättigheter”, risken att dödas skulle blir akut.

Det finns endast två personer i Jemens historia som har vågat prata om homosexuellas rättigheter i Jemen: Ala’a Jarban och Rana Jarhum. De var båda goda vänner till mig, och Rana var till och med en av mina bästa vänner, tills hon bröt kontakten med mig på grund av politiska dispyter, bland annat om Israel och Palestina – men det är en annan historia.

Men låt mig berätta vad som hände med dem när de försökte prata om homosexuellas rättigheter i Jemen.

Först ut var Ala’a Jarban, som drev en blogg under den arabiska våren där han bland annat skrev: ”Jag är Queer och jag skiter i Islam.” Jag minns inte hela texten, men den var arg, frustrerad och osammanhängande. Det var helt enkelt en homosexuell man som hade fått nog.

De följande tre dagarna var ett helvete för honom. Han fick tusentals dödshot, såklart. Men han befann sig redan på en kort resa i Kanada. Han behövde bara samla ihop dödshoten för att få asyl i landet, vilket också han också fick.

Själv kunde jag inte visa upp för ”bevis” för Migrationsverket på att det fanns trovärdiga hot mot mig som bög i Jemen, eftersom ingen kände till min läggning.

Det största hotet mot mig var ett resultat av min mammas arbete, då Al-Qaeda redan hade hotat hela vår familj för hennes aktivism för Jemens kvinnor. Men jag berättade det för Migrationsverket ändå: Att om jag skulle åka tillbaka till Jemen, då måste jag låtsas vara heterosexuell för resten av mitt liv.

Migrationsverkets beslut var att ge mig asyl både på grund av min mammas aktivism och min sexuella läggning. Ibland undrar jag om jag hade fått asyl i dagens Sverige 2024, om det inte varit för min mammas bakgrund, utan bevis på att det fanns faktiska hot mot mig som homosexuell.

När Ala’a kom till Kanada blev han känd över en natt. Han intervjuades av lokala tidningar, men bara några timmar senare försvann han helt och hållet från sociala medier. Han hade en privat Instagramprofil där vi följde varandra, mwn också den försvann efter några år. Han raderade sin blogg och ville inte längre figurera som aktivist för homosexuellas rättigheter. Han ville bara leva sitt liv i Kanada som en homosexuell man.

Läs även: Altstadt: SD-bögar och vänsterns lämmeltåg mot stupet

Vilket för mig till Rana Jarhum, som länge var en av mina närmsta vänner. Hon är 10 år äldre än mig och var på sätt och vis som en storasyster när jag var yngre.

Ingen kände till min sexuella läggning, förutom jag själv. Men Rana visste, vilket hon berättade för mig när jag kom ut för henne 2015, när jag redan befann mig i Sverige. Hon hade alltid vetat.

2012 hängde jag med Rana och andra kompisar varje dag. Ranas mamma, Hooria Mashhour, var då Jemens minister för mänskliga rättigheter. Min mamma och hennes mamma var vänner. De utgjorde var Jemens feministiska avantgarde, så att säga.

Rana bestämde sig en helt vanlig dag för att lägga upp ett inlägg på Facebook. Hon hade inte så många vänner på Facebook, så hon vågade sig på att lägga upp en bild på en amerikansk soldat med en t-shirt med texten det stod: ”I am gay”.

Hon försåg den med kommentaren: ”När ska vi prata om homosexuellas rättigheter i Jemen?”

Inom några timmar rasade hela Jemen över postningen. Ett tiotal tidningar skrev på temat ”Jemens minister för mänskliga rättigheter kräver rättigheter för bögar!”

En del rubriker valde att tala om ”pedofilers” eller ”perversas” rättigheter istället för homosexuellas.

När Rana mötte backlashen satt vi tillsammans i hennes lägenhet. Hon satt och grät. Alla krävde hennes mammas avgång. Hennes namn och hennes mammas namn var nu nedsmutsade för evigt. Dödshoten trillade in. Hatkommentarerna exploderade.

Hon blev tvungen att skriva ett nytt Facebook-inlägg:

Allt det här är bara en kampanj mot min mamma. Det är självklart att jag inte vill ha rättigheter för homosexuella i Jemen! Jag ställde en vanlig fråga eftersom dessa människor har börjat få rättigheter överallt, och jag skrev min kommentar sarkastiskt eftersom jag driver med dem, och frågar hur det skulle kunna bli en fråga i Jemen.

När hon skrev det inlägget och publicerade det var hela hennes ansikte blött av tårar. Hon kunde inte sluta gråta. Men hon var tvungen att rädda hennes karriär.

En vecka senare hade hon packat hela sitt liv i en väska, sagt upp sig från sitt välbetalda jobb, och lämnade – eller flydde – Jemen för evigt.

Bara dessa två berättelser hade jag kunnat skriva en hel bok om.

Men det dessa berättelser och denna oskrivna bok väcker är min stora tacksamhet gentemot Sverige.

Här kan jag skriva om allt detta, jag kan uttrycka mig själv som jag vill, utan att vara rädd för den svenska staten. Jag flydde dödstraffet, men framför allt har jag funnit ett hem där jag kan vara mig själv och säga det jag vill utan rädsla.

Läs även: Ahmed: Tio år sedan den arabiska våren – var det värt det?