I drömmen hade jag ingen känsla av hur gammal jag var. Jag minns inte vilken stad jag befann mig i, vilket län det var, eller vilket år eller datum det var.

Det enda jag vet är att jag befann mig i en fängelsecell och att vakternas klädsel och utseende präglades av islamistiska attribut, fula skägg, och att de talade bruten svenska. Det var inte något enkelt underjordiskt fängelse i någon källare i Rosengård, utan snarare ett svalt och elegant svenskt fängelse. Men ändå med känslan av arabisk och islamisk dominans.

Klockan i mitt rum – det enda föremålet i rummet förutom sängen, garderoben och skrivbordet – hade klockslagen markerade med arabiska bokstäver.

Läs även: Ahmed: Välkommen till islamiseringen

När jag vaknade ur drömmen började jag skriva ner det jag kunde komma ihåg av den och dess fängelse. Det liknade ett vanligt svenskt fängelse efter vad jag sett på bilder, fast grått och livlöst. Kallt och tyst, och ingen behövde berätta för mig vad mitt brott var, jag kunde ana mig till det.

Jag gick i korridoren till matsalen tillsammans med andra fångar, som alla var araber och afrikaner – uppenbarligen hade svenskarna i denna drömvärld upphört att existera. Jag minns att jag försökte lista ut i drömmen om jag hade fängslats för min kritik mot islam eller för att jag var öppet homosexuell. Eller bägge. Troligtvis bägge.

Vakterna svarar ett högljutt ”Nej!” när jag frågar om jag kan ringa ett telefonsamtal. Jag minns att jag satt i min fängelsecell och i drömmen dagdrömde om vita räddare, svenskar som skulle dundra fram på sina vita springare och rädda mig igen. Som svenskarna gjorde 2014. Men det gjorde de aldrig.

En sådan husblattegrej att dagdrömma om, det måste tillstås.

Drömmen kändes som om den utspelade sig i Michael Houellebecqs bok Underkastelse där ett islamiskt parti tar över Frankrike. Ironiskt nog släpptes boken samma dag som terrorattacken mot Charlie Hebdo ägde rum. Och ironiskt nog kändes drömmen inte som en mardröm, utan snarare en helt vanlig dröm.

Den var kort och levande, allt kändes normalt och verkligt, och jag kände ingen panik eller ångest överhuvudtaget. Det var nästan som att hela mitt hade förberett mig inför detta ögonblick då de slutligen griper mig och straffar mig för mina synder.

En annan kuslig känsla jag hade var att jag inte var besviken på svenskarna för att de övergivit mig, jag var bara besviken på mig själv. “Jag skulle ha varit självisk, som jag var 2014, och prioriterat mig själv och flytt från Sverige när jag kunde”, tänkte jag.

Drömmen påminde mig om min första tid i Sverige, när jag flyttade in på ett flyktingboende som till det yttre var helt normalt men i grund och botten var islamiskt. Det var som om jag hade flytt från Mellanöstern till den europeiska versionen av Mellanöstern. En insikt uppenbarade sig för mig då på flyktingboendet: Att svenskarna inte förstår vad de har att göra med. En insikt som bara stärkts genom åren i Sverige.

Läs även: Sjunnesson: Islamiseringen i Sverige måste diskuteras

I min drömfängelsecell var mina tankemönster sammanlänkade med det där flyktingboendet jag befann mig på 2014. Jag skulle till och med säga att jag egentligen inte drömde att jag satt i fängelse i ett framtida islamiserat Sverige, utan snarare att jag drömde att jag var tillbaka på flyktingboendet som homosexuell, fast med mer kontroll och skäggigare personal.

Jag för en logg över mina konstigaste drömmar, för drömmar är viktiga: De speglar våra rädslor och vår ångest. Men jag förstår inte varför jag hade denna dröm just denna vecka.

Det är en dröm jag borde ha haft på flyktingboenddet 2014, eller kanske när koranbränningarna pågick 2021, eller när vår finborgerliga statsministern försvarade koranen och kallade den en helig skrift.

Eller när mätningar visade sig att majoriteten av svenskarna ville förbjuda koranbränningar.

Men av någon konstig anledning hände den här drömmen nu.

Jag läste en gång att om man är fruktansvärt rädd för att någon man älskar ska dö så bör man sätta sig ner, sluta ögonen, och föreställa sig att det händer på riktigt. Man ska gråta och låta sinnet vänja sig vid bilderna och känslan, så att när det händer till slut så blir det inte lika chockerande. Hjärnan har liksom programmerats om till att uppleva det som något naturligt och normalt.

På något sätt kändes det som om mitt sinne utförde just det arbetet åt mig. Att detta var vad drömmen gick ut på. Min upplevelse i ett islamiskt svenskt fängelse framstod som normal – min hjärna var redo för det.

Lyckligtvis sitter jag inte i något muslimskt svenskt fängelse idag, och kommer troligtvis aldrig göra det. Men det tycks redan finnas ett mentalt fängelse inuti mig som ropar varg åt en framtida Luai.

Läs även: Skogkär: Hot om våld banar vägen för islamisering