Mordet på Einár har av vissa kallats väckarklocka, men de som inte vaknade för åratal sedan av dödskjutningarna och det eskalerade gängvåldet måste ha legat i djup politisk koma.

Jag hoppas dock att Einárs tragiska död faktiskt blir en ögonöppnare. För dem som romantiserar, ursäktar och via Spotify göder den våldsamma gangsterkultur som tog hans och så många andra unga mäns liv i förtid.

Det är ju egentligen ofattbart att finmedelklassen upprätthåller kriminella våldsverkares status, bara för att rapparna har rätt hudfärg och kommer från rätt ort.

Tänk er istället vita kriminella gäng som mördar varandra i valfri svensk socioekonomiskt utsatt bruksort, och som artister framgångsrikt growlar skryt om sitt dödliga våldskapital. De vinner priser, applåderas och legitimeras av kultur- och medieeliten, trots att texterna handlar om hur bruksrockarna sexuellt förnedrar kvinnor, dealar knark och med sina älgstudsare håller territorium i skräck och konkurrenter i schack.

Läs även: Makram: Einár – en klankrigare utan klan

Ja, det är minst sagt svårt att föreställa sig, liksom att finmedelklassföräldrar privatgulligt på sociala medier skulle texta om bruksrockarna som barnens idoler. Och att de tillsammans skulle sjunga loss om sexism, toxisk maskulinitet, drog- och vapenfetischism som dödlig praktik.

Vi kan lugnt konstatera att förklaringen ”Vi berättar bara om vår hårda verklighet i bruksorten” inte skulle gå hem varken i vardagsrum eller på redaktioner.

Men varför får egentligen gangsterrappare använda ordet hora och hota med våld som genuina uttryck för livet i förorten, men inte growlare i bruksorten?

Läs även: Lindén: Är min avtrubbning inför Einárs död representativ?

Det handlar förstås om vilka personer den välmenande medie- och kultureliten utnämnt till så kallade utsatta grupper, och som de ända in i kaklet måste försvara med frikortsfraser om konstens frihet och de socioekonomiska faktorerna.

Och eftersom ortens gangsterrappare liksom blivit tvingade av det svenska samhället att svina, mörda och terrorisera grannarna i sina avlägsna förorter, känner finmedelklassen att de väljer rätt sida och tar de förtrycktas parti när de lallar med i skitmusiken. Ingen är ju våldskriminell innerst inne, så samhällets olycksbarn förtjänar också att vinna musikpriser och exempelvis varsamt få bli omklappad i en SVT-intervju.

Det var faktiskt lite bakvänt med artiklarna på temat ”så pratar du med dina barn om Einárs död”. Småttingarna som konsumerar gangsterrapp vet ju allt om ämnet, och borde istället informera föräldrarna. Och sedan kan väl pappa och mamma på allvar läsa igenom och begrunda de prisbelönta, taffligt frånstötande och fånlöjliga våldsförhärligande raptexterna. Och fundera på varför man understödjer brottslingars vidriga maktutövning och spotifybetalar för att normalisera kriminalitet.

I konsekvensens namn bör de som hävdar att våldet i orten beror på de rika områdenas partyknarkande också ta ansvar och städa eget hus. För hur kan de som skyller gängkriminaliteten på djursholmarnas helgsnortande tillåta sitt eget eller ungarnas dagliga intag av gangsterrapp. De är ju minst lika skyldiga som kalaskokainisten till att hålla den dödliga verksamheten igång.

Läs även: Tysk tidning: Sverige är Europas farligaste land

Sluta streama gangsterrapp så har er familj åtminstone gjort något för att beröva våldsbrottslingar en plattform för reklam, rekrytering, inkomster och kanske pengatvätt.

Snart släpps väl en musikaliskt undermålig produkt med fattigt klena beats och noll sväng där någon, till alla barns stora glädje, entonigt mumlar fram på traktens speciella sociolekt att minsann – walla jag svär bror, jag poppade Einár.

Ska ni då sjunga allsång med ungarna, och vara stolta i designersoffan över att ni äger kulturell framkants- och mångfaldskompetens, och att du nästan är lika cool som snubben som hade en pistol?

Men se upp mannen, för det kommer inte bli lika trevligt när shonnen med sin tabbe, som det väl heter på nutida ortenlingo, gör just ditt trygga område till sin trakt.