Sverige är ett drömland för den som gillar bidrag. Svenskarna har skapat ett alltför generöst system som är enkelt och smidigt att lura. Och som därtill är avpassat för en luthersk arbetsmoral och mamma-pappa-och-två barn-familjer, skriver Luai Ahmed.
Granskningen som Expressen gjorde förra året om långtidsarbetslöshet i Sverige visade på djupa sår i samhällsväven som Socialdemokraterna skapat med sin politik och som de verkar vara helt omedvetna om.
Läs även: Centerkandidaten utreds för bidragsbrott – tvingas till timeout
I Sverige finns det ungefär 190 000 långtidsarbetslösa. Det vill säga att motsvarande mer än halva Malmös befolkning inte har haft ett arbete eller betalat in skatt på över ett halvår. Granskningen visar att de mest utsatta är invandrargrupper, till exakt ingens förvåning. Sedan 2006 har antalet långtidsarbetslösa ökat med 110 000 människor, eller en ökning med 137 procent.
Åmålbon Shukri Mohamed Hassan som var 34 år när hon intervjuades av Expressen hade bott i Sverige i åtta år och fortfarande läste på SFI (Svenska för invandrare). Hon hade ett skattesubventionerat jobb med skogsröjning men plockade ändå hem hela 17 000 kronor i månaden från Försäkringskassan eftersom hon hade sex barn.
När hon kom till Sverige hade hon tre barn. Under de här åtta åren i Sverige så valde hon att, istället för att lära sig behärska språket och skaffa sig en utbildning, skaffa tre barn till.
Att skaffa barn är ett val. Att inte fokusera på att lära sig svenska är ett val. Givetvis är lättjan Hassans fel, men det är framför allt det svenska systemets fel, ty det tillåter lättjan och gynnar dem som väljer att skaffa barn i stället för att att plugga och jobba.
Expressens granskning visade att det är svårast för människor som är födda utanför Europa att komma i arbete i Sverige.
Läs även: Rolf Hansson: Socialsekreterare vittnar om bidragskaos
Tidigare i år genomförde Stockholms universitet en undersökning, som liknar tidigare undersökningar i ämnet, där de skickade ut 5 641 fiktiva jobbansökningar till arbeten som annonserats ut i Sverige. Samma kvalifikationer men med olika påhittade namn, en del majoritetssvenska, andra utländska.
Undersökningen visade att det är troligare att man blir tillkallad till arbestsintervju om man har ett svenskt namn.
Men det handlar inte om ”rasism”, utan om arbetskulturen samt det svenska språket. Det handlar om riskminimering. Det är helt enkelt troligare att en Marcus pratar flytande svenska än en Ahmed.
När min svenske pojkvän inte trivdes med sitt jobb och ville byta, så sökte han tiotals jobb dagligen. Det fanns inte ett enda jobb på Blocket eller LinkedIn som han inte klickade iväg en ansökan till. Hela hans vardag handlade om att hitta ett nytt jobb. En och en halv månad senare fick han ett nytt jobb.
Men så ligger det inte till med alla. Finns det människor som helt kommunistiskt föredrar att sitta hemma och göra ingenting snarare än att jobba – och en stat som möjliggör det – så är det inte det minsta förvånande att långtisarbetslösheten ökar och kostar staten drygt 30 miljarder kronor per år.
Shukri Mohamed Hassan kunde ta hem en hygglig inkomst, trots bristande språkkunskaper, på sitt skattefinansierade arbete i skogen och stödet från Försäkringskassan.
– Jag har fått 32 000 kronor i månaden. Sverige är ett bra land, sade hon till Expressen.
Det är klart är att man kan tycka att Sverige är ”ett bra land” när man kan sitta hemma och göra absolut ingenting och tjäna 32 000 kronor. I Somalia är medellönen ungefär 1 190 kronor i månaden, enligt Bdex.
Hade Hassan jobbat 40 timmar i veckan varje månad i Somalia då hade hon tjänat 1 190 kronor i månaden. I Sverige tjänar hon 27 gånger mer.
Föreställ dig att vakna varje morgon och slita långa timmar fem dagar i veckan i en hel månad och tjäna 1 190 kronor, när du kan komma till Socialdemokraternas Sverige med tre barn, skaffa tre till, och tjäna 27 gånger mer. Det är klart man väljer det senare. Man vore dum om man inte gjorde det.
Som tur är så har Hassan faktiskt ett arbete, och är inte arbetslös. Med sitt skattesubventionerade jobb får hon en nettolön på 15 000 kronor och på det tillägg på 17 000 kronor i bidrag.
Allt detta visar på ett grundläggande problem med det svenska ekonomiska bidragssystemet som är anpassat efter etniska svenskar, snarare än för araber och afrikaner, som skaffar betydligt fler barn.
Under helgen pratade jag med en före detta vänsterpartistisk politiker. Han berättade att han tyckte att det var något lurt med hur svenskar tycker att det är mysigt och charmigt när pursvenska familjer skaffar åtta, nio barn. Men obehagligt när somaliska och arabiska familjer i Mellanöstern och Afrika skaffar lika många.
Jag svarade att det inte alls var konstigt. När svenskar skaffar många barn då är det ett undantag. Det sker mycket, mycket sällan. När det kommer till araber och afrikaner så är det betydligt vanligare, något som skapar stora strukturella problem i Mellanöstern och Afrika.
När dessa strukturella problem sedan flyttar från Mellanöstern och Afrika till Sverige – världens bidragsekonomiska utopi – då blir det solklart mängder av problem.
Läs även: Altstadt: Slopade flerbarnstillägg löser inga problem alls
Man behöver inte vara ett geni för att se och begripa Sveriges problem av idag. Man behöver bara vara ”rasist”, om jag får låna Socialdemokraternas ordbok från 2021 och bakåt. Nu talas det plötsligt om ”Somalitowns”, och man tycks ha skaffat en delvis ny ordbok.
