SVT-dokumentären SD-bögar sände chockvågor genom den enfaldigare delen av vänstergalaxen. Sprickor öppnade sig och skakningarna gjorde att folk drattade på ändan medan de försökte processa det ofattbara – även gaypersoner röstar SD. Och på sociala medier upprepades de gamla vanliga schamanistiska besvärjelserna som funkat så bra i alla år: homosexuella som inte beter sig enligt normen lider av självhat.

Läs även: DEBATT: Transaktivism kan bli omvändelseterapi för homosexuella

Jag får ju skämmas varje dag för att man fortfarande överhuvudtaget vill höra hemma i vänstern. Och nu tänker jag inte bara på den homofobiska utgångspunkten att män som föredrar samkönat sex inte kan vara som alla andra. Reaktionerna får mig även att åter undra varför inte vänsterpersoner blir själaglada över att utvecklingen nått så långt att även gaypersoner välkomnas bland de konservativa?

Det finns inte en sexualpolitisk reform som inte vänstern och de liberala drivit fram så varför inte shejka loss av pur lycka över att kampen skördat sådana segrar? Varför firar man inte med konfettiregn över det enorma framsteget att homosexuella män numera till och med kan vara SD:are utan att som förr behöva gömma sig i den politiska garderoben? Det är väl inget mindre än toppen att gaypersoner med SD-läggning inte längre behöver låtsas vara sossar eller folkpartister för att slippa bli utstötta av majoritetssamhället?

Jag minns när det var Moderaterna som väckte orimlig och absurd vrede när de svängt om i olika gayfrågor och Fredrik Reinfeldt skulle invigningstala på Pride 2003. Aktivistiska vänsterpersoner protesterade och utropade bojkott. För framstegen bland borgerligheten var egentligen ett nederlag. Men det var uppenbart att det inte var gaypersonerna som var förlorarna utan på något lustigt vis vänstern.

Och programserien SD-bögar visar på nytt att man fortfarande inte kan hantera att också gaymän fritt vill välja parti. På sociala medier försökte profilerade vänsterpersoner som vanligt överglänsa varandra, likt Molières De löjliga preciöserna. För det som utmärker vår tid är att de politiska posörerna är helt ointresserade av att vinna över exempelvis gaypersoner på sin sida, istället vill man briljera inför den redan etablerade publiken med stilistiskt coola utfall och stötar. Med olika hovrituella åtbörder och piruetter hånades och mobbades därför de uppdiktade gayodjuren.

Ja, vad ska de stackarna annars ta sig till? Man kan ju inte längre erbjuda någon alternativ samhällsordning eller några visioner utan att låta som en HR-avdelning på mental dekis.

Det återstår bara att med en mallig och självsäker attityd excellera i fäktningskonst mot de egna halmgubbarna inför sin lydiga och belåtna svans.

Vänstern debatterar inte längre politik, man har tvingats till att reaktivt bevaka revir. Om du föredrar samkönad sex och romantik måste du automatiskt bli politiskt ägd av en ledande fraktion av dumvänstern som påstår sig ha rätt att företräda och definiera dig, att normen för dig och bestämma vilka linjer som du inte får överträda.

De gaya SD:arna framstår då som märkliga anomalier, inte minst då Bulletins krönikör Luai Ahmed, flykting från Jemen, som deltog i dokumentären. Han är så avvikande, konstig, felaktig och förkastlig att det är högst osannolikt att han ens existerar. Och om han ändå gör det så måste det onaturliga fenomenet dissekeras via en rejäl dos psykologisk profilering. Responsen på programserien påminde faktiskt om de attityder som förstörde livet för så många gaypersoner i det forna Sverige.

Allt förklaras förstås av vänsterns fantomsmärtor över en förlorad värld. En stor sorg blandad med ilska då ett politiskt projekt går i graven. Man drev fram rättigheterna men segrade ihjäl sig. Och idag kan vänstern inte längre göra anspråk på gaypersoner som sitt eget egendomsfolk. De är inga naturliga allierade bara på grund av sina sexuella preferenser och har ingen plikt att delta i den dödfödda kampen för att få drömmen om mångkulturalism att lyfta politiskt.

Läs även: Åberg: Skördetid för sekterna när identitetspolitiken styr

Jag har sagt det förut – man kan inte skapa ett stort gemensamt Vi utifrån en identitär analys som stenhårt buntar ihop oss i olika grupper utifrån stereotyper, skapar tabun som skiljer oss åt, och framhäver det annorlunda för att sedan förvänta sig storsamling vid pumpen. Ja, vad tror man ska hända när de ställer olika grupper mot varandra i en teoretisk tänkt makthierarki? Och framfödandet av den nutida superskurken Det vita heterosexuella cis-gubbslemmet var ingen vacker syn.

Man har satsat allt på att Luai Ahmed också ska fatta att det är sagda nemesis som gaymän bör frukta och inte de muslimska shariaanhängarna i klan- och hederskulturernas förorter och deras inflytande på det svenska samhället. Nej, Ahmed har inte avgett några löften men är ändå en svikare. Han kan därför aldrig ses som en modig, självständig och mångbegåvad ung man utan bara som en självhatande bög som antagligen var islamofob redan i Jemen på koranskolan.

I Sverige har den forna versionen av kristendom släppt taget om våra liv och institutioner. Och när samhället sekulariseras så finns inga tvingande principer kvar som hindrar konservativa partier med dess olika inriktningar att även välkomna gaypersoner, vare sig det är Åkessons SD eller Le Pens Nationell samling.

KD:s väckelsekristna kärnväljare är exempelvis numer knappast fler än två procent av totalen. Och så länge de hålls i schack kommer det fortfarande vara möjligt för gaypersoner att leda ungdomsförbundet och för Ebba Busch att dansa i Prideåget. Och om inte främst sossarna viker ner sig för sin antar jag växande röstandel icke-sekulära muslimer så skiner regnbågen över landet.

Vänstern måste dock stålhårt hålla fast vid att gaymän är en samling lättledda och lågbegåvade varelser som lurats till paranoia över islam, som överger sina enda vänner för att springa rakt i gapet på de konservativa bestarna för att söka skydd. Och de önskar hett att de gaya snart och brutalt ska bli svikna av sina nya hussar och bli kastade under bussar när de lockats spela ut sin roll som maskotar på alibiuppdrag.

Det är för mig obegripligt att man istället inte stöder och supportar konservativa homosexuella. Och om vänstern och de liberala var bara aningens smartare skulle de öppna stora famnen på vid gavel för SD inom Pride och RFSL och andra sammanhang för att riktigt ordentligt påskynda mainstreamingen.

Man envisas dock med att stenhårt spjärna emot faktumet att partiet förändras som alla andra. För om de accepterade att SD numera är för samkönade adoptioner och har sagt ja till lesbisk insemination skulle väl hela den kända världen rämna och skapelsen rulla bakåt.

Det är både uppenbart och upprörande att vänstern vägrar vinna, för att istället värna sina fiender som vore SD de sista dropparna vatten på den långa ökenvandringen.

Läs även: Ahmed: När invandrarbarn vill halshugga bögar tiger vänstern