En av mina svärsöner som är fritidspolitiker tipsade mig om en artikel av Janan Ganesh i brittiska Financial Times (FT 31/1), med rubriken Konservativa människor är alltför pigga på pengar för att vinna kulturkriget [min fria översättning]. Möjligtvis översändes texten till mig något retfullt, på grund av att jag ofta skäller på vänsterns ambitioner att gjuta sin makt över det svenska samhället i betong.

Läs även: Edwardsson: Transfrågan och kuraget att säga nej

Ganesh poäng är inte att borgerlighet och konservatism numera blivit ett medialt skällsord som gör att de förlorar makten över kulturens institutioner. Han menar helt enkelt att brittiska marknadsliberaler inte vill engagera sig i samhällspolitiska frågor. De är mer intresserade av att driva företag, främja sin inre utveckling och tjäna pengar. Därför tar vänsterliberalerna normalt hem spelet och tillåts härja tämligen fritt inom kultursektorn.

Han menar att alla som klagar över vänstervridning inom universitet, byråkratier, public service, teater och konst har sig själva att skylla eftersom de lägger sin energi på sin strävan efter mer lukrativa eller egotrippade sysslor. Då Boris Johnson lämnade Downing Street 10 försökte han enligt Ganesh inte skaffa sig uppdrag för exempelvis ett museum. Johnson var mer intresserad av att för pengar propagera för kryptovalutor.

Enligt min mening ligger det mycket i det Ganesh skriver. Egentligen är det ingen nyhet heller för svensk del. Våra museer, den nationella kulturdebatten och landets utbildningsinstitutioner flödar av vänsterns navelskådande ideal. De facto vänder många akademiskt utbildade ryggen åt kultursektorn och jobbar hellre med affärer, teknik och andra penningstinna sysslor. Många av dem struntar kanske rakt upp och ner i kulturens frågor. Andra – liksom jag – irriterar sig över att vänsters folk tillåts driva sina personliga intressefrågor där.

På ett bredare plan syns tyvärr samma utveckling inom det svenska politiska systemet, det vill säga riksdag och kommuner. Ytterst få affärsmän, läkare, advokater, professorer, ingenjörer, datatekniker et cetera ägnar sig åt politik. Man lämnar alltså walk over när det kommer även till den politiska sfären. Och resultatet blir förstås att vänsterns folk och intellektuella tar för sig.

Jag tror att många skickliga människor inom den politiskt passiva gruppen inser att deras handlande får oönskade och negativa konsekvenser. Åtskilliga företagare och akademiker svarar undvikande på frågan om deras bristande engagemang inom fritidspolitiken. Man får höra att de saknar tid, att aktieägarintresset riskerar hamna i kläm, att politik är något smutsigt, att man är besviken på yrkespolitiker, att hem och familj kräver stora resurser.

Den fara jag beskriver har en än allvarligare aspekt. Den sammanhänger med att många människor med sympatier åt vänster saknar alternativ till en god försörjning med tydlig maktställning utanför politiken. Därför blir greppet om det offentliga, lagstiftningen, beskattningen och bidragspolitiken till de egna väljarna en rent existentiell fråga, den enda inkomstbringande och därför rena livsluften för socialister och vänsterliberaler. Jag har många gånger pekat på hur den svenska socialdemokratin med tydlig planritning byggt en egen fästning av betong för framtida kontroll av Sverige.

På så vis förstärks dilemmat att kloka oliktänkande människor tenderar att lämna walk over i politiken. I grunden sammanhänger problemet förstås med samhällets differentiering – alltså specialiseringen av människors olika sysslor. Därmed även en följd av politikens professionalisering, framväxten av mäktiga partier, yrkespolitiker och den politiska klass jag ofta skriver om. Här återfinns huvudorsaken till att politik blivit en speciell livsform i sig för människor med dragning åt vänster. Alltså personer som har svårt att försörja sig själva på annat sätt.

Läs även: Altstadt: Att sparka den ljugande rikspolischefen räcker inte

Men hypotesen att det rör sig om ett olösligt problem är som jag ser det inte korrekt. Det finns nämligen en möjlighet att bredda den svenska demokratin så att många fler ges tillfälle att på sin fria tid vara med och styra. Här har IT-samhället bidragit med nya geniala lösningar för politiska beslut på distans, till exempel genom röstning via det som kallas Bank-ID. Även de suspensiva folkomröstningar som äger rum i Schweiz kan vara en förebild, om än mer komplex genom röstning i pappersform och breda kampanjer.

Jag tror att inslag av sådan direkt demokrati skulle vitalisera den svenska demokratin. Särskilt en modell där ett visst antal medborgare har möjlighet att – via sin mobil eller dator – använda suspensivt veto mot särskilt viktiga beslut i riksdagen. Som nämnts behövs det en balanserande funktion gentemot en utveckling där vänsterns sympatisörer styr landet via politiska monopol för partier och personer som utses vart fjärde år. Alltså fyra år utan medverkan av landets kanske skickligaste och mest välutbildade medborgare.

Frågan är dock om de idag statsbärande partierna – och den omgivande politiska klassen – är intresserad av reformer av detta slag. Socialdemokratins skriande från sin idag utsatta fästnings topp är nämligen illavarslande. De är beredda till nästan vad som helst för att behålla makten. I mer än ett decennium har socialdemokratin splittrat landet.

Detta genom att i samverkan med V-partiet förklara SD som paria. Baktanken är ju uppenbar: om SD blir rumsrent är socialdemokratin definitiv förlorad. Manövern sker alltså med uppbackning av före detta kommunister. Vackert är det inte.

Läs även: Gustavsson: Sverige behöver en värdegrundsbarometer