Att våga säga nej är grundbulten i allt uppfostrande från föräldraskap via chefande till pottränande av hundar. Och än viktigare är att orka stå fast vid svaret. Detta ger barn, anställda och husdjur en känsla för var gränserna går, vad som är rätt och fel. Men inte om man är politiker. Sådana förväntas numera ”lyssna in” vad folk vill ha och säga ja till alla krav som ställs (förutom när det gäller bra saker som skattesänkningar). Att göra annat betraktas som fel oberoende av hur galna och farliga de krav som ställs – och hur små särintressena som kräver dem – än är.

Läs även: Ahmed: Talande tystnad då orten attackerar transpersoner

Ett färskt exempel på denna ryggradslöshet kom när sjukvårdsminister Acko Ankarberg-Johansson (KD) härförleden talade om könsbeteckningar. Svaret borde ha varit ett enkelt, bestämt nej, möjligen parat med ett klargörande om att då indelningen i manligt och kvinnligt har någonstans mellan en och två miljarder år på nacken och varmblodiga djur (i motsats till vissa fiskar, ormar och andra kräldjur) inte utvecklat någon mekanism för att byta kön så finner regeringen ingen anledning till förändringar. Men icke. Istället målade ministern in den nya regeringen i samma hörn som den gamla genom att säga att det brådskar med att ersätta dagens medicinska krav med ”upplevda” känslor för att få byta beteckning.

Vän av svensk lagomordning tycker nu att det är fel att inte låta de som vill ändra sin juridiska könsbeteckning. Det handlar ju bara om en teknikalitet på ett papper! Men så enkelt är det inte. För här hamnar vi i en av de juridiska sumpmarker som ofta omger tillsynes harmlösa politiska beslut. Om folk tillåts att fritt (om)definiera sig kommer nämligen dörrar till kvinnliga omklädningsrum att kunna öppnas av snuskgubbar smarta nog att skicka in en blankett till folkbokföringen, usla pojkatleter att kunna tävla mot flickor och manliga fångar begära att bli placerade på kvinnofängelser där de sedan kan förföra, våldta eller både och. Och detta är bara tre exempel på problem vi vet kommer att uppstå då de redan gjort det i andra länder.

Läs även: DEBATT: Transaktivism kan bli omvändelseterapi för homosexuella

Då andra redan skrivit om dessa praktiska problem, låt oss här anlägga en vidare syn på frågan. Transtramset är som antytts nämligen bara ett exempel på ett bredare fenomen: att politiker, journalister och andra som lever på att klaga, i takt med att stora frågor som fattigdom löses, framställer allt mindre besvär som enorma samhällsproblem.

Transgenderfrågan rör enligt uppskattningar max 0,6 procent av befolkningen, men givet all uppmärksamhet låter det som att det bor en vilsen själ i nästan varje hus. Ett annat exempel är antalet verkliga rasister – alltså folk som tror att intelligens och personlighet avgörs av hudfärg – numera är färre och helt maktlösa i jämförelse med andra levande politiska fossil, som ortodoxa marxister och anarkolibertarianer. Trots detta så framställs de som ett gigantiskt samhällsproblem.

Denna förvridning av verkliga förhållanden får stora konsekvenser. Hur många barn som via grupptryck och annat helt i onödan utvecklat psykologiska problem rörande sin könsbild vet bara gudarna. De är dock många nog för att få aktivister att kräva fri tillgång till både pubertetsblockerare och könsbytesoperationer och har gjort könsmedicin till en mångmiljardindustri. Detta märks kanske ännu inte så mycket i Sverige, där allt från snuvor till hjärnkirurgi sköts under landstingets gråa tak, men här i USA har en hel här av läkare, advokater, psykologer och andra formats som numera aktivt trycker på för att få ännu fler barn och tonåringar att begära könsbyte, inte sällan utan föräldrarnas godkännande.

Dessa aktivisters övergripande syfte är också klart. Deras idéer och handlande faller nämligen väl i linje med andra radikalers – socialisters, liberalers, anarkisters – månghundraåriga strävan att bryta ner allt som är gammalt, fornt och beprövat, oberoende av hur bra och nyttigt det är, så att en ny värld kan byggas. Konturerna av deras Utopia skiljer sig förvisso från det Mill, Marx och andra drömde om.

Panoramat är dock om möjligt än vidrigare. Dagens dagdrömmare ser nämligen istället för ett jämlikt industrisamhälle en framtid där en repressiv stat ser till att vi alla är veganer, bor i jordkulor, cyklar till jobbet och aldrig reser längre bort med den soldrivna länsbussen än absolut nödvändigt. Typ.

Detta leder till ett antal slutsatser, små som stora. Som kravet för män som vill begagna damtoaletter först måste få en viss kroppsdel avlägsnad. Och att det lilla antal som är ärligen osäkra på sin könstillhörighet offentligt går ut och säger nej till att urholka dagens lagtext. Men i vårt förklemade tidevarv är väl detta för mycket begärt – och media skulle garanterat ändå inte rapportera om det.

Hur som helst behöver vi färre politiker som Ankarberg-Johansson och fler som George III, den brittiske kungen som vägrade ge upp kampen mot Napoleon, Winston Churchill, som satte ner foten rörande Hitler medan denne pladdrade om fred samtidigt som han beväpnade sig till tänderna, och Ronald Reagan, som sa nej till kommunismens fortsatta utbredande.

För medan svenska och andra västerländska politiker tror att de bara gör upp med gamla fördomar skrattas det i Ryssland, Kina och Mellanöstern, vars ekonomiska och militära muskler genusvetarna måste övervinna om de en dag ska kunna bygga sitt globala Utopia. På frågan hur de ska lyckas med detta, när de alltså inte ens vågar säga nej till rent flagranta dumheter hemmavid, förblir de oss dock svaret skyldigt.

Läs även: Altstadt: Transgalenskapen och en värld utan kvinnor