I maj 2021 kom den 30-åriga sångerskan Demi Lovato ut som icke-binär på Instagram. Som hon då formulerade sig:

Idag är en dag jag är så glad över att få dela mer av mitt liv med er alla – jag är stolt över att berätta för er att jag identifierar mig som icke-binär och officiellt kommer att ändra mina pronomen till de/dem framöver.

Läs även: Ahmed: Talande tystnad då orten attackerar transpersoner

Nyheten kom som en chock för mig, men ändå inte. Å ena sidan är Demi Lovato ganska, – ja, vad ska man säga – feminin. Musikvideor som ”Cool For The Summer” och ”Confident” visar bilden av en stark, livfull och sexuell kvinna. Aldrig i livet att jag skulle ha misstänkt eller antagit att hon kämpade med sin könsidentitet, med tanke på den bild hon hade projicerat utåt.

Å andra sidan har det länge varit känt att Lovato kämpat med psykisk ohälsa och drogmissbruk. Tre år innan hon kom ut som ickebinär hade hon överdoserat efter att ha tagit droger som spetsats med fentanyl, en drog som är ungefär 100 gånger starkare än morfin och 50 gånger starkare än heroin.

Cirka 70 000 fentanyl-relaterade dödsfall rapporterades i USA 2021.

Korrelationen mellan psykisk ohälsa och könsdysfori är stark och känslig, då könsförvirring är vanligare hos ungdomar som lider av neuropsykiatriska sjukdomar som autism och adhd.

Lovato är inte den enda kända artisten som hamnat i queerfältet. Den 31-åriga Grammy-prisade homosexuelle artisten Sam Smith har också blivit ”dem”, och kanske är det en tidsfråga tills han, i likhet med Lovato, tröttnar på ”dem” och också vill bli kallad ”han” igen. Eller inte. Man vet ju aldrig när det gäller människor som kämpar med något som är så pass nytt och inte särskilt förstått.

Vi tror att medicinbranschen och psykologin är avancerad – men det är inte riktigt sant. Det finns hur många diagnoser som helst som fortfarande studeras och läkare och vetenskapsmän som försöker få rätsida på hjärnans oerhörda komplexitet.

Det finns fortfarande inga botemedel mot flertalet psykiska sjukdomar. Det finns mediciner och livsstilsförändringar som fungerar för att förhindra skov och försämringar, men det finns inga piller som kan bota autism och adhd, eller allvarligare sjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom.

Tills vi hittar dessa mediciner så måste vi, enligt min mening, vara snälla mot människor som lider av dessa sjukdomar.

Därför skulle jag kalla människor som lider av könsdysfori för ”hon”, ”han” eller ”dem” – så som de vill. De kanske ändrar sig i framtiden. De kanske inte gör det. Vänlighet må inte bota psykisk ohälsa, men det lär inte elakheter göra heller.

Läs även: Edwardsson: Transfrågan och kuraget att säga nej

Dock förstår jag och har respekt för de människor som tvärvägrar att kalla människor för ”dem”. Psykisk ohälsa, könsdysfori och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är fortfarande nya koncept för många människor.

Skulle jag spola bandet tillbaka 50 år i Sverige då skulle jag kunna sjukskriva mig för att jag är homosexuell, ty det var en tid då människor inte förstod sig på homosexualitet, precis som nu, då vi inte riktigt förstår oss på psykisk ohälsa, könsdysfori eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – eller det starka och förvirrande sambandet mellan dem.

Läs även: Altstadt: Transgalenskapen och en värld utan kvinnor