Det kollektiva skådespeleri som passerar för svensk debatt vore komiskt om det inte var lika förskräckligt som tragiskt. En klart farlig pjäs spelas upp där många debattörer, politiker och journalister låtsas som om islamister – ni vet, de där grabbarna som hoppar i lastbilar och kör över hundratals européer lite då och då – inte har koll på den politiska och sociala diskursen.

Läs även: Ahmed: Ögonblicket då Kristersson slutade vara min statsminister

I detta dödliga drama finns två dolda hypoteser som strövar runt lite vilse sådär i tyckonomernas tänkande.

Den första hypotesen är att islamiska terrorister och imperialister bara skulle vara rasande och oreflekterade mördarmaskiner utan någon genomtänkt agenda bakom sina handlingar. Vi kan således fortsätta argumentera, skriva om och analysera islamiska diskussioner som om de inte lyssnade på oss, eftersom dessa mördare helt enkelt är för tappade och pantade för att få tag på datorer, tidningar och tv och lyssna in sig på det som sägs om dem och deras religion.

Den andra hypotesen är att islamiska terrorister och imperialister, som kontinuerligt planerar blodbad på europeiska gator, inte existerar över huvud taget som en samarbetande grupp i Sverige.

Svenskar är för övrigt bra på att låtsas som om saker inte händer, när de händer. Den enorma migrationens negativa konsekvenser är ett kanonexempel på just detta. Så det sitter nog fortfarande djupt i det svenska sinnet att låtsas att vissa tragedier inte existerar, som att dessa islamister och terrorister inte existerade eller talade och förstod svenska. Fristående från det civila samhället. Isolerade i något parallellt samhälle i Aqraba.

Newsflash!: Dessa islamiska terrorister och imperialister finns i Sverige och utanför Sverige, de lyssnar noga på vad ni säger och skriver och analyserar era ord. De är uppmärksamma och noggranna med att ni ska underkasta er dem och deras religion.

Det är nedslående att vår regering, som röstades fram av många islamkritiker, under tider av oro över ett islamistiskt säkerhetshot, väljer att vädja till islamisterna med en islamisk vokabulär, därmed bekräftande deras världsbild, istället för att stå fast och vägra att böja sig för deras ord, krav, hot och problemformuleringar.

När samma terror drabbade Frankrike backade Macron aldrig. Han kallade aldrig Koranen för en helig skrift, han använde inte ordet ”islamofobi” som om islam vore något slags helig enhet som borde skyddas. Han gjorde tvärtom. Och vi borde lära oss av fransmännens mod och styrka.

Alexander Bard postade nyligen en tweet som var fantastiskt plump och enastående orättvis, men också innehöll ett och annat korn av sanning.

Sweden’s Prime Minister Ulf Kristersson says that ”The Qoran is a holy scripture”. Mr Kristersson is the kind of guy who would also say that Adolf Hitler’s ”Mein Kampf” is a holy scripture if the Nazis returned to power. Mr Kristersson simply personifies coward assholism 100%.

Svenska regeringar är inte kända för att historiskt ha stått upp mot rasande kollektivistiska ideologier, vare sig fascisterna kallats vänster eller höger. I det här fallet handlar det inte om att regeringen skulle stödja islamister. Men regeringens val av terminologi bekräftar deras problemformuleringar och deras agenda.

Hade regeringen och Kristersson verkligen brytt sig om att skydda muslimer istället för islam, skulle de inte bry sig om koranen och de skulle inte använda termen ”islamofobi”, ett ord som används av islamister för att dölja sin imperialism. Regeringen skulle snarare använda begreppet ”antimuslimskt hat.”

Läs även: Altstadt: Det är demografin, dumbom!

Anti-muslimskt hat, liksom antisemitism, är ord som beskriver något verkligt och hemskt. Det drabbar vanliga oskyldiga muslimer på daglig basis. Det irrationella hatet mot alla muslimer, oavsett om det är sekulära eller inte, är inte mindre hemskt än vanlig rasism eller kvinnoförakt.

Regeringen använder dock inte “anti-muslimskt hat”. Istället backar de upp islamisters tolkningsföreträde och söker blidka dem genom att bruka deras favoritord: “islamofobi”.

Men det finns ingenting irrationellt med att vara rädd för en våldsam religion som praktiserar dödligt våld i många delar av världen.

Den omstridda journalisten Bilan Osman, som är en god vän till mig, skrev nyligen en text i ETC om ämnet “islamofobi”, och hennes starkaste argument där var att till och med FN använder ordet islamofobi.

Som tur är så dyrkar vi i Sverige varken islam eller Förenta Nationerna.

Den förra är en oreformerad religion, och den senare är en internationell organisation som i vissa avseenden då och då låter sig degraderas till en diskussionsklubb för diktaturer, eller gör sig till åtlöje som när man tidigare valt in Saudiarabien i FN:s människorättsråd.

Vilka sorgliga tider för islamkritiska svenskar som röstade på den här regeringen.

Och vilka härliga tider för islamisterna som röstade på oppositionen och fick det de ville ändå.

Läs även: Brinkemo: Med främlingars inbördeskrig utanför våra fönster