Jag kliver in i taxin klockan tre på natten nära T-centralen. Helt sliten, törstig och ointresserad av konversation. Jag har festat och dansat sedan klockan 17:00 och vill bara hem.

Taxichauffören tar en titt på mina naglar och börjar skratta. Jag börjar skratta med honom.

”Mycket stora naglar”, noterade han.

”Ja”, svarade jag, ”större än min mammas”.

”Varifrån kommer du?” frågade han medan han knackade på Google maps-appen.

”Jag kommer från Jemen”.

Låt oss kalla min chaufför ”Mahmoud”. Mahmoud var mycket fascinerad av naglarna. Han hade förmodligen aldrig sett en man, inte minst en arab, med sådana stora, feminina, naglar och det väckte hans intresse något enormt. Det märktes att han inte hade bott i Stockholm länge.

Han ställde många frågor, men trots att jag kommer från ett land där småprat är lika viktigt som vatten, så gav jag honom korta och oengagerade svar.

Han kände på sig vad min tämligen nytillägnade svenska tystnad betydde och sade artigt: ”Förlåt, jag ska inte störa dig”.

Vilken härlig och respektfull snubbe. Sverige kan vara glada över sådana som honom.

Läs även: Åberg: Antirasismen är den nya moralpaniken

Då bestämde jag mig att berätta för Mahmoud vad jag upptäck under kvällens Halloween. Min första tanke var att skriva något om det i Bulletin, men i den stunden kändes det viktigare att förmedla min discovery till Mahmoud först. Han kom trots allt från samma del av världen som jag, och precis som jag har han aldrig firat Halloween i hemlandet.

Festen jag varit på var dock inte vilken vanlig Halloween-fest som helst. Temat för festen var 1800-tal och trolldom. Dagen innan festen hade vi bevistat en fyra timmar lång dansklass, detta för att lära oss ett antal urgamla europeiska danser inför festen.

Till festen kom jag utklädd till djinnen från miniserien Tusen och en natt från år 2000 – dock med en europeisk tvist. Djinnen fick behålla sina långa naglar, smink och smycken, men ifördes därutöver en tjock skandinavisk mantel som extra krydda, allt för att förvandla honom till ett arabiskt-europeiskt konstprojekt. Jag förvandlade således djinnen till djinnisson, så att säga.

Danserna var mycket njutbara, välkoordinerade och lätta att lära sig. Men det som slog mig mest var själva gemenskapen – människor som pratade tillsammans, skrattade tillsammans, och framförallt just dansade tillsammans.

Läs även: Dansmusiken på väg ut ur pandemidvalan

”Ikväll dansade jag med 40 kvinnor, kan du tro det?” sade jag till Mahmoud. Han tittade misstroget på mig i backspegeln medan jag skrattade.

I fyra av de fem danserna bytte man partner efter några rörelser och steg. Vi var fler än 80 personer på slottet, och danserna var himmelskt dynamiska, interaktiva. Man studsade runt så mycket att jag i slutet av kvällen hade dansat och pratat med alla kvinnorna på festen.

”Jag har varit på klubb men aldrig dansat med någon”, sade han till mig. Mycket förståeligt.

Kontrasten mellan denna medeltida fest, och den fest jag var på för en månad sedan är minst sagt påtaglig. Det är inte som skillnaden mellan två fester från två olika epoker, utan mellan fester från två olika universum.

Idag dansar inte européer med varandra. Alla dansar för sig själva, i samma rum eller klubb för all del, men för sig själva. Och när man vill vara social så får man skrika högt i ens väns öra för att överösta den dånande volymen:

”SKA VI UT OCH TA EN CIGG?”.

”VA?”

”SKA VI UT OCH TA EN CIGG?”

Européer tycks inte bara ha dödat gud, de dödade även den nära fysiska kontakt som de en gång i tiden hade med varandra när de dansade.

Människor har alltid skapat mötespunkter för sociala interaktioner. Tidigare var det kyrkan och dansaftnar, men nu när kyrkan nästan har försvunnit så kvarstår konserter, museer, och danshak. Och liksom Europa självt har dansandet genomgått samma nihilistiska och individualistiska evolution.

Läs även: Altstadt: Finmedelklassen bidrog till mordet på Einár

Missförstå mig rätt, att dansa vilt till feta Avicii-beats och en dunkande bas är kul och euforiskt, men inget slår den mänskliga kontakten och glädjen som man får genom att dansa Heel Toe Polka eller The Sir Roger de Coverley i en sal full med människor. Det känns livfullt, medan dagens fester känns själlösa.

”Du har rätt. Sverige har ingen själ, folk bara följer varandra på Instagram och TikTok, men vill inte prata i verkligheten,” konstaterade Mahmoud.

Det ligger en del i vad Mahmoud säger.

På TikTok swipear man sig snabbt genom videor och på några minuter har man sett tiotals främmande människor dansa.

På 1800-talsfester fick man swipea danspartner efter varje minut, i den fysiska verkligheten, och till slut hade man dansat med, pratat med, lett mot, och fått nära kontakt med alla.

Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.