Det sägs att i Sverige tycker alla likadant. Men hur går det till när en mångfald av åsikter i landet över en natt konvergerar i en tyst överenskommelse om att konflikterna är bilagda? Och kommer det verkligen att fungera även för den nyligen uppblossade frågan om Hamas och Israel? frågar sig Lennart Göranson.
Sverige framställs ofta som konsensusriket framför andra, men det är naturligtvis inte så att det bara fanns en enda sanning från början. Den svenska samhällsdebatten har under årens lopp många gånger visat prov på hätska motsättningar, för och emot det ena eller andra. Men någonstans på vägen blev det bara en uppfattning kvar. Vi nådde vårt älskade konsensus.
Läs även: Brinkemo: Palestina och Israel mellan klan och stat
På 1950-talet, och även tidigare, menade många att Sverige borde gå över till högertrafik. Andra tyckte det var bättre att fortsätta köra på vänstra sidan av vägen. Nationen var splittrad – det rådde ingen konsensus i frågan. Därför hölls en – rådgivande – folkomröstning år 1955. 83 procent röstade för bibehållen vänstertrafik. Riksdagen beslöt trots detta åtta år senare att göra tvärtom. Sedan den 3 september 1967 har alla i Sverige kört på högra sidan av vägen i stället för den vänstra.
I ett land med normala aggressionsnivåer borde det här ha utlöst ursinne och en långvarig konflikt mellan den överkörda majoriteten och den minoritet som ansåg sig förstå bättre vad vägtrafiken behövde. Så icke i Sverige. Idag finns, såvitt bekant, ingen som propagerar för vänstertrafik och så har det varit i 55 år. Konsensus råder.
Utbyggnaden av kärnkraft var till en början okontroversiell. I början av 1970-talet bröts konsensus genom att den växande miljörörelsen började driva ett aktivt kärnkraftsmotstånd. Centerpartiet krävde förbud mot kärnkraft från 1974 och efter Harrisburgolyckan 1979 djupnade konflikten mellan förespråkare och motståndare.
I en folkomröstning 1980 ställdes tre alternativ mot varandra, alternativ som samtliga innebar en avveckling av kärnkraften. Något alternativ ”Ja till kärnkraft!” erbjöds inte, vilket kan tolkas som ett försök att manipulera fram konsensus i frågan.
Så blev det också. Under drygt 40 år var kärnkraften en icke-fråga. Man fortsatte att driva kärnkraftverk, men det rådde stor enighet om att det handlade om en utfasning på sikt. Så svängde plötsligt allt. Idag förbereds återutbyggnad, ekonomiska och legala hinder mot nya kärnkraftverk ska tas bort. Men ingen folkrörelse som protesterar, inga demonstrationer på gator och torg med plakat och banderoller. Inte ens anti-atomkraftknappar på rockuppslaget. En ny konsensus har infunnit sig.
Läs även: Ahmed: När kriget mot judarna blir viktigare än svältande barn
Frågan om Natomedlemskap var också länge en icke-fråga. I den allmänna opinionens ögon var Sverige en fredens refug mellan stormaktsblocken. Neutralitetspolitiken hade ”tjänat oss väl”. Men det var inte någon äkta konsensus. I själva verket bedrev Sverige i hemlighet ett nära samarbete med Nato. Sedan svängde allt när regeringen i maj 2022, med brett stöd i riksdagen, ansökte om medlemskap i Nato.
Efter att ”alla” tidigare hade hyllat neutralitetspolitiken blev en lika bred opinion, över en natt och utan någon uppslitande samhällsdebatt, lika nöjda med det nya läget. Konsensus hade etablerats, den här gången utan någon dissonans mellan allmän opinion och faktisk politik.
Sverige är inte bara landet konsensus. Det är också landet ”en-fråga-i-taget”. Idag slits Sverige opinionsmässigt itu av reaktionerna på det som händer i Israel och Gaza. Där är det mycket långt ifrån konsensus.
Tidigare har vi nått konsensus genom att den allmänna opinionen i någon mening har ”gillat läget”. Det visade sig gå bra att köra på höger sida av vägen. Det blev uppenbart att brist på el är ett reellt hot mot både privatekonomin och vår industriella utbyggnad och att alternativen till kärnkraft inte räcker till.
Kriget mot Ukraina demonstrerade vad Ryssland kan ställa till med och att vi därför behöver både ett militärt försvar som väcker respekt och samarbete med likasinnade nationer.
Frågan är om det går att ”gilla läget” när det gäller Hamas, oavsett utgången av de strider som nu pågår. Att alla i Sverige inte delar inte den traditionella konsensusmentaliteten, det framgår av den senaste tidens demonstrationer med tusentals människor som skanderar antisemitiska slagord.
När det gäller det judiska folkets rätt att leva ett liv i fred, i Israel såväl som i Sverige, finns inget utrymme för kompromiss. Konsensus tjänar oss inte längre väl den här gången, det återstår bara konflikt, hur osvenskt det än kan kännas.
Läs även: Brinkemo: Sveriges revolution tv-sändes inte
Lennart Göranson
Pensionär, före detta byråkrat i förvaltningsmyndigheter, domstolar och internationella organisationer, numera medlem i Medborgerlig Samling.
