Tvillingarna hade kommit hem som de skulle. Det berättar hustrun på fredagsmorgonen. Hon hade hållit sig uppe medan jag lagt mig tidigt. Innan hon berättat att de tryggt var hemma hade jag tidig morgon hunnit scanna nyheterna och sett braskande rubriker om att stationsbyggnaden i Lund attackerats med en misstänkt brandbomb under natten.

Herregud! Det är där barnen passerar, hann jag tänka.

Jag hade före det lugnande beskedet läst om skottlossning mot två lägenheter i Ribersborg i Malmö och om fler än tusen eritreaner som löpt amok på Järvafältet i Stockholm. Bilar hade brunnit, människor misshandlats, 200 skadats, däribland tre poliser, och ett 15-tal var förda till sjukhus, allvarligt skadade.

Läs även: Altstadt: Det är demografin, dumbom!

Jag gick in på SVTplay för att höra vad gårdagens Aktuellt hade haft att berätta. Denna uppseendeväckande händelse ägnades ett nyhetsinslag medan den fördjupande delen, med olika röster och analyser, ägnades åt ännu en i raden av Björn Söders dumheter på twitter.

Just som jag tar del av nyhetsförmedlingen om Järva får jag sms från min gode vän Hamid Zafar som frågar om jag hört vad som hänt. Han och jag samtalar ofta om samhällsfrågor i allmänhet, migrations- och integrationsfrågor i synnerhet. Han brukar ofta säga och varje gång låta lika uppriktigt frågande, som man gör när något framstår som helt obegripligt.

”Hur kan ett land ta emot människor i en sådan omfattning utan att ha en aning om vilka det är som kommer, hur deras samhällen, värderingar och religioner ser ut? Hur är det ens möjligt?”

Nu skriver han till mig: ”Apropå att man inte har en susning om de som tar sin tillflykt till Sverige… Vem har orkat bry sig om de interna spänningarna mellan eritreaner?”

”Nej”, svarar jag, ”de flesta vet nog inte ens skillnaden mellan eritreaner, etiopier och somalier”, säger jag.

”Ja, afrikan som afrikan liksom”, svarar han.

Hamid skickar vad justitieminister Gunnar Strömmer skrivit i ett uttalande om kravallerna, att om man flyr från våld till Sverige, eller är på tillfälligt besök, ska man inte ställa till våld här. Polisens resurser behövs till annat. ”Det är inte rimligt att Sverige dras in i andra länders inhemska konflikter på det här sättet.”

”Det är visst rimligt”, skriver Hamid till mig, ”eller… inte rimligt, eller acceptabelt, men fullt logiskt. Det orimliga är att man förväntar sig att människor från konflikthärdar inte ska ta med sig sina konflikter hit. Sverige är så ofattbart naivt!”

Jag som mest är matt av allt bryter in och svarar raljant; ”Sverige – kunskapsnationen – inom data, skog- och gruvdrift och ingenjörskonst. Men novis om kultur.”

”Nej, svenskarna har ju ingen egen. Klart man inte kan se andras”, skriver Hamid och ringer upp.

Vi raljerar över att nyhetskanalerna rapporterar att det var eritreaner som misshandlade varandra. De borde ju betecknas som svenskar eftersom de bor i Sverige, säger jag. Så har ju narrativet sett ut. Det har ju inte ansetts legitimt att ställa frågan om varifrån någon kommer, ens till en taxichaufför med kraftfull brytning.

Högljudda röster har hävdat att frågan är rasistisk i sin konstruktion, att den är exkluderande och visar på att man delar in världen i ett ”vi” och ”dom” eftersom den avslöjar att man inte ser alla boende i Sverige som svenskar.

”Herregud”, säger Hamid på kraftfullare göteborgska än jag någonsin haft, ”problemet har aldrig varit att svenskarna varit nyfikna och frågat människor med rötter i andra länder om varifrån de kommer. Problemet är ju att så få med invandrarbakgrund själva ser sig som svenskar, inte ens många av dem som är födda här.

Hans ord får mig att berätta om min senaste taxiresa och mitt samtal med chauffören – från Somalia. Jo, jag frågade varifrån han kom. Han var glad och upplivad över att jag ställde frågor om honom, att jag visste så mycket om landet han föddes i. Och när han förstod att jag kan några fraser och glosor på somaliska blev han så lycklig att han tappade fattningen och sånär kontrollen över bilen.

En sådan fråga är ju helt grundläggande, handlar om identitet, att bli sedd, men har i Sverige gjorts kontroversiell, skjuter Hamid in och säger att han själv på samma fråga brukar svara att han är afghan från Sverige.

I Sverige har okunskap inte bara blivit upphöjd till norm, kunskap om människor från olika länder har försetts med varningsflagg. I alla fall om kulturella, politiska, eller sociala strukturer satts i ett integrationspolitiskt perspektiv. Människor, oavsett varifrån de härstammar, ska ses som blanka blad, oändligt flexibla och förändringsbenägna. Redan vid landsgränsen påbörjas förändringsprocessen in i den kultur som tongivande politiker samtidigt hävdat inte finns.

”Tur att jag inte skrivit en bok om Eritrea”, säger jag och vi skrattar tillsammans.

Läs även: von Seth: Barbie visar på feminismens avradikalisering

Men det fastnar i halsen när vi uppmärksammar Jonas Hinnfors, en av de mest namnkunniga professorerna i statsvetenskap. I en tweet till moderaten Fredrik Kärrholm som upprörts över krigsscenerna på Järvafältet illustreras det vi pratar om: ”Hur menar du att det som skett är något nytt i sig och har med invandring att göra?”

Och så länkar han till en Wikipedia-sida som handlar om kravaller i Sverige genom historien. Han skriver: ”Ofta tusentals deltagare – och långt före det att Sverige blev ett invandrarland.”

Jag suckar men Hamid säger: ”Det är bara en liten klick som fortfarande tror på det där dravlet.”

Jag frågar mig hur det är möjligt att jag och Hamid, pashtunen från Afghanistan, kan vara så samkörda och överens om verklighetsbeskrivningen medan många, om än långt ifrån alla, av mina landsmän ser en annan. De upprörs mer över en korkad tweet än våldshändelser med osannolika scener av framrusande, skrikande män med påkar i händerna som forcerar kravallstaket, massakrerar ett nöjesfält, sätter bilar i brand och tvingar polisen att stänga av en motorled för att skydda bilisterna.

Kanske just för att han kommer från ett land präglat av både religiösa konflikter, klan- och hederskultur, ett land som dessutom varit utsatt för ständiga interventioner utifrån.

Det känns ändå som om något har hänt nu. Det har länge gått att förvilla, vända ut och in på ordens betydelse och hävda att sanning och klarsynthet är ondska medan skygglappar och ignorans är humanism.

Det är på tiden att locket lyfts av, att vi stakar ut en sansad, vettig riktning.

För att citera Hamid Zafar: ”Sverige har nog aldrig varit i en sådan skärningspunkt som nu.”

Läs även: Ahmed: Våra politiker beställde Eritreafestivalen