Hej Jonas!

Mina homosexuella vänner har berättat för mig att du ses som ”bögarnas Gud” i Sverige. Jag håller med, men inte helt och hållet. Du må vara ”bögarnas Gud”, men bara de vita bögarnas.

De vars kamp för rättigheter har handlat om att vara gay men inte fått gifta sig i kyrkan med den man älskar. De vars kamp har handlat om att inte ha accepterats av familjen.

Konflikter som låter som lyxscenarier för de flesta icke-vita homosexuella i världen.

Du har skrivit en hel del om ”tystnadskulturer”. I en krönika i Expressen skrev du att vi måste prata om tystnadskulturer, plural, snarare än bara en enda tystnadskultur:

Det finns inte bara en tystnadskultur i homosamhället, vi måste snarare prata om tystnadskulturer, i plural.

Läs även: Försvara lust och kärlek mot den homofoba hederskulturen

Låt mig berätta för dig om en viss sort tystnadskultur som du själv är delaktig i.

Jag finner det högst oförståeligt hur du, trots att du är Sveriges mest kända gaykämpe och uppmuntrar oss att prata om tystnadskulturer, så är du samtidigt helt knäpptyst om den mest homofoba ideologin i världen just nu: den muslimska kulturen, kring vilken det råder en massiv tystnadskultur.

Denna homodödande kultur finns inte bara bland Ali Baba och hans rövare på arabiska halvön och i stora delar av Afrika, den lever även sitt liv i högsta välmåga i ditt Sverige av i dag. Det är bara några minuters resa med tunnelbana från Södermalm till Rinkeby.

Du skriver mycket om hur det var att vara homosexuell i Sverige på 50-tal, 60-tal, 70-tal, 80-tal: ”Blev du påkommen, blev du avslöjad, kunde du slängas ut ur ditt hem, förlora din familj, ditt arbete och din sociala ställning”, har du skrivit i en av dina krönikor.

Och det är ju tragiskt, jag menar det verkligen, och jag sympatiserar med det. Men käre Jonas, i landet jag kommer ifrån, och i ytterligare tolv muslimska länder, så är det så att om du blir påkommen, blir du avslöjad, så kommer din familj att döda dig. Och om inte familjen vill, så hjälper staten till med det. Och alltså inte på 50-talet – utan i dag.

Förstår du tyngden av det jag skriver?

För dig handlar kampen om att gifta sig i kyrkor, att det offentliga ska hissa en politiserad regnbågsfärgad flagga, och om rätten att adoptera barn tillsammans med din man.

För er handlar kampen om när en SD-styrd kommun vägrade att flagga med den starkt politiskt laddade regnbågsfanan.

För oss handlar kampen i dag om rätten att alls existera.

För ett tag sedan var jag ute med en turkisk kille. Jag sa till honom: ”Det måste vara så skönt att växa upp i världens mest progressiva muslimska land, där det är lagligt att vara homosexuell. I hela mitt liv i Jemen drömde jag om att bo i Turkiet.”

”Vad svamlar du om?” frågade han. ”Om min familj visste att jag var bög skulle de döda mig. Lagen visar en smula förståelse men samhället gör det inte.” Detta i Turkiet, det enda muslimska landet i världen som inte dödar homosexuella eller kastar dem i fängelse.

Läget för homosexuella i Budapest eller Warszawa är inte idealt. Min första pojkvän var polsk. Hans polska familj ville inte höra talas om hans liv, vilka han dejtade, eller något om hans kärleksliv överhuvudtaget. Men de bjuder in honom till jul, och de älskar honom.

Jag känner polska och ungerska homosexuella. Jag känner däremot inte en enda jemenitisk bög. Vet du varför? Eftersom det inte leder till “social utfrysning” i Jemen. Det leder till hängning.

Det går inte att jämföra Polen och Ungern med Saudiarabien och Jemen.

Vi icke-europeiska homosexuella önskar att alls kunna andas. Inte bara vifta med en flagga. Eller adoptera barn. Förstår du vad jag menar, Jonas? För oss icke-vita och icke-europeiska homosexuella låter det här med att ”utslängd hemifrån” eller ”förlora jobbet” som rena drömscenariot.

Läs även: Dahlman: Fegt med Pride-fest på Södermalm när homofobin finns i förorten

Men du, som är de homosexuellas fighter, har aldrig fokuserat på den här fruktansvärda och pågående utrotningen av homosexuella i de muslimska länderna.

Du bryr dig endast om vita homosexuella i Polen och Ungern.

Och Ryssland.

Ungern, Polen och Ryssland kan du tjata om i evigheter.

Varför? Det finns 13 icke-vita muslimska länder som skulle straffa dig med döden, Jonas. Var är din ilska? Varför bryr du dig inte om det förtrycket? Är icke-vita homosexuella inte lika mycket värda som vita homosexuella?

Håller du tyst eftersom du lever ett fritt och lyxigt liv där du kan skriva dina krönikor om Ungern, Polen och Ryssland?

Låter du rädslan för rasiststämpeln tysta dig om världens absolut mest utsatta homosexuella?

I tisdags skrev du en text där du kom till Koranens försvar. Boken som används flitigt för att rättfärdiga utplåningen av homosexuella i många muslimska länder. I texten kallar du oss, som inte vill skydda boken som används för att döda oss, för “historielösa”. Som om koranbränning handlade om att bränna “alla koraner”.

I en annan text satte du ned foten för vita homosexuellas rätt att vifta med regnbågsflaggor i Ungern, anklagade alla som inte höll med för att också vara “historielösa”, och sedan för första gången någonsin, i slutet av krönikan, gav du en liten shout out till de icke-vita homosexuella, som för övrigt slaktas, hängs och dödas av sina stater eller familjer:

I länder som Ungern, Polen, Ryssland, stora delar av Afrika och arabländerna kan en sådan utveckling synas helt omöjlig.

Läs även: Ahmed: Alla är inte lika mycket värda, enligt Pride

En ”utveckling” så som i Ungern och Polen, käre Jonas, är en ”utveckling” som icke-vita homosexuella drömmer om på nätterna.

Jag bjuder dig gärna på te eller kaffe hemma hos mig, om du vill. Jag kan berätta mer om hur det är att vara homosexuell i världen i dag. Tebjudningen torde kunna bli kulturellt berikande.