Snickar-Björn, känd från reality-teve, har kommit ut som transperson och heter numera Lee. I ett långt DN-reportage berättar hen om processen – ångesten, det stora beslutet och sedan att hantera barnens reaktioner.

Lee orkade inte vänta i svensk sjukvårdskö utan fixade sina kvinnligt fenotypiska förändringar privat för egna pengar. Diagnos och hormoner via globalt webbsjukhus. Fettsugning och feminiserande operationer. Snoppen är intakt men det blev D-kupa för att brösten skulle matcha den breda bringan. Och grattis till Lee som äntligen hittat hem och trivs med sin kvinnliga kropp i nya kläder och med identiteten ickebinär.

Läs även: Ahmed: Talande tystnad då orten attackerar transpersoner

Men först i DN-chatten ställer läsare de frågor jag undrar över – kommer Lee i framtiden kanske att kalla sig kvinna och hur går det till i omklädningsrummen? Lee vet dock inget om framtiden och något ombyte bland okända verkar inte ha skett.

Reportaget är förstås en tillrättalagd feelgood-historia med läsarvänlig svärta, men rakt och personligt berättad utan wokeismens klichéer och identitetspolitikens krimskrams. Det verkar inte som om någon ideologisk remake har åtföljt Snickar-Björns förvandling till Lee. Hen tillhör och representerar i dagsläget således inget community. Och det förklarar kanske varför Lee inte gör anspråk på en identitet likvärdig med biologisk kvinna eller söker befästa sin ickebinära person via transideologins exkluderande nyspråk. Men varför tordes inte intervjuaren snudda vid frågan om penisen på kvinnoexklusiva platser? Klassas en sådan helt självklar fråga som transfob?

Få områden är så gravt politiserade ner i kulturkrigets helveteshål som transfrågor och där hamnar klassiska feminister och old school-vänster på samma sida som konservativa och religiös höger. Den våldsamma striden tumlar dagligdags världen runt på nätet och ibland når larmet även oss. Som häromåret när Ekis Ekmans bok Om könets existens: tankar om den nya synen på kön debatterades och två S-märkta feministiska toppolitiker – Annika Strandhäll och Margot Wallström – plötsligt förskräckt blev varse att deras eget parti höll på att upplösa begreppet kvinna. Den dåvarande regeringens lagförslag innebar bland annat att självidentifikation var tillräckligt för att byta juridiskt kön, och det från 12 års ålder, och från 15 år utan vårdnadshavares godkännande.

Den nya lagen frontades faktiskt med påtaglig stolthet av just Strandhäll själv tillsammans med Alice Bah Kunkhe på SvD-debatt 2018. Men jag hoppas att de folkvalda sedan dess nyktrat till och att vi får uppleva en rejäl avkylning av de högoktanigt politiserade transområdena.

I bland annat Bulletin har jag tagit upp att vi för att inte framstå som homofoba numera måste böja oss för en rent idiotisk ideologisk världsbild. Efter typ 100 000–200 000 år av homo sapiens historia finns plötsligt inga kvinnor kvar på planeten. De har politiskt evolutionerats till ciskvinnor, livmoderbärare, fittbärare och icke-män. Däremot existerar sedan igår kvinnopenisar, medan slidor har blivit frontholes och breastfeeding förvandlats till chestfeeding.

Transaktivister har skaffat sig makt genom att aggressivt ha hävdat offerskap och det som särskiljer kvinnor från män, deras reproduktiva förmåga och organ, måste transfobismetas, cancelleras och fulas ut i tystnad. Minns att den senaste debattrundan också rörde Vårdguidens texter där ordet kvinna på flera ställen ersatts med det förmodat superinkluderande ordet person. Enligt wokevänstern är ju ord lika med fysiskt våld. Så om vi vägrar att upplösa den biologiska ordningen, underkasta oss fåniga transqueera uppförande- och språkkoder, så hotas, enligt de professionella aktivisterna, hela transgruppen med fysisk utplåning.

Man förstår att förvirrade och lättledda politiker i namn av progressivitet, solidaritet och allas lika värde ser sig tvingade till att förändra lagstiftningen för att rädda en utsatt grupp. Trots att förslagen inte bara står i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet utan också med rättsmedvetandet hos folkflertalet och det som kan kallas sunt förnuft.

Men kan då en man verkligen vara en kvinna? Skottland svarade nyligen ja på den frågan när folkvalda i slutet av december, efter en hätsk debatt, antog en lag liknande den som den vår förra regering lämnade vidare till Lagrådet.

Könen upplöses således och kvinnan kopplas loss från biologiska definitioner allt för att kunna öppna identiteterna för alla med en entrébiljett bestående av enbart självidentifikation. Skottlands nationalistparti med Nicola Sturgeon i spetsen, med stöd från de Gröna och delar av Labour, vann omröstningen trots protester och varningar. I mitten av januari blockerade dock den brittiska regeringen det skotska parlamentets beslut med hänvisning till att Storbritanniens jämställdhetslagar skulle påverkas.

Några ledamöter föreslog inför den skotska omröstningen ett tillägg i den nya lagen som innebar att sexbrottslingar skulle riskbedömas. Men en FN-expert på genusidentiteter varnade för att försvagningar av den nya lagen kunde grunda sig på negativa stereotyper av transkvinnor som våldsamma och som förövare.

Läs även: DEBATT: SD: Hundratals unga har skadats i transexperimentet

Transideologin tvingar oss alltså att spela lite dumma i huvudet. Vi måste blunda inför det faktumet att vissa transkvinnor liksom vissa biologiska män faktiskt är våldsamma förövare, och att det huvudsakligen är män som begår våldsbrott oavsett hur de identifierar sig. Enligt Svenska Yle är över hälften, 60–61 procent, av de män som identifierar sig som kvinnor i engelska fängelser sexbrottslingar. Så vi i västvärlden kommer antagligen få se en ökning av andelen vålds-och våldtäktskvinnor i brottsstatistiken medan politiker kliar sig i huvudet och låtsas fatta nada.

I min Bulletinartikel efterlyste jag riksdagspolitiker som apropå den nya lagändringen 2024 tar nyordet kvinnopenis i sin mun och offentligt förklar hur biologiska kvinnor ska hantera sådana på kvinnoexklusiva platser som omklädningsrum, offentliga toaletter eller fängelser.

När den frågan började osa stekt katt i Skottland kunde Nicola Sturgeon med flera inte hantera könsupplösningen i sin egen transpositiva lagstiftning. Dubbelvåldtäktsmannen Adam Bryson blev nyligen nämligen Isla och ville förflyttas till ett kvinnofängelse. Och när Sturgeon flera gånger fick frågan om Bryson verkligen är en kvinna kunde hon inte ge ett rakt svar.

Sturgeon vecklade in sig i olika resonemang och det enda klara besked som skottarna fick var det uppenbara – att Bryson är en rapist. Och Sturgeons försök att förklara varför Bryson inte skulle förflyttas till ett kvinnofängelse om hon nu är självidentifierad kvinna var också en politisk flopp av stora mått.

En man kan tydligen bara vara en kvinna så länge hon inte använder sin kvinnopenis till att våldta andra kvinnor. Det betyder att Nicola Sturgeon själv fejlade på transtestet och måste fördömas som transfob. Sturgeon hävdade senare att hon nästan är säker på Isla Bryson inte är en kvinna, vilket enligt hennes egen lagstiftning också är ett hatbrott.

Här tycker man väl ändå att revolutionen gärna finge tugga i sig sina egna barn och det så snabbt som möjligt, gärna igår. Men än så länge sitter Sturgeon kvar trots vikande stöd och internt partiuppror.

Men jag undrar ändå om det inte var västvärldens transpeak vi bevittnade i det skotska parlamentet? Kommer kanske transaktivisterna förlora mark och snart tappa greppet om mainstream? Spännande fortsättning lär följa.

Läs även: DEBATT: Transaktivism kan bli omvändelseterapi för homosexuella