Om 30 år, när mina barn frågar hur det kom sig att Socialdemokraterna införde sharialagar, då vet jag vad jag kommer att svara: Svenska medier – i synnerhet islamismens största megafon Aftonbladet – relativiserade islamismen, ursäktade IS-terrorister, jämförde böneutrop med sushi och banade väg för en islamisk framtid, skriver Luai Ahmed.
Det finns en tweet som jag skrev för några år sedan som skärmdumpades och spreds och idag dyker upp i min tidslinje med jämna mellanrum på olika sociala medier. Tweeten lyder som följer:
Jag gick i en muslimsk skola i över 12 år i Jemen. Jag var tvungen att memorera koranen och sharialagar för att ta studenten. Sedan kommer en godhetsknarkande vänsterbliven som gick på estetiska programmet i Sjölins gymnasium och säger mig ”du kan inget om islam”.
Okej, Anders.
Hade jag skrivit det inlägget idag då hade hoppat ordet “vänsterbliven”.
Läs även: Sandström: Därför fortsätter vänstern att ta hem spelet
Dels för att jag lovade mig själv någon gång under pandemins osäkra och mentalt turbulenta tid att jag skulle sluta använda pejorativa termer för att beskriva mina meningsmotståndare. Sådant kan vänstern fortsätta att ägna sig åt, tänkte jag.
Och dels för att jag insåg att jag snabbt var på väg att bli “vuxen på riktigt”, och förstod att det politiska samtalet redan var svårt förgiftat och inte behövde ytterligare personangrepp, polarisering och hånfullhet. Visst blir jag kallad för rasist och nazist och det är illa, men jag behöver inte sänka mig till samma nivå, tänkte jag.
Under den tiden började jag inse att boven i islamdramat inte var “dumma, naiva svenskar”, som SD-soldater på sociala medier hävdar, utan att det var de journalister som matat svenskarna med en förvrängd post-kolonialistisk problematisering och verklighet, där frågan börjar och slutar med vita människor och deras hemska förflutna och samtida förmenta privilegier.
I det narrativet kan ingen icke-vit utgöra ett hot.
En verklighet där det islamiska böneutropet, som deklarerar Allahs överhöghet, är en “del av svensk kultur”, som Anders Lindberg uttryckte det förra veckan, i en text där han vidare laborerade med jämförelser mellan halloween, falafel och asiatisk mat och sagda högtalarförstärkta överhetsmeddelande.
En absurd verklighet där de friaste kvinnliga journalisterna sedan mänsklighetens begynnelse skriver långa texter där de begär att den svenska staten ska ta emot empatistörda halshuggande terrorister.
Samma skribenter varnar för “islamfientlighet” – religionen som ser på kvinnor som halvmänniskor, som borde täckas, föda barn och i övrigt hålla mun, inklusive när män bestämmer att de har blivit för gamla och att det är dags för fru nummer två, fru nummer tre och fru nummer fyra.
Samma progressiva som månar om normkritik, men börjar hyperventilera när kritiken gäller de gravt patinerade normerna hos en religion som dominerar över en tredjedel av jordklotet.
När en viss politiker i livesändning säger att sagda religion är avskyvärd väcker det en storm av harmsen upprördhet. Ex-muslimska flyktingar som flydde islamismens svärd får rysningar längs med ryggraden när de bevittnar mediernas neutralitet gentemot det dödliga hot de flytt och dess implicita stöd för religionen.
Läs även: Ahmed: Svenska barn bortprioriterades för länge sedan
Jag har tidigare påpekat hur den muslimska demografiska förändringen som fastslagits av bland andra det respekterade PEW-institutet klart visar på att problematiken med islam lär fortsätta att bli större och mer komplicerad, och att böneutropet är ett kritiskt tecken på den islamiseringen.
Som svar på det har en viss journalist på en viss tidning skärmdumpat min krönika och twittrat att mina ord “inspirerar terrordåd”.
Det är skrattretande, men framför allt tragiskt.
I år fyller jag 30 och jag vet inte hur länge jag kommer att fortsätta orka nätkriga. Men om 30 år när mina barn frågar mig hur det kom sig att Socialdemokraterna började införa sharialagar, då vet jag vad jag kommer att säga.
Kära barn. Svenska medier – i synnerhet islamismens största megafon Aftonbladet – relativiserade islamismen, försvarade IS-terrorister, jämförde böneutropet med sushi, karaktärsmördade meningsmotståndare och banade väg för en islamisk framtid.
Och när jag, såsom tusentals och hundratals andra svenskar, använde våra pennor och tangentbord för att varna för det, och försökte bevara Sverige sekulärt, fritt, liberalt och demokratiskt – sattes vi i samma fack som massmördare.
Det spelade liksom ingen roll om judar, bögar, kvinnor, invandrare, romer, transpersoner, icke-binära eller män gjorde det. Vi blev alla satta i samma fack som massmördare.
Och så, mitt kära barn, islamiserade medierna Sverige.
