Klanen är det statslösa tillståndet. Den är funktionell i samhällen där man antingen inte kan lita på staten eller där den är helt frånvarande.

Så länge klanen är intakt, strikt och utpräglad i en omgivning med samma spelregler löper dess ungdomar inte amok. De slänger vare sig sten, bränner bilar eller skjuter hej vilt.

De scener vi har sett under ganska lång tid nu, med ungas våld mot exempelvis blåsljuspersonal, vore helt otänkbara i länder där klaner fortfarande spelar en avgörande roll.

Läs även: Brinkemo: Klanintyg i ett nytt land och en ny verklighet

Klanen i sin ursprungliga form präglas av disciplin, av starka normer och auktoriteter och har en inre logik som för oss i Sverige visserligen är främmande, men är funktionell och nödvändig under statslösa förhållanden. Var och en vet sin plats, vad den har att göra, när man ska agera och varför.

Det ligger en monumental fara i en alltför snabb upplösning av klanens värderingar och maktstrukturer. Det riskerar att ske när klanen möter staten som i sitt väsen är en radikalt annan organisationsform. När auktoriteter som är uppbärare av klanens strukturer utmanas uppstår en risk för dubbelt inbördeskrig. Dels inom klanen, dels mot den nya strukturen – staten. Men oftast förs det inte av klanens auktoriteter, utan av deras ättlingar.

En monumental vilsenheten riskerar uppstå hos dem som växer upp mellan två organisationsformer med skilda värdesystem. Vad är rätt? Vad är fel? Vem kan man lita på? Vem inte? Vems auktoritet gäller?

När akademiker – sociologer, psykologer, kriminologer, antropologer – som har som jobb att undersöka, analysera, förstå och förklara samhällsfenomen har utrustats med endast ett enda verktyg i verktygslådan, och därför ser allting genom den socioekonomiska linsen, förklaras den sanslösa kriminalitet vi dagligen bevittnar med, just det, ett socioekonomiskt utanförskap. Men allt oftare säger sig många ur den andra (ibland även den tredje) generationen snarare befinna sig i ett mellanförskap.

Eftersom de flesta gängmedlemmar som skjuter, spränger och begår allt vansinnigare illdåd är födda i Sverige brukar det hävdas att det därför är ett helt igenom svenskt fenomen. Dessa har ju gått i svensk skola, och den nya kriminaliteten kan därför inte knytas till invandring. Man utgår då från att skolan är den enda socialiseringsinstitutionen och bortser helt från att familjen, släkten och grannskapet har inflytande på socialiseringsprocessen av unga. Det är naturligtvis ett logiskt felslut av rang. Dessa unga är oftast utsatta för dubbla och diametralt olika socialiseringar.

Ett mellanförskap uppstår när en syn på individen förmedlas av familj och släkt, en annan av det omkringliggande samhället, primärt skolan. Eftersom föräldrarna inte sällan är uppväxta i auktoritära kulturer ligger det nära till hands att barnen uppfostras enligt principen tig-lyssna-lyd, därtill med hot om eller verkställt fysiskt våld, något som ses som ett legitimt uppfostringsverktyg i en stor del av världen.

I den svenska skolan däremot möter de något helt annat. Där råder elevinflytande, demokrati och elever förväntas ifrågasätta och pröva kunskap liksom ifrågasätta auktoriteter. Regelbrott bemöts med lågaffektivt bemötande av lärare i en skola vars mål är att fostra fördomsfria och självständiga individer. I samlevnadsundervisning får eleverna lära sig om sexuellt umgänge, könssjukdomar och preventivmedel. Det är en öppen- och frigjordhet som föräldrar lätt förfasas över då de kommer från kulturer med strikta kyskhetnormer, inte sällan till och med helt könssegregerade samhällen.

De föräldrar som gått i skola har erfarit kadaverdisciplin med uppställning på skolgården och lärare som inspekterar klädsel, hållning och åtlydnad av skolregler och där fysisk bestraffning står på repertoaren. En man som gått i skolan i Irak berättade hur lärarna gick runt med långa linjaler, redo att slå dem som inte skötte sig. När han kom till Sverige mötte han elever som hade fötterna på stolarna och andra som satt på bänkarna och diskuterade huruvida lärarna hade rätt att tvinga en elev att spotta ut tuggummit under lektionen.

Att gå från stränga bestraffningar till en miljö som i många fall är överdrivet öppen blir svårt att ta in och slutar oftast med att eleven tappar all respekt för skolan, lärare och hela undervisningen.

När föräldrar upplever att skolan förstör barnen ligger det nära till hands att varna barnen för svenskarna. Om föräldrarna förmedlar en syn på Sverige som ett moraliskt dekadent land till sina barn ligger det i farans riktning att det undergräver respekten, legitimiteten och tilltron till det som måste sägas utgöra fundamentet i ett land som Sverige – lagarna och rättsstaten.

Läs även: Brinkemo: Idyllen idag kan vara klanland imorgon

Sådana här krockar är naturligtvis inte den enda förklaringen till den typ av kriminalitet som vi ser idag. Men jag tror att den är gravt underskattad och outforskad.

Det är en rad faktorer som måste tas i beaktande; allt ifrån neuropsykiatriska diagnoser hos de unga, till graden av förmåga hos föräldrarna att kompensera för ett initialt bristande socialt kapital, deras utbildningsnivå liksom förmåga att tillägna sig ett nytt språk. Att föräldrar talar rimligt god svenska är en förutsättning för att förstå det svenska samhället men också för att barnen inte ska förlora respekten för deras förmåga att vägleda dem.

Med tanke på de dubbla och helt olikartade socialiseringsprocesser unga utsätts för är det ett under att så många trots allt blir funktionella medborgare. Men den typ av våld som hela tiden tycks eskalera är djupt oroande. Ständigt överskrids nya gränser. Det senaste är att ge sig på anhöriga till kriminella i deras hem. Inom loppet av två dygn mördades tre oskyldiga släktingar till gängmedlemmar.

Den som agerar bortanför statens lagar kan sägas vara påverkad av klanideal. Men de kriminella gängens framfart visar inte bara att de vägrar tillskriva staten någon legitimitet, de har även brutit sig loss från klanens hederskodex. De har behållit klanens rätt och skyldighet till blodshämnd vid minsta kränkning. Hederskulturen är intakt trots att dessa organisationer inte bygger på blodsband. Men i ett ursprungligt klansamhälle finns också en hederskodex.

Man får visserligen ge sig på andra än brottslingen, alla som delar blodsband ses som en enhet, men där finns en sedvänja som säger att hemmet är en fredad zon. Där finns också en våldshämmande funktion, klanjustisen som utövas med hjälp av medlare.

Allt sådant har de frånsagt sig.

Vi ser nu människor agera med våld i realtid som alltså inte bara är statslösa, de är också utan klanens moral. Det beror inte på socioekonomiskt utanförskap. Vi ser unga män i ett mellanförskap som löper amok mellan klan och stat, utan moraliska korrektiv och utan någon metod för konfliktlösning annat än genom avrättning av fienden.

Det är djupt oroväckande.

Läs även: Brinkemo: Paradigmskiften, anomalier och klanforskning